Ledstjärna #10

Jag tar ansvar och agerar om någon bryter mot våra regler.

Nu har jag kommit till sista delen i min serie om ridsportens ledstjärnor. Alla tidigare delar finns under kategorin Ridsport här på blåggen. Gå gärna tillbaka och läs/kommentera! 🙂

Det här med att våga säga till och säga ifrån alltså… Det är inte lätt och jag erkänner att jag är konflikträdd. Jag är ju en vän av positiv förstärkning och jag ogillar att vara polis. Självklart förstår jag att det är tvunget att vara lika för alla och att det är nödvändigt att säga ifrån om någon bryter mot de gemensamma reglerna. Annars är det ju ingen mening med att ha regler. Det finns förstås olika sätt att säga ifrån på. Man måste inte vara hård i tonen, utan kan på ett lugnt sätt tala om varför vi har bestämt oss för att göra saker på ett visst sätt. Det är ju oftast lättare att följa regler om man förstår varför de finns. Det värsta jag vet är när man kommer till ett stall som är översållat av förbudsskyltar och arga lappar. Det är en enkel väg att gå, men då har man inte jobbat på att få de som vistas där att förstå varför saker ska göras på ett visst sätt, utan bara förbjudit. Det tror jag skapar mer irritation än vilja att göra rätt.

Även om det ibland kan kännas jobbigt att säga ifrån, särskilt om man som jag gärna vill bli omtyckt, så är det ju som det står i ledstjärnan; det handlar om att ta ansvar. Ansvar för att både hästar och människor ska känna att de är i en säker miljö med rättvisa bestämmelser som är lika för alla. Det går inte att ha regler som inte följs av alla. Extra viktigt är det förstås att de personer som har en ledande ställning och som är med och beslutar om reglerna föregår med gott exempel. Annars blir ju hela projektet meningslöst.

Hur kan man då utforma stallregler för att de ska bli lätta att följa? Jag tycker att det är viktigt att de görs i positiv anda. Istället för att skriva ”skrik inte i stallet!” kan man skriva ”i stallet talar vi i lugn samtalston”. Det är också bra om så många som möjligt av de som vistas på anläggningen får vara med och utforma reglerna. Har man själv varit med och skapat blir också chansen större att man vill vara med och efterfölja dem.

Med detta avslutas alltså mina funderingar kring ledstjärnorna, för den här gången. Läs gärna mer här!

Ledstjärna #9

Jag är en god förebild för ridsporten.

Oj, här finns det hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva! För mig är en god ridsportförebild en person som är respektfull, vänlig och omtänksam, både mot människor och djur. Det handlar om att värdera sina handlingar och åsikter, att kunna stå för dem och att våga erkänna sina misstag. En förebild är ju också en person som man ser upp till, någon som man vill ta efter. Själv har jag nästan alltid hittat mina förebilder i närområdet, jag har inte haft så många ridsportidoler bland de kända ryttarna. Det har istället varit äldre personer på ridskolan, ridlärare och hästägare som jag har velat efterlikna och som jag har lyssnat på. Det tror jag är ganska vanligt. Mindre vanligt är det kanske att fundera över att andra ser en som en förebild och vilket ansvar som det för med sig. Kan du som ridsportare stå för dina handlingar och är du bekväm med att andra tar efter dig?

I våras höll jag en utbildning för en ridklubbs styrelse och personal. Jag bad var och en berätta om sin bästa ledaregenskap för mig, men de hade lite svårt att se på sig själva som just ledare. Detta trots att de ju har en ledarroll i sitt förtroendeuppdrag eller i sin yrkesroll. Alla dessa personer är förebilder, vare sig de själv vill det eller inte, och jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på hur man själv vill framstå. Det vittnar kanske om att självkänslan behöver stärkas, när man inte kan se sig själv som en person som någon skulle se upp till? Det är ett problem som jag inte vet hur vi ska komma runt, kanske ska vi börja i den änden, att försöka stärka ridsportares självkänsla? På så vis kan vi få fler medvetna goda förebilder i vår sport.

På senare år har jag varit ideellt aktiv på central nivå i Svenska Ridsportförbundet. Där har jag haft förmånen att få lära känna en mängd olika personer som har gett mig nya perspektiv på hur det kan vara att vara ridsportare, i olika delar av landet, i olika åldrar och i olika uppdrag. Många av de personerna har blivit mina förebilder och idag känner jag att det är där som jag hämtar kraften när jag börjar fundera över hur jag vill vara och framstå som ledare och förebild.

