Om religion

God kväll!

Ni har väl inte missat det här inlägget? Jag vill ha en massa tips på bra bloggar, med alla möjliga teman!

Jag fick en kommentar som handlade om religion härom dagen. Av någon anledning började vi också prata om religion på jobbet idag, så jag får väl se det som ett tecken… 😉

Jag anser mig vara ateist. Jag tror inte på ”någonting”. Inte att det finns någon högre mening, att jag blir till endast aska när jag är död. Kanske gödning till lite gräs (eller tistlar!), men inte att min själ-eller-vad-det-nu-är lever vidare. Det betyder inte att jag tycker att de som har en religiös tro borde göra sig av med den. Jag tänker inte försöka övertyga någon. Jag respekterar tro, även om jag har svårt att (framför allt känslomässigt) förstå hur det är att vara troende.

Jag är född på den tiden när man automatiskt blev medlem i Svenska kyrkan. Min föräldrar valde att inte låta döpa mig, de tyckte att jag skulle få bestämma själv (TACK!!). När jag var 16 bestämde jag mig för att gå ur kyrkan och gjorde så. Jag tycker inte att jag hör hemma i ”klubben” när jag saknar den minsta gemensamma nämnaren för medlemmarna, nämligen gudstro. Dessutom tycker jag att vissa (inte alla!) av kyrkans företrädare har en allt för snäv syn på kvinnor och homosexuella som jag inte delar. Jag har liten förståelse för de som är med i kyrkan och använder sig av kyrkans ceremonier och traditioner, utan att tro på gud. Det hade för mig bara känts falskt och konstlat.

De flesta kyrkobesök som jag har gjort har varit i samband med skolavslutningar, eller studiebesök med skolan. Det är fint att få ta del av traditioner och historia, det är viktigt för förståelse. Jag tycker absolut att det går att uppskatta olika religioner och lära sig saker av dem, även som icke-troende. Det kan vara byggnadskonst, sång och musik, filosofi eller något annat. Lite öppenhet har aldrig dödat någon. Har jag hört.

Tipsa mig!

Vilka bloggar läser du (förutom min 😉 )?

Jag är intresserad av olika saker och lär mig gärna något nytt. Så föreslå mig vad jag borde läsa i kommentarsfältet, så återgäldar jag med ett inlägg med mina favoritbloggar längre fram i veckan.

Det är självklart helt okej att tipsa om sin egen blogg!

Leva som jag lär

Kära blåggen. Idag är jag lite grinig. Har haft ont i magen utan känd anledning typ hela dagen, det har regnat och jag är av någon anledning alltid extra trött på tisdagar.

Det är så svårt att leva som man lär. Jag känner mig som en hycklare när jag skriver om att alla har rätt till sina känslor och att man ska vara snäll mot sig själv. Samtidigt är jag så sjukt usel på att kommunicera mina egna känslor och så föraktar jag mig själv för det.

ÅÅÅÅHHH.

Alltså: Jag är bra på att sätta andra i främsta rummet, före mig själv. Jag anpassar mig, men i tysthet. Talar inte om det, men blir besviken över att de inte märker det. Som om jag trodde att mina nära var tankeläsare? Så mycket enklare med hundar som förstår utan prat.

Bort med skygglapparna

I natt hände detta i stadsdelen Araby här i Växjö. Det är bara ett par månader sedan kravallerna i Husby utanför Stockholm. Liknande händelser har inträffat på andra orter i Sverige, men också utomlands. Då och då delar någon av mina bekanta Facebook-statusar med innebörden att dessa ungdomar är lata, bortskämda och borde skaffa sig ett jobb. Jag tycker att det är så vansinnigt respektlöst att framföra sådan åsikter. Respektlöst mot individerna och aningslöst inför de strukturer som finns i det komplexa samhälle som vi har skapat.

