Kärlek på fyra tassar

En torsdag i januari förra året hasade jag upp ur sängen, gjorde kaffe och öppnade morgontidningen. Där fanns det en annons med valpar till salu, av rasen tibetansk spaniel. Precis den ras som jag hade bestämt mig för. Jag ringde på annonsen och dagen efter körde jag till Oskarshamn för att titta på valparna, som då var sex veckor gamla. Självklart kunde jag inte motstå de små knytena och en av de två hanvalparna blev tingad. Två veckor senare, den 28 januari 2012, hämtade jag hem min Prins.

Den tibetanska spanieln är en renodlad sällskapsras. Det var precis det som jag var ute efter. En hund att ha som sällskap, i soffan så väl som i stallet. Tibben är en självständig ras, med mycket egen vilja. Min älskade Prins vet så väl att hans matte förlåter honom nästan vad som helst, vilket han så klart utnyttjar i alla lägen… Jag älskar honom gräns- och villkorslöst.

När jag skaffade hund vände mitt liv till det bättre. Idag är han ett och ett halvt år och jag fascineras fortfarande av alla hans upptåg och bus, hur han varje dag får mig att skratta och hur mycket jag tycker om honom. Han älskar barn, att leka med andra hundar, att sova på rygg och snarka högt i sängen, att rymma (…), köttbullar och kalvsylta. Jag vet att det finns de som tycker att en hästtjej som jag borde ha en tuffare hund, att tibben är en fluffig tanthund. Jag själv tycker att jag har valt precis rätt ras.

CIMG0461 IMG_2313 IMG_2306 IMG_2254 IMG_2046 IMG_2008 IMG_1978 IMG_1761 IMG_1692 CIMG0360CIMG0053 CIMG0057 CIMG0167 CIMG0266

 

 

Annonser

Puppy love

Igår fick pojkvännens föräldrar hem 12 veckor gamla Kenzo som är en cavalier king charles spaniel. Lämpligt nog bor de i huset bredvid pojkvännen, så det blir många besök för valpgos framöver.

IMG_2337 IMG_2343 IMG_2349IMG_2341 IMG_2352

 

Bjussar på ett gäng ajfån-bilder, tyvärr svårt att fota någon som aldrig vill vara stilla… 🙂

Att ta fajten eller inte, det är frågan

Det är så lätt att glida med. Att sitta vid datorn och skriva ner en massa halvsmarta saker och sedan ta emot hyllningarna från de redan frälsta. Att i verkligheten vara ganska tyst, tillbakadragen och undvikande när det kommer till att ta diskussioner. Som när någon som jag tycker om säger något sexistiskt eller rasistiskt. Jag borde ju röra upp himmel och jord, skrika och gapa och tala om att jag tycker att det är FEL. Istället protesterar jag lite så där lamt och så går jag hem och skriver något här, läser någon blogg som hävdar något klokt apropå ämnet och så skäms jag. Tänker att nästa gång, då jäklar…

Det är lättare att följa och upprätthålla normer än att bryta dem. Sedan jag blev ena halvan av ett (hetero)par har livet blivit så mycket enklare. När jag var den ständiga singeln så var det tjat om att ”hitta kärleken” och beklaganden från välmenande typer. Nu har jag rättat in mig i ledet och då slipper jag det där, fast fortfarande är det något litet som skaver.

Ibland låter jag andra anta saker om mig, bara för att jag inte orkar säga emot dem. Typ som det här med att jag (precis som tydligen alla andra kvinnor, men inte män) har en biologisk klocka. Det är alltså en klocka i kanske livmodern (?) som talar om för mig att jag vill föröka mig. Det känns ju så klart helt ologiskt att jag skulle ha ett urverk bland inälvorna… Istället för att skrika att jag inte tror på den där klockjäveln så mumlar jag något och föraktar mig själv lite i hemlighet. Sedan kommer jag på vad jag borde ha sagt, när det redan är för sent.