Trots att jag själv funderar mycket över de här frågorna märker jag hur lätt det är att göra ”som andra gör” istället för det som jag vet är rätt. Till exempel slarva med säkerheten, ta den ”snabba” vägen i hästhanteringen, trots att jag vet att det är fel och kan leda till onödiga och otäcka olyckor. Hur är det inte då med alla de som inte funderar? Det är ju därför som ledstjärnorna är så bra och bör spridas ännu mer! Jag gör min lilla insats här på bloggen och jag hoppas verkligen att ännu fler föreningar och ridskolor vill lyfta dem i sin verksamhet.

 

Ledstjärna #8

Jag berättar öppet och tydligt om jag har olika uppdrag och roller.

Vid första anblicken kan den här ledstjärnan kanske verka lite klurig? När man känner till bakgrunden blir den lättare att förstå.

Många inom ridsporten har flera olika roller eller funktioner. En och samma person kan till exempel vara både tränare, domare och hästförsäljare. Det är viktigt att vara tydlig med vilken roll som man för tillfället har, så att det inte blir missförstånd. Ni vet lika väl som jag hur lätt rykten sprids, kan det vara så att någon har fått fördelar för att hens tränare också är banbyggare på helgens tävling? och så vidare i all oändlighet. Om en tränare förmedlar en häst till en elev, ska då försäljaren betala provision till tränaren? Är det okej att en person som av föreningen är anställd som ridlärare också håller träningar på andra anläggningar, fast då i privat regi? Det finns kanske inte helt självklara svar på de frågorna, utan det är sådant som man får diskutera, vrida och vända på.

Ofta är det ju också samma personer som har förtroendeuppdrag på olika nivåer i ridsporten. Här tror jag att vi skulle vinna på att vara ännu tydligare med vad som förväntas av de personer som har fått just ett förtroende att förvalta. Det är viktigt med lojalitet med organisationen och att man inte för information vidare som varit avsedd att hållas inom gruppen. Det är en svår utmaning, men det är inte så dumt att ibland försöka ställa sig själv utanför sina olika roller, att se sin organisation utifrån.

Att vara ideellt aktiv, att ha förtroendeuppdrag, det innebär att man lägger en del av sin fritid på något som man brinner för. Det kan ge massor tillbaka och få en att växa som person, men det gäller att ge sig in i uppdraget med rätt inställning. Den som gör det för att bevaka sina egna intressen, istället för organisationens, den är fel ute. Det är naturligtvis välkommet att lägga sitt eget perspektiv på frågor och använda sig av sina erfarenheter, men den som tar ett styrelseuppdrag för egen vinnings skull bör tänka om. Återigen är det viktigt med tydlighet, att helt enkelt tala om vilken roll man för tillfället har och varför. Därav denna viktiga ledstjärna.

Ledstjärna #7

Jag bekräftar och berömmer andra.

Jag är ju mycket förtjust i det som kallas för positiv förstärkning. Jag tror att människor (och djur!) mår bättre, lär sig lättare och blir mer vänligt inställda till sin omvärld om de får höra att de är bra. Dessutom tror jag att svaga sidor eller sådant som man har svårt att lära sig förstärks och blir lättare om man får beröm för det som man gör bra.

Bekräftelse är för mig ett bevis på att jag har blivit sedd, eller att jag har sett en annan människa. Det kan till exempel vara något så enkelt som att hälsa på alla som man möter i stallet. Att säga tack om någon håller upp dörren för en. Att be om ursäkt om man råkar stöta till någon. Det är ju den enklaste formen av bekräftelse, att visa för andra att de märks, att de är värda att uppmärksammas. Bekräftelse kan också vara att tala om för någon annan att man tycker att personen handlar fel. Då visar man att man har sett personen som förhoppningsvis får sig en tankeställare.

För mig är det viktigt att själv få bekräftelse och beröm. Jag har blivit tryggare i mig själv, men tidigare var jag väldigt osäker och då var det ännu viktigare att andra människor såg mig och att de talade om för mig när de tyckte att jag hade gjort något bra. Tyvärr kan det slå över för mig, bli till en hets. I skolan var det betygen som fick mig att gå upp i varv, om jag inte fick bekräftat att jag var bra genom att få högsta betyg blev jag knäckt. Det tror jag är ett relativt vanligt scenario och vi som träffar skolungdomar har ett viktigt ansvar, att prata med dem och försöka få dem att vara nöjda med sig själva. Idag kan jag erkänna att jag är lite lätt beroende av att kolla bloggstatistiken… Det är ju en slags bekräftelse, precis som likes på Facebook eller Instagram. När jag ser att ni har läst eller kommenterat känns det förstås bra. Om ingen läste hade det ju inte varit lika roligt att fortsätta.