Om jag med ett enda futtigt blogginlägg kunde förklara hur och varför stenkastningen i natt ägde rum, så hade jag nog blivit rik… 😉 Men jag tror att känslan av utanförskap och frustration, i kombination med grupptryck kan vara ett kraftigt förenklat svar. Jag försvarar inte upplopp. Inte på något sätt. Jag vill bara uppmana er att lyfta bort skygglapparna och fundera över hur vi ska agera för att få dessa ungdomar att känna sig delaktiga och inkluderade, istället för utestängda.

Jag tror att vi måste ställa oss frågan ”vad har vi som samhälle att vinna på att alla får vara med?”. Inte tänka att ”hur ska ‘vi’ hjälpa ‘dem’, utan hur ska vi hjälpas åt att tillsammans lösa problemen?

Jag tror inte att det är enkelt att komma till Sverige som asylsökande. Jag tror inte att det är enkelt att i Sverige växa upp som barn till föräldrar med annat etniskt ursprung än svenskt. Jag själv hade inte velat fly till ett annat land för att där bli misstänkliggjord utifrån mitt namn, min hudfärg eller mitt språk. Hade du? Om jag och min familj hade tvingats fly Sverige och bosätta oss någon annanstans så hade vi med all säkerhet sökt oss till våra landsmän. Det är inte ett dugg konstigt att människor med liknande ursprung bosätter sig nära varandra. Se bara på medelklass-villakvarteren. Familjerna som bor där liknar ju varandra. En del säger att ”man ska ta seden dit man kommer”. Okej, så om du flyttade från Sverige, till ett land med en annan religion och kultur, skulle du sluta fira jul då? Eller midsommar? Sluta prata svenska? Nej, trodde väl inte det.

Ja, jag har rädda-världen-komplex. Men jag har också en genuin tro på att kärlek, respekt, empati och förståelse är bra grejer. Jag tycker att främlingsfientliga/rasistiska yttringar är obehagliga. Det lär ju finnas en anledning till att Smålandsposten valt att inte göra artikeln som jag länkar i början av det här inlägget kommenteringsbar. Så, du som ska dela en Facebook-uppdatering, tillämpa lite källkritik. Av med skygglapparna och tänk en vända till.

Peace!

Några tankar om pedagogik

Så här på kvällskvisten sitter jag och längtar efter att få börja plugga igen. (Pleeeaze, påminn mig om det när jag i november svär över någon jobbig uppsatsinlämning…) Det är en dryg månad kvar till det är dags att checka in på universitetet igen. De två senaste terminerna har jag läst kurser i arbetslivspedagogik och det som jag har lärt mig där tar jag förstås med mig till mitt framtida yrkesliv (som jag hoppas kommer att vara inriktat på arbetsmiljö). Jag försöker också praktisera det i den verksamhet som jag bedriver inom mitt företag.

För mig är betyder god pedagogik vägledning, att ge en människa (eller en häst!) de verktyg som behövs för inlärning. När jag är ute och föreläser är det sällan som jag bara står och pratar rakt upp och ner. Jag försöker sysselsätta deltagarna, använda metoder som gör att de blir aktiva och själva kommer fram till lösningar. Här ska sägas att det inte bara är på universitetet som jag har lärt mig presentationsteknik och arbetssätt. Mina ideella uppdrag inom ridsporten har gett mig många tillfällen att lära mig mycket om detta och jag har försökt att ta alla dessa chanser till mig.

När jag är ridlärare, tränare, föreläsare eller processledare är det pedagogiken, med grundidén om att uppmuntra människor till att hitta sina vägar till inlärning av ny kunskap, som jag har i ryggen. Just uppmuntran är så viktig för mig. Jag själv har brottats med mycket osäkerhet och kan fortfarande tvivla på min egen förmåga i olika sammanhang. Inom idrotten talar vi om stödjande miljöer och det är precis så som jag vill vara. I min roll som pedagog vill jag hellre säga ja än nej till idéer från mina adepter. Pedagogik är inte att lösa andras uppgifter, utan att vara ett stöd till dem som själva gör jobbet. En stödjande miljö är för mig en miljö där det är okej att försöka. Där ledaren/pedagogen/tränaren/who ever uppmuntrar den som försöker med beröm. Där pedagogen finns till hands i med- såväl som motgång. Där alla bemöter varandra med kärlek och respekt.