Jag både skräms av och beundrar människor som vågar härja. De som biter ifrån, är kompromisslösa och som i alla lägen står upp för sina värderingar. Åtminstone är det ju så som det ser ut utifrån. Det kan ju vara så att de, liksom jag, tvivlar ibland och tycker att de själva borde vara mer högröstade…

Jag sover på saken. Natti! /Hobbyfilosofen

Ny på jobbet

Efter att ha varit tillsvidareanställd i drygt fem år valde jag förra hösten att lämna mitt dåvarande jobb för att börja studera vid universitetet. Det betydde också att jag inför det här sommaren behövde ett sommarjobb. Jag var tidigt ute och satt och tittade på Arbetsförmedlingen redan i januari. Då var det bara kommunen som hade lagt ut att de kunde erbjuda jobb, så jag sökte. Ganska snart där efter fick jag komma på intervju och sedan blev det besök på den tilltänkta arbetsplatsen samt fyra dagar med bredvidgång. Arbetsplatsen är ett dagcenter för personer med funktionsnedsättning. Under våren var jag timvikarie och nu har jag jobbat fyra av åtta veckor av mitt sommarvikariat.

För länge sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle glömma hur det är att vara ung och ha sitt första jobb. Det finns ingen som kan allt från början. Det finns ingenting att vinna på att vara otrevlig mot den som är ny och kanske lite osäker. Jag kan bli så otroligt arg när jag till exempel i en affär tvingas bevittna kunder bete sig illa mot en uppenbart ny expedit. Nästa gång det händer ska jag banne mig säga ifrån!

Innan jag började på det här sommarjobbet har jag bara haft hästrelaterade jobb, ridskola och ridläger. Jag var (och är!) fumlig ibland, det tar tid att lära sig nya uppgifter och rutiner. Som tur är har jag arbetskamrater som är inkluderande, förlåtande, hjälpsamma och snälla. De har verkligen agerat enligt skolboken när det kommer till att välkomna nya vikarier. Det ger en hel del att tänka på inför framtiden.

Tidigare, när jag hade en ledande ställning på min dåvarande arbetsplats var det ibland jag som tog emot praktikanter, nyanställda eller vikarier. Ibland var jag stressad och kanske tog jag mig inte alltid tillräcklig tid att besvara alla frågor, eller att följa upp att de verkligen förstod? Det är otroligt nyttigt att själv få uppleva hur det är att vara ny på jobbet.

Så här vill jag bli bemött som ny och så här hoppas jag att jag själv kommer att agera den dag det är jag som är gammal i gemet igen:

  • Alla hälsar, alltid.
  • Det finns introduktionsrutiner som följs.
  • All bredvidgång, introduktion och liknande görs självklart på betald arbetstid.
  • Ny moment görs tillsammans med någon som är van.
  • Jag förväntas vara kompetent och får mer ansvar efter hand.

Naturligtvis måste ju vikarien själv bjuda till och vara öppen för att lära sig nya saker. Jag försöker se rättelser som tips på vägen istället för kritik. Ödmjukhet önskas från båda håll alltså, i den bästa av världar… 🙂

Hur man än beter sig är det kört

Rubriken är ett citat ur en av mina favoritlåtar. Ett tag var jag inne på att döpa bloggen till det, men det kändes lite deppigt.

Hur som helst. Den här helgen har varit i det närmaste perfekt. Vädret är underbart, jag bara älskar sommaren. Jag har fått umgås med några av de som jag tycker mest om; vänner, pojkvän, föräldrar, hund och häst. Jag har lekt med inte mindre än två nästan-två-åringar, båda helt ljuvliga. Jag har varit hos pojkvännen i hans hus på landet hela helgen och är här fortfarande. Imorgon ska jag jobba, vilket jag ser fram emot, mitt sommarjobb är så himla kul! Livet är typ perfekt just nu.

Och det är ju just det som gör mig så fullständigt skräckslagen. Jag och min sjuka katastrofhjärna tror att så fort jag mår bra, så betyder det att olyckan väntar runt hörnet. Det är så svårt att bara vara här och nu, utan att se framåt, utan att oroa sig. Jag är livrädd.

Ibland hade det varit schysst att ha vara en hund alltså… Nu ska jag försöka sluta grubbla och bara sitta här i kvällssolen och vara mindful. YOLO på er, kära läsare! 😉

Lite förnuft, fast mest känsla

Alla som någon gång har gjort eller sagt något som inte riktigt var meningen, eller som ni i efterhand ångrade, räcker upp en hand!

Okej, trodde väl det… Det finns fler än jag alltså.