Det är nog många som håller med mig om att det kan kännas lite pinsamt att få beröm. Jag övar mig på att bara säga ”tack!” istället för att slå det ifrån mig. För om jag nu tycker att det är så viktigt att bekräfta och berömma andra, då måste jag ju också försöka leva som jag lär… 🙂

Ledstjärna #6

Jag visar respekt för alla människor.

De första fem ledstjärnorna handlar ju om hur vi beter oss mot hästar. De kommande fem handlar istället om hur vi är människor emellan. De är inte bara användbara i ridsportsammanhang, utan fungerar som just ledstjärnor i livet i stort.

Vad är då respekt? För mig betyder det att jag utgår från att alla människor som jag möter har goda intentioner, tills motsatsen bevisas. Att jag försöker se människan bakom åldern, könet, hudfärgen, sexualiteten, religionen eller funktionsnedsättningen. Att jag försöker vara empatisk och sätta mig in i hur andra kan känna. Det betyder också att jag förstår att ingen är felfri. Att alla, även jag själv, kan säga och göra saker som de sedan ångrar. Jag försöker också respektera mig själv genom att stå upp för mina känslor och åsikter. Självrespekt är också att våga säga nej och att våga säga ifrån. Att dessutom acceptera att andra gör det.

Att respektera andra handlar för mig också om att visa intresse för andra människor. Att lyssna till vad de har att säga och att ställa följdfrågor. Här vet jag att jag ibland brister, men det handlar inte om ovilja från min sida, utan mer om någon slags blyghet/svårighet att kallprata. Fast det är ju rätt skönt att vara tyst ibland också, det kan vara ett annat sätt att visa respekt på. Att respektera människors olikheter genom att förstå att inte alla vill bli bemötta på samma sätt.

En annan sak som jag tänker på är det här med att skilja på sak och person. Det är inte helt lätt alla gånger. Jag tycker att det är respektfullt att kunna diskutera olika sakfrågor, till exempel politik, utan att för den sakens skull gå till personangrepp eller bete sig illa på andra sätt. Här tycker jag att det finns en del att jobba på, till exempel här på Internet. Ibland kan man läsa kommentarer på bloggar eller på nyhetsartiklar som är fruktansvärt kränkande och respektlösa. Då undrar jag om de personerna uttrycker sig likadant i tal som i skrift? Det krävs minst lika mycket respekt av den som är ”anonym” (man är ju ändå aldrig helt anonym på nätet) som den som framträder med sitt riktiga namn.

Nu har jag definierat respekt. Det begreppet betyder kanske inte samma sak för alla, men jag tror att det kan vara bra att ha det med sig och fundera över det ibland, vad det betyder för just en själv. Lite vänlighet har väl sällan skadat någon…?

Ledstjärna #5

Jag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen.

Här vill jag ta fasta på att det är var och en som själv bär ansvaret för att ta reda på information och lära sig nya saker. Det gäller också att vara källkritisk, vilket inte alltid är det enklaste. Inom ridsporten finns en mängd olika inriktningar och åsikter. Till slut är det ändå upp till var och en att söka och värdera kunskap. Det finns information, näst intill i överflöd, men vem är det som är avsändare och vad har personen eller organisationen för bakomliggande motiv?

Det sägs att många skaffar egen häst allt tidigare, utan att kanske ha gått så länge på ridskola. För dessa personer är det ännu viktigare att det finns kloka människor i omgivningen. Ingen kan veta allt och istället för att ge tvärsäkra (och ibland felaktiga svar) kan man hänvisa vidare till yrkesmänniskor som har stor kunskap. Det är förstås inte bara förstagångshästägare som behöver stöd. Man blir aldrig fullärd, det dyker upp nya rön, ny forskning och man ställs som hästmänniska inför nya problem och situationer.

Jag läste eller hörde någon gång att den som har en hund som ändrar beteende går en hundkurs, medan hästägaren byter foder… Det ligger kanske något i det, eller vad säger ni? Det finns så mycket kunskap att ta del av och det är fascinerande att lyssna på människor med stor erfarenhet och eller kompetens tycker jag. Det gäller oavsett om det är en ridlärare, tränare, veterinär, hovslagare, uppfödare, ryttare, kusk eller en ”vanlig” hästägare.