Det är så jag vill att EG Utbildning ska uppfattas. Jag säger inte att det är enkelt. Men det är dit jag ska.

”När man är rik är det lätt att leka Che Guevara”

Jag har ofta ångest över att jag har det så bra. Jag är medveten om mina privilegier. Som att jag är vit, medelklass, har förmåga att använda språket, har sparpengar, akademiska poäng, egen lägenhet med mera materiella saker. Jag skulle gissa att de flesta av er som läser min blogg har liknande erfarenheter och bakgrund, självklart med en del variationer. Ändå är det ju så att lika söker lika. Igenkänningsfaktorn när jag (och ni?) läser bloggar, tar del av populärkultur, hittar nya vänner och så vidare är viktigt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv. Ingen får det bättre av att jag sparkar på mig själv. Det är okej att må dåligt trots att man materiellt sett har det grymt bra. Faktiskt. Det är inte på något vis synd om mig. Men tacksam och glad hela dagarna, det är jag inte.

Jag tycker att det kan vara schysst att tänka utanför det invanda. Att aktivt leta efter människor och berättelser som vittnar om en annan verklighet. Det finns konkreta saker att göra för att hjälpa människor som har det svårt. Det går att engagera sig i olika frivilligorganisationer, eller att bjuda en bostadslös på lunch och ett samtal. Mer långsiktigt så tänker jag att det handlar om förhållningssätt. Genom att jag väljer att öppna mig för andras erfarenheter så får jag också större förståelse för att det kan finnas olika problem och olika glädjeämnen.

På universitetet är det viktigt med källkritik. Vad har en skribent för syfte med sin text, på vems uppdrag har hen författat sitt alster? Den tanken försöker jag också ha med mig. Men jag är inte perfekt (no shit). Jag är gnällig, trångsynt, cynisk och självcentrerad jag också. Det är ju förstås enklare att följa gällande normer än att bryta mot dem. Jag är också lat ibland. Orkar inte analysera eller bryta mönster. Det är okej. För ni vet att när det finns regler, går det också ibland att göra undantag.

Slutligen: Några tips på skribenter/texter som varit ögonöppnare för mig på senaste tiden:

Den här bloggen

Det här blogginlägget

EG Utbildning

Vid sidan av mina studier driver jag ett företag som heter EG Utbildning. EG är förstås mina initialer, mycket fantasifullt, jag vet. Företaget startade jag i början av det här året och det har ridsportinriktning. Efter att ha avslutat min anställning på ridskolan där jag hade jobbat i fem år så kände jag att jag antagligen skulle komma att sakna undervisningen mycket. Därför startade jag företaget, för att ha en fot kvar i den pedagogiska praktiken, med hästar och elever.

EG Utbildning har tre inriktningar. Träning av elever med egen häst i hoppning och dressyr, vikarie på ridskola och föreningsutveckling. Under våren har framför allt föreningsutvecklingen varit populär, vilket så klart är jätteroligt!

Basen för företaget finns i Växjö, där jag bor. Jag tar uppdrag även på andra orter och har till exempel varit i Kalmar flera gånger. Eftersom jag inte har någon egen anläggning kommer jag ut till mina elever som vill träna för mig.

Ledorden för min verksamhet är positiv förstärkning. Det innebär att jag tror att lärandet blir bäst om man fokuserar på det som är positivt hos varje människa, häst eller organisation. Oavsett vilken typ av uppdrag som jag jobbar med så är det den positiva förstärkningen som jag ser som min viktigaste ingång.