Jag tänker så här: Det är väldigt lätt att tro att livet är som en film. Alltså att alla repliker är perfekta, kommer ut helt rätt med rätt tajming och att den som säger något verkligen menar det i alla lägen. Jag är ödmjuk inför att människor kan reagera irrationellt. Jag gör det själv ibland och jag gör det i synnerhet när jag inte mår så bra.

Fallstudie av draken herself: När jag mår dåligt så drar jag mig undan, fast det kanske är just då som jag som mest behöver andra människor. Jag svarar inte i telefon eller på sms, fastän det uppenbarligen finns personer som bryr sig om mig. I de lägena tror jag att jag bara är till besvär, att ingen förstår mig och så vidare. Oftast kan jag rent intellektuellt förstå att jag har fel, men känslorna tar överhanden.

Jag försöker att ha det här i åtanke när jag umgås med andra. Alltså att de ibland kan säga och göra saker som de inte menar, eller som jag kanske uppfattar på ett annat sätt än vad de menade. Jag säger inte att det är enkelt, men jag försöker i alla fall. Jag är en känslig typ. Grubblande (ältande…), lite väl självmedveten och med många skyddsmekanismer redo för att hålla andra borta från det innersta. Känsligheten kan vara till nackdel för mig, men jag ser den också som en tillgång. Den gör mig empatisk och mottaglig för andra människors känslor.

Det som inte dödar, härdar, sägs det. Men jag vill inte bli hård. Hårdhet är inte en attraktiv egenskap för mig. (Okej, ibland önskar jag att jag hade elefanthud, men då hade jag varit någon annan än jag.) Dö ska vi ju alla, förr eller senare. Jag föredrar att fortfarande vara mjuk och känslig, när den dagen kommer.

PS. Hade lite svårt att kategorisera det här inlägget. Döpte till slut kategorin till psykisk hälsa, men det kunde lika väl ha blivit hobbyfilosofen spekulerar…

Elin Josefin Gunnarsson ska bli president i Amerika

Ni vet såna där människor som hävdar att vem som helst kan bli vad som helst, genom hårt arbete, beslutsamhet och mod? Att en drivkraft kan vara att bevisa för alla ”nej-sägare” att det visst går? Den amerikanska drömmen, typ.

Jag hävdar att de har fel.

Alla har inte samma förutsättningar. I mitt jobb träffar jag dagligen personer med grav utvecklingsstörning, personer som inte kan kommunicera genom tal, förflytta sig utan hjälpmedel, äta eller gå på toaletten på egen hand. Inte kan de personerna bli ”precis vad de vill”, bara för att de kämpar hårt. Därmed inte sagt att de inte kan ha ett värdigt, meningsfullt och innehållsrikt liv, det är inte så jag menar. Omsorgstagarna som jag arbetar med har var och en ett människovärde, känslor, tankar och egenskaper som är värda att ta till vara. Som alla människor.

Jag, som är vit, (förhållandevis) frisk, övre medelklass i den rika delen av världen, med tusen valmöjligheter, jag kan faktiskt göra nästan vad jag vill. Den som är sjuk, funktionsnedsatt, har ”fel” socioekonomisk tillhörighet, en annan etnicitet, hudfärg, sexualitet eller vad det nu är som bryter mot gällande normer just för ögonblicket, kan säkert förbättra sina villkor avsevärt. Men att alla människor skulle ha lika förutsättningar, värderas lika, det är en illusion. Jag tycker att det hade varit förmätet av mig om jag hade hävdat att allt är möjligt för alla, bara för att jag själv har så bra förutsättningar.

Nu kommer någon att tycka att jag är påverkad av Jantelagen. Ni vet, det där gamla om att man inte ska tro att man är något. Det är inte heller det som jag säger. Alla människor är något, är någon. Det är bara det att livet samtidigt är hårt och orättvist. Någon sitter kanske med sin dator i knät, på en balkong med fantastisk utsikt. <— JAG! Någon annan har just förlorat sitt arbete och vet inte längre hur hen ska försörja sig. Kanske?

Det är okej att satsa på sig själv. Men någon gång emellanåt, fundera på hur det ser ut för de runt omkring dig. Solidaritet är ett begrepp som kan låta lite gammaldags, men det är inte helt ute, inte i min bok. Jag tycker att det är en bra grej.