Jag tänker också att något av det viktigaste som man kan ta med sig gällande den här ledstjärnan är att hästen i sig är en otroligt bra läromästare. Tänk vad man kan lära sig av att umgås med, iakttaga och hantera hästar! Den kunskapen är svår att läsa sig till och det krävs en egen insats i form av tid. Varje timme tillbringad bland hästar är en vinst för den som vill lära sig mer! För oss som jobbar som ridlärare är det en gammal sanning att de elever som är i stallet flera dagar i veckan, utöver sin riddag, lär sig snabbare än de som inte är det. Det är med ridning och hästhantering som det mesta annat, den tid som du investerar får du tillbaka i form av ökad kunskap och fler erfarenheter.

CIMG0418

Ledstjärna #4

Jag tränar och tävlar i samspel med hästen och kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av.

Den här ledstjärnan tycker jag är så himla viktig! Det är de ju såklart allihop, men jag ska förklara vad det är som jag gillar så mycket med nummer fyra.

Många av oss hästmänniskor har otroligt höga krav. På oss själva och på vår omgivning. Särskilt de av oss som rider på ridskola eller har en häst, alltså rider max en gång per dag. Detta enda ridpass, i veckan eller om dagen, blir så otroligt viktigt. Vi vill ha en bra, nästan perfekt, känsla varje gång. När vi diskuterar det så här och ser det rationellt blir det ju uppenbart att det inte går. Alla kan inte vara på topp varje dag. Varken vi eller våra hästar. Jag tycker att det är viktigt att vi är snälla mot oss själva. Snälla mot oss själva och mot hästarna. Det innebär bland annat att ha rimliga krav på prestationen som ska utföras.

Ibland räcker det kanske att starta en klass på tävlingen, det måste inte alltid vara två. Vissa dagar är det lagom att bara ta en lugn skrittpromenad, för vila och återhämtning är en jätteviktig del av träningen. Som ryttare är det lätt att fastna i det som är svårt och jobbigt i ridningen. Har hästen till exempel svårt för galoppfattning åt vänster, ja då sitter vi och nöter de där fattningarna, med frustration och missnöje som resultat. Att istället se till att jobba med mitt favoritbegrepp, positiv förstärkning, kan ge oväntat bra resultat. Gör det som du och hästen har lätt för och det krångliga kommer att lösa sig. En häst (och ryttare) som får beröm och uppskattning blir betydligt mer benägen att göra sitt bästa, än den som bara får göra sådant som är svårt.

Det finns en slags ”sanning” om att vem som helst kan bli en ny Rolf Göran Bengtsson, bara man jobbar tillräckligt hårt. Jag tror att det är lögn. Jag tror inte att vem som helst kan bli världsmästare, utan att det handlar om en mängd faktorer som måste stämma för att det ska bli bra. Därför är det viktigt att vi också ser vilka begränsningar som våra hästar har. Hur är hästen byggd, vad tycker den är roligt att göra, vilken ras är den och vilket användningsområde har den? Om man tar hänsyn till detta och sedan utgår från det viktigaste – att ha roligt när man rider, så blir samspelet med hästen så mycket bättre. Det är inte så dumt att stanna upp ibland och tänka på varför vi gör detta. För att vi älskar hästar! (Väl?)

Ledstjärna #3

Jag ser till att hästen finns i en trygg och säker miljö och jag reagerar om den far illa.

Det finns en sak som jag ångrar jättemycket. Det var när jag var och tittade på en hoppträning och tränaren satte en fast martingal på en av hästarna och lät hästen hoppa med den. Det syntes att hästen tyckte att det var obehagligt och den hoppade också sämre, med sänkt rygg och med olyckliga ögon. Det som jag ångrar är att jag inte frågade tränaren hur hen tänkte, varför hästen skulle hoppa med fast martingal? Som ridlärare och tränare kan det hända att man fattar beslut som i efterhand inte känns rätt och det är ju mycket möjligt att tränaren själv sedan kände att det här inte var den rätta vägen att gå. Jag ångrar mig i vilket fall, för jag följde inte ovanstående ledstjärna i det här fallet. Jag hoppas att jag slipper hamna i en liknande situation igen, men om jag gör det så hoppas jag att agerar annorlunda.

För övrigt så finns det ju olika åsikter om vad som är att fara illa. Antagligen lika många olika åsikter som det finns hästmänniskor. Uppenbara saker, som väl de flesta kan hålla med om, är att hästen får stryk, ingen mat eller vatten, har vanskötta hovar, tvingas vara ensam utan andra hästar och så vidare.