De föreläsningar och utvecklingsdagar som jag har haft under våren har bland annat handlat om arbetsgivaransvar, ungdomsinflytande, arbetssätt i en ideell förening, alkohol och droger samt anti-mobbning. Nu i sommar jobbar jag vidare med marknadsföring och planerar inför hösten och hoppas på att få nya uppdrag 🙂

Because you’re fucking worth it

Jag har tidigare skrivit om att jag har lyckats göra mig av med de flesta av mina kroppsnojor. Idag ska jag berätta om hur det gick till.

Förra året lärde jag mig något superviktigt. Nämligen att det är otroligt svårt att veta hur andra människor ser en, om man inte frågar dem förstås. Det är lätt att tro att man ser likadan ut från utsidan som man gör när man ser sig själv från insidan. Så är det inte alltid.

Jag är övertygad om att alla människor är i behov av bekräftelse. För mig betyder bekräftelse att andra visar mig att de har sett mig, sett mig som person och har sett mina behov. Bekräftelse och beröm kan få många, inklusive mig, att gå långt för andras skull. Samtidigt så kan kan jag känna att det är lite fult att erkänna bekräftelsebehovet, ens inför mig själv. Att erkänna det betyder ju att jag är beroende av andra och jag vill gärna inbilla mig att jag är självständig.

Nåväl. Jag är en bekräftelsejunkie. Lika bra att få det sagt.

Tillbaka till förra året. Det hade ju låtit flashigare om jag nu hade skrivit att jag hade befriat mig själv från kroppsångesten genom meditation eller genom att läsa någon cool feministblogg. Det är mycket klyschigare än så. Efter att mina goa arbetskamrater hade fått mig att förstå att de inte såg mig likadan som jag såg mig själv så träffade jag en man. Han gav mig all uppmärksamhet och bekräftelse som jag kunde önska. Det skrämde mig först, men när jag gav efter var det så sjukt tillfredsställande. Att få vara sedd på ett sätt som jag aldrig hade tillåtit mig själv att uppleva förut.

När jag tillät mig själv att känna nya känslor och lät dem landa i själen-eller-vad-det-nu-är så växte självkänslan. När en annan människa uppskattade mig och min kropp blev jag snällare mot mig själv. Snällare och tryggare.

Mina poänger här är två:

1. Var tillåtande mot dig själv. Du har rätt till dina känslor. Oavsett vilka de är. De kan vara fula, smutsiga eller irrationella så väl som himlastormande, egenkära eller oförklarliga. De är ändå dina att känna och att erkänna, inför dig själv. Inför andra; bara om du vill.
2. Du behöver inte klara allt på egen hand. Släpp in människor som får dig att må bra. När de bekräftar och berömmer dig, ta deras ord till dig!

 

… YOLO och allt det där ni vet… 😉

Ung och stolt

(Det här inlägget skrev jag ursprungligen för Ung i ridsporten, i maj förra året.)

Ibland träffar jag människor som säger att det inte finns några riktiga stalltjejer längre.

Riktig stalltjej = en tonårstjej som lägger all sin lediga tid i stallet, sliter ut ryktborste efter ryktborste genom oräkneliga timmars skötsel av favorithästen och som osjälviskt alltid sätter hästens bästa framför sig själv.

Till er som klagar har jag två saker att säga:
1. God morgon och välkomna till 2010-talet!
2. Leta rätt på en tonåring i din närhet. Prata med henom och fråga hur hen har det.

Jag har avlagt ett löfte till mig själv. Jag ska aldrig! glömma hur det är att vara ung.

Att var tonåring kan vara en kamp. Kroppen och själen utvecklas. Föräldrarna och lärarna ställer krav. Kompisarna har en massa åsikter och de jämnåriga som inte är ens kompisar har ännu fler. Kanske blir man kär och kanske känner man sig olycklig. Kanske gör man som jag gjorde och struntar ibland att berätta om sitt hästintresse, döljer en viktig del av sig själv. Kvoten av ”lek inte med maten”-skämt är helt enkelt fylld.

