Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Annonser

”Jämställdheten har gått för långt!”

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Källa

Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!

Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.

Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.

Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.

De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?

Mina 33 anledningar

Minns ni det här? 33 anledningar varför feminism behövs

Här är mina 33 punkter, 33 anledningar till att jag är feminist:

  1. För att leksaker fortfarande delas upp i pojk- och flickvarianter. Liksom barnkläder.
  2. För att en av fyra kvinnor trakasseras sexuellt på jobbet.
  3. För att det krävdes bekräftelse från en man för att jag skulle börja uppskatta min kropp.
  4. För att kvinnor i högre utsträckning än män drabbas av arbetsskador, eftersom kvinnors arbetsuppgifter är mer monotona än mäns + att kvinnor än idag utför större delen av hushållsarbetet.
  5. För att jag är så oändligt trött på heteronormen, tvåsamhetsnormen och könsrollerna.
  6. För att jag vill att alla barn som växer upp idag ska få slippa ovanstående och istället få fler möjligheter och mer spelrum att få vara sig själva.
  7. För att Svenska Ridsportförbundet, vars medlemmar till 85% består av kvinnor, aldrig har haft en kvinna som ordförande.
  8. För att kvinnor allt för ofta dubbelbestraffas. Till exempel kända kvinnor som i media beskrivs som ”för tjocka” efter bantning istället beskrivs som ”för smala”. Det går aldrig att som kvinna vara till lags.
  9. För att jag tycker att det behövs en motvikt till Flashback, till kommentarerna på Aftonbladet, till ”roliga” sexistiska skämt som delas på Facebook.
  10. För att nästan alla färdigsydda Halloween-kostymer som riktas till kvinnor anspelar på sex.
  11. För kommentarerna på Morgonpassets Instagram varje gång som Kakan Hermansson har varit programledare.
  12. För att vi sedan det senast valet har ett rasistiskt och antifeministiskt parti i Sveriges riksdag.
  13. För att tjocka kvinnor som bloggar om att de äter onyttigt får hatkommentarer, men inte män.
  14. För att normbrytare, till exempel killar som rider, bestraffas genom att bli kränkta och mobbade.
  15. För alla intervjufrågor om ”kvinnlig humor” som kvinnliga komiker får.
  16. För att det finns så otroligt många män som inte inser att ett ojämställt samhälle missgynnar även dem.
  17. För att mitt hjärta blöder för alla tjejer som, liksom jag gjorde, växer upp med tjejtidningarnas dubbla budskap med bantningstips och kakrecept.