En trygg och säker hästmiljö befolkas av kunniga hästmänniskor. Varje häst får den tid som den behöver, ses som en individ. Jag är övertygad om att hästar mår bäst av att vara utomhus så mycket som möjligt. Att (en välskött) lösdrift är att föredra för yngre hästar och för hobbyhästar som rids max en gång om dagen. Hästen själv blir mycket mer trygg och säker att rida om den får göra av med lite energi tillsammans med sina artfränder, det tror åtminstone jag.

Tillbaka till det där med att reagera. Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas på tävling när en ryttare behandlar sin häst orättvist. Men jag tycker att vi måste vara mer självkritiska även på hemmaplan och våga diskutera oftare, även med de som anses vara kunniga tränare och ledare. Det gäller inte bara i ridningen, att fråga veterinären och hovslagaren varför de gör på vissa sätt tycker jag hör till en god hästhantering. Ju mer kunnig jag som hästmänniska bli, desto tryggare och säkrare blir min häst.

Ledstjärna #2

Jag behandlar alla hästar med respekt.

För mig betyder respekt för hästen att se hästar som de varelser de är. Det betyder att jag tar med i beräkningen att hästar är flock- och flyktdjur. Att de behöver få gå i hage varje dag, tillsammans med andra hästar. Att de kan bli rädda och springa iväg och att jag måste hantera dem utifrån de förutsättningarna. Eftersom vi har tagit oss rätten att använda hästar för ridning, körning och annat är det av stor vikt att vi ser till att deras liv i fångenskap blir så bra som möjligt. Hästar är gräsätare och huvuddelen av deras foderstat ska bestå av grovfoder. De ska få möjlighet att varje dag röra sig så mycket att de mår bra.

Att visa respekt för hästen är också att låta den vila när den behöver. Att låta den gå på bete om sommaren och få äta friskt gräs. Att sköta hovar och tänder regelbundet, att vid behov konsultera veterinär.

Jag tycker att respekt för hästen innebär att inte förmänskliga den. Att läsa på om hästars beteende och sinnen och förstå att de kanske inte behöver täcke bara för att vi tar på oss vinterjackan. Att lägga mer tid och kraft på att förstå hur hästar fungerar än att shoppa schabrak. Att rykta oftare än jag lindar benen. Det är att ha respekt för hästar, tycker jag.

En annan sak som jag tänker på är att det står respekt för alla hästar. Det kan ju finnas vissa motsättningar mellan människor som håller på med ridhästar eller travhästar, halvblod eller islandshästar. På den fronten har jag själv lite att tänka på, hur jag formulerar mig och hur jag ser på andra hästraser än den som jag själv har valt. Det är ju ändå samma art, bara olika raser och användningsområden.

Ledstjärna #1

Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden.

Hästvärlden är ju orättvis på så vis att det finns de som har möjlighet att ha egen häst och så finns det de som inte har det. De som har förutsättningar att rida på ridskola, vara medryttare, fodervärd eller skötare och de som inte har de förutsättningarna. Jag har i flera omgångar varit hästägare och är nu fodervärd åt en häst. Jag har ridit på ridskola och jag har jobbat som ridlärare. Jag är säker på att den som har en häst att ta hand om av många andra ses som en förebild. Som bekant gör inte människor som vi säger, utan som vi gör. För mig betyder det att jag i alla lägen måste tänka på att andra kan ta efter mig, när jag hanterar eller rider min häst. Jag vill göra det på ett säkert sätt och på ett sätt som får både häst och människa att må så bra som möjligt.

För mig betyder god hästhantering att kunna läsa av hästens reaktioner och ta hänsyn till hästens naturliga instinkter och behov. Till exempel att inte bestraffa den häst som visar rädsla, låta hästen gå i hage tillsammans med andra hästar eftersom den är ett flockdjur, att vara en lugn men bestämd ledare för hästen.

När jag var yngre hände det oftare att jag tappade tålamodet med hästar och behandlade dem orättvist. Jag hoppas att jag har vuxit ifrån det beteendet idag… När jag tänker på detta med att vara stolt inför omvärlden så tänker jag också att jag skulle behöva öva på att oftare fråga människor varför de hanterar sina hästar på ett visst sätt. Det är nog inte alla som tänker på att de är förebilder och som skulle må bra av att göra det.

Det fina med ledstjärnorna är ju att de är öppna för tolkningar. Vad innebär denna första för just dig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!