Man ska vara bra i skolan, men inte för bra, för då blir man kallad för plugghäst. Man ska ha rätt kläder och rätt smink och vara cool på rätt sätt. Det är hårt och svårt att försöka anpassa sig till normen, utan att göra avkall på sin egen personlighet.

Jag är född 1985 och när jag växte upp fanns inte Facebook. Ingen av mina kompisar hade egen blogg. Alla mina tonårsbilder och -dagböcker samlar nu damm hemma hos mina föräldrar. Jag behöll dem för mig själv och lät ingen annan se dem. Tonåringarna av idag har fler arenor att visa upp sig på och att passa in på än jag och mina jämnåriga hade.

Stallet kan vara en trygg plats, men det kan också vara där som konkurrensen är som starkast. Ofta är det ridskicklighet som ger status, men det kan även vara viktigt att ha rätt kläder och utrustning, egen häst eller att försöka bli ridlärarens favorit.

Mitt i kaoset av växande, skola, kompisar, Internet och stall så finns det de som säger att riktiga stalltjejer måste tillbringa varje vaken timme hos hästarna. Jag är för min del säker på att man kan vara en alldeles äkta hästtjej ändå, eller hästkille. Samhället har förändrats och utvecklats, det är bara för oss att försöka hänga med. Vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, till alla tonåringar: Jag kan inte lova att det blir bättre. Jag kan bara hoppas att det blir det och skicka med er all pepp som jag bara kan! Det är ni som är framtiden, ni är så otroligt värdefulla. Låt aldrig någon intala er något annat.

Hej konsument

Lånar listan av bästa Kakan. Det är Hej Konsument ur DN På Stan.

Bästa promenad:  Vid Södra Bergundasjön, med doggen.
Favoritförort: Tegnaby
Favoritgata: Vintergatan
Favoritdrink: Blå drinkar går alltid hem
Äter lyxmiddag på: I mammas kök eller hos Emelie
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma
Här bjuder jag pappa på middag: Se ovan
Bästa mikromaten: En sån där färdig paj med grönsaker, pesto och mozzarella.
Fikar gärna på: Kullzéenska i Kalmar
Bästa lunchställe: King of India
Bästa kaffet: Morgonkaffet
Bästa baren: Fri? 😉
Senaste teaterföreställning: Farliga förbindelser på Dramaten i våras.
Senaste utställningen: Antagligen samlingarna på The Smithsonian i Washington förra året
En bra gå bort-present: Allt som är ätbart
Favoritlyxartikel:
Läser just nu: Allt för lite
Läser helst: Romaner som är välskrivna, men inte för svårlästa
Favoritråvara: Avokado
Favoritfärg: Rött är alltid rätt!
Favoritmärke: Mitt födelsemärke på ryggen
Favoritskor: Ridskorna + alla mina Converse
Dricksprocent: Olika
Modeförebild: Martina Bonnier, nä, skoja bara. Min vän Martina i Lule!
Motionerar: Oregelbundet
Det dyraste jag har köpt: Min lägenhet
Favoritprodukt på Apoteket: X-soft tandborstar
Lyssnar på: P3
Bästa förfestmusiken: Petter
Senast gnolade: Antagligen någon av sångerna vi sjunger på jobbet
Dansar helst till: Robyn
Senast köpta skivan: Köper dessvärre inte skivor längre, har all musik digitalt.
Mitt sämsta köp någonsin: Har ett par dyra stövlar i garderoben som jag aldrig har använt…
Senaste impulsköp: En glass, igår
Senaste fyndet: En furminator på Tradera
Senaste secondhandfyndet: En jeansjacka
Mode jag aldrig vill se igen: Platåskor
Värsta huvudbonaden: Truckerkeps
Bästa huvudbonaden: Ridhjälm
Favoritaccessoar: Solglasögon
Transportmedel: Volvo 850
Återvinner: Mer sedan min brf fixade egen återvinningsstation
Hejar på/håller på: Alla som är värda min kärlek och respekt!
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Min smartfån är min käraste ägodel ❤