Stackars blåggen!

Jag har verkligen försummat min drakblogg den senaste tiden. Dåligt av mig! Vad har jag då gjort istället för att sitta här och skriva mer eller mindre läsvärda inlägg? Varsågoda för summering:

  • Jag har ridit på min fina Carla gulle-häst. För två veckor sedan tränade vi för första gången sedan jag köpte henne och min ridfröken Sandra tyckte att C ser fräsch och fin ut! Jag fick öva på att rida på bakbenen mer för att få henne att jobba genom kroppen och få kontakt med bettet. Jag fick också flytta bogarna för att gymnastisera framdelen. Kommer att bli bra det här tror jag! Förra veckan travade vi lite bommar i ridhuset, C blev pigg och glad. Vi längtar båda efter att få hoppa!
  • Jag har pluggat på så mycket jag bara har orkat… Imorgon är det inlämning av en uppgift i arbetsrätt, jag borde alltså sitta och jobba med den nu. Arbetsrätt är den svåraste av kurserna som jag läser just nu. Nåväl, ska väl lyckas lösa detta på något vis 😉
  • I lördags hade jag hedersuppdraget som ordförande på Smålands DUS årsmöte. Det var finklädd årsgala på Teleborgs slott, så roligt att få vara delaktig! Jag saknar att vara ung i ridsporten, nu är jag mer halvgammal och frustrerad… Jag känner mig i alla fall stolt över att få vara ordförande och förklara svåra ord för ungdomarna, de blir väl förberedda om de vill ägna sig åt föreningsliv i framtiden.

Det var väl det viktigaste? Utöver dessa punkter har jag slösat tid framför dator och teve, hängt med goda vänner och jobbat lite. Som vanligt alltså! Inatt vaknade jag med hemskt ont i halsen, så nu har jag antagligen några lugna dagar framför mig. Får passa på att ta upp bloggandet alltså.

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Låt oss prata om vädret!

Jag har genomgått någon konstig personlighetsförändring och kollar dagligen SMHI-appen. Har aldrig brytt mig om vädret förut? Jag brukar hata kyla, men idag är jag jättepeppad, för jag ska få testa mitt nya merino-underställ i stallet. Peppen kan också ha att göra med att SMHI säger att det ska bli mindre kallt redan imorgon… Jag är också så trött på leran att jag känner att jag föredrar att frysa framför att klafsa.

Imorgon är det slutseminarium och opponering på uppsatsen. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan skicka in slutversionen! Själva opponeringstillfället är jag inte så nervös för, jag tycker att det ska bli ganska kul. Uppsatsen som jag och C ska opponera på handlar om implementering och den är väldigt intressant. Att opponera och ta fram vad som är bra och vad som behöver förbättras i någon annans uppsats är lite som att vara ridlärare, man ger feedback på ett så schysst sätt som möjligt.

I övrigt så innehåller den här veckan en slags helrenovering av mig och mitt följe. Jag ska klippa mig, Prins ska på underullsbehandling och bilen på service. För fina lilla Carla är det fortsatt igångsättning som gäller. I will keep you posted! 🙂

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När c-uppsatsen är godkänd och inrapporterad kommer jag att ha tagit 90 högskolepoäng. Det innebär att jag är halvvägs mot en kandidatexamen, som är mitt mål med mina studier. Om ett och ett halvt år kommer jag alltså att vara färdig på universitetet.

Egentligen är det konstigt, det här med lönearbete. Att vi liksom ska förverkliga oss själva genom att arbeta, att jobbet ska vara livets mening. Jag kan ibland känna att jag vill hoppa av hela karusellen, att arbeta för att få lön som går till konsumtion, det känns så futtigt på något sätt. Fast jag vet inte riktigt vad som skulle vara alternativet? Jag hoppas i alla fall att mitt framtida jobb blir meningsfullt. Jag studerar ju till personalvetare och hoppas på att kunna jobba med arbetsmiljö. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där en anställning på kanske 80% av heltid ger mig tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig själv, häst och hund… Ni ser, jag kommer direkt tillbaka till pengar.

Allra helst skulle jag vilja jobba i en idéburen organisation. Jag vill jobba med något som betyder något. Näst helst kommer offentlig sektor och sist ett privat företag. Jag är inte så sugen på ett privat, vinstdrivande företag. Jag är lite för mycket av en idealist för att vilja det. Samtidigt så vet jag ju att det var kämpigt att jobba i en ideell förening, att jag tog problemen med mig hem från jobbet och att jag kände så mycket för föreningen att jag började identifiera mig som min yrkesroll. Att den privata Elin suddades ut och ersattes av jobb-Elin. Sedan blev jag sjuk. Det var inte bra för mig. Idag har jag hittat en bättre balans i livet och jag hoppas att jag kommer att kunna jobba i en organisation grundad på idéer.

I vår kommer jag att plugga på distans. Jag ska läsa arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö och organisationsteori. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla mig motiverad genom hela våren, eller åtminstone merparten av den… Efter att ha ingått i ett uppsatspar ska det bli väldigt skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till. Det gäller väl bara att jag inte planerar in för mycket saker att göra utöver studierna, det är ju ändå de som ska vara huvudfokus.

Jag har hittat ett sammanhang här i Växjö, med kompisar, jobb, ett stall som jag trivs i. Jag har min lägenhet och jag trivs bra. Jag hoppas att jag kan hitta ett passande jobb här när jag är färdig med studierna, för jag vill verkligen bo kvar här.