Dagens Ungdom

Igår publicerade Smålandsposten den här texten på sin ledarsida. Jag har några kommentarer:

Det är svårt att på en gång vara ung och erfaren. Politiker är knappast några övermänniskor som föds med alla kort på hand. Nya och gamla erfarenheter blandas med tiden, precis som för alla andra. I en framgångsrik organisation, till exempel ett politiskt parti, lär unga och äldre av varandra. För att det ska fungera krävs både prestigelöshet och ödmjukhet.

Jag är ingen större beundrare av den politik som förs av Centerpartiet, men jag ser verkligen upp till Annie Lööf. Så mycket som hon får ta skulden för och så många hårda ord som hon får utstå, det är inte många som hade orkat med det. Oavsett ålder. Att vara så pass ung och ändå stå ut med allt detta, wow!

Unga politiker har kanske inte lika mycket livserfarenhet som sina äldre kollegor, eller har de det? Vad är egentligen livserfarenhet? Den som är ung idag vet ju hur det är att vara ung just idag. Politik handlar om att ta de rätta besluten för framtiden och det kan ju vara svårt att förstå vad ungdomar vill om man själv var ung för 30 år sedan. Jag är övertygad om att vi behöver politiker ur olika samhällsklasser, med olika etnicitet, kön och sexualitet. Med eller utan funktionsnedsättning. I alla åldrar.

I politiken gäller det att skilja på sak och person, men tyvärr tycker jag att ledarskribenten blandar ihop dessa två. Ett politiskt partis ledning bör som varje organisation bestå av ett team, sammansatt av olika människor. En av dessa (eller två, som i Miljöpartiets fall) utses till gruppledare. Ibland är den personen ung, ibland väljs en äldre person till ledare. Därmed borde det rimligen vara personens ledaregenskaper och inte födelseår som belyses när partiet granskas.

Slutligen: Skräm inte bort unga från politiken! Bjud in, så att en så många samhällsgrupper som möjligt finns representerade i riksdag, kommuner och landsting. Vi har alla allt att vinna på det.

Balanskonster

Först: TACK! för fin respons på mina inlägg de senaste dagarna. Det är inte så dumt att vara bloggdrottning ändå… 😉

Idag fick jag möjlighet att sluta lite tidigare på jobbet, så nu sitter jag på balkongen och försöker vrida mig så att datorn kommer i skugga, medan mina ben hamnar i solen.

Detta med jobb och fritid är något som för mig har bytt prioriteringsordning. I gårdagens inlägg berättade jag om hur jag levde för mitt jobb. Det var så viktigt för mig att prestera på jobbet, och så roligt att göra det, att jag till och med sålde min häst (delvis) för att kunna lägga mer fokus på jobb och ideella uppdrag. Förtroendeuppdragen befinner sig i en gråzon här, för det är inte avlönat arbete, men samtidigt tar det från samma ”energikonto” som jobbet. Åtminstone är det så för mig.

För ett och ett halvt år sedan kom en hundvalp in i mitt liv. Den tibetanska spanieln Prins har helt och hållet vänt upp och ned på världen och fått mig att börja uppskatta min lediga tid. Idag längtar jag hem. Att skaffa hund var för mig det bästa beslut som jag någonsin hade kunnat ta. För er som inte är djurmänniskor låter det antagligen helt befängt, men med Prins känner jag mig aldrig ensam längre.

Jag har fortfarande mycket att göra. Jag studerar i terminerna, sommarjobbar nu, har ideella uppdrag och ett eget företag. Det är ändå inte samma sak att vara student som att vara heltidsarbetande. Sommarjobbet är på ungefär 75 % av en heltid och det passar mig utmärkt. Jag har tid att sitta på balkongen och sola benen. Jag har tid att känna efter hur jag mår, tid att se på dålig teve eller slösurfa, om jag vill. Sådant som tidigare gav mig ångest ger mig nu ny energi.

Det är inte lätt att hitta balansen i livet. Det som är rätt för mig är fel för någon annan. Men jag tänker att det måste vara något som är fel när så många går arbetslösa, samtidigt som andra jobbar sig sjuka. Om själva samhället, kollektivet, är ur balans, hur ska då enskilda individer kunna hitta jämvikt? Jag har inga bra förslag på hur vi ska lösa det problemet, återkommer när jag har tänkt klart! 😉

CIMG0461

Min hund Prins får illustrera detta inlägg, han är en representant för allt som är bra i livet 🙂