Jag har ibland stresskänslor över framtiden, men oftast inte. Jag har lärt mig att det oftast ordnar sig till slut. Jag tror att det gör det den här gången också.

Bloggtorka och uppsatsstress

Hej, hej, minns ni mig?

Jag har inte bloggat sedan nyårsdagen, förlåt! Det känns ändå betryggande att statistiken över antalet läsare har hållit sig ganska så konstant, kul att ni går och tittar trots att jag inte har uppdaterat på ett tag.

Så, vad har jag gjort när jag inte har bloggat då? Jo, i tisdags var det deadline för c-uppsatsen. Jag och uppsatskollegan C lämnade till slut in 39 sidor, skrivna av vår egen ångestSVETT. Nej då. Vi skrev på datorn. Men både svett och tårar har det blivit, åtminstone för mig. Kompetensöverföring i samband med en generationsväxling heter i alla fall vår studie och kommande tisdag är det slutseminarium. Det innebär att jag just nu läser en annan uppsats, den som jag och C ska opponera på. När allt det här med uppsatsen är över kommer det litegrann att kännas som att jag får mitt liv tillbaka…

Jag har också jobbat, ridit på min fina häst och klappat min gulliga hund. Ätit thaimat med goda vänner och surfat runt på nätet istället för att plugga… Som man gör.

Med Carla går det framåt. Vi har börjat galoppera och jag tror att det snart är dags att boka in vår första träning sedan hon kom till mig 🙂 Hurra! Jag tar det fortfarande långsamt med henne, ingen stress medan jag sätter igång och bygger upp henne. Jag rider henne lite som om hon hade varit en fyraåring. Jag har en vision om hur det kommer att bli när hon är helt igång och jag tycker fortfarande att det är en ynnest att få vara med henne varje dag. Hon verkar glad, och det är ju det viktigaste. Att hon får vara frisk och glad.

På lördag ska jag börja mitt nya jobb, som lördagsridfröken i Älmhult. Det ska bli superkul att få ha ”egna” ridgrupper att följa igen och det är skönt att veta att jag kommer att ha en stadig inkomst.

Sådär, nu har ni fått senaste nytt från mig! Jag mår ändå ganska bra, om man bortser från uppsatsstressen. Hur mår ni? Skriv gärna en kommentar, jag läser alla och det är så roligt att få veta lite om vilka som läser bloggen.

 

PS. Här är en bra text om vardagsmat och att minska stressen.

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Företagande, jobb och framtid

Den här veckan har jag kommit igång på riktigt med den tredje inriktningen på mitt företag, nämligen hopp- och dressyrträning för elever med egen häst. De andra inriktningarna, ridskolevikarie och föreläsningar är redan igång. I veckan har jag hållit en dressyr- och en hoppträning, plus att jag har ridit två hästar åt en elev. Det är så kul att vara igång!

Mitt företag är ett sidoprojekt som jag håller igång samtidigt som jag studerar. Det viktigaste med företaget är att jag får göra saker som jag tycker är kul. Dessutom passar jag på att lära mig nya saker, förhoppningsvis tjänar jag en slant och så är det skönt att ha friheten att själv välja sina uppdrag. Som anställd är det ju bara att göra de uppgifter som man har fått, i företaget är det upp till mig vad jag väljer att tacka ja till.

I framtiden tänker jag ändå att jag allra helst skulle vilja vara anställd och inte driva eget. Det förutsätter förstås att jag får en tillsvidareanställning. Det är verkligen ingen självklarhet idag, det är så många som har osäkra, tillfälliga anställningar, jobbar i bemanningsföretag och så vidare. Jag tycker att det är synd att det är så svårt att hitta trygga anställningar. Det gäller förstås särskilt de som saknar högre utbildning. Att ha tillfälliga jobb, att vara springvikarie eller behovsanställd kan fungera för vissa, men det kan vara svårt att kombinera med exempelvis familjeliv. Jag måste hitta hundvakt när jag ska jobba, vilket inte alltid är enkel. Jag kan bara föreställa mig hur det är för de som har barn och som kanske blir inringda med kort varsel, kanske dessutom på obekväma arbetstider.

Jag gillar den frihet att styra min egen tid som jag har just nu, med studierna och mitt företag. Jag brukar skämta om att jag aldrig mer vill jobba heltid. Och visst är det skönt att själv kunna planera, men jag tror att jag är en för ängslig själ för att helt kunna slappna av om jag skulle försörja mig på firman. Därför önskar jag mig ett lite lagom tryggt jobb när jag är klar med mina studier… Tur att det är två år kvar!

På tal om studierna, på måndag öppnar antagningen för vårterminen. Jag läser fristående kurser och kan välja fritt vad jag vill läsa. Jag tror att det kommer att bli något med arbetsrätt, arbetssociologi eller arbetsmiljö i vår. Frågan är bara om det ska bli på distans eller ”vanligt”? Jag är lite orolig över att distansstudier skulle kunna leda till att jag isolerar mig för mycket och träffar för få människor. Samtidigt blir det ännu färre tider att passa, mer utrymme för att jobba när mina kunder önskar och mer tid tillsammans med hunden om jag sitter hemma och pluggar. Jag har till den femtonde oktober på mig att bestämma mig, den som lever får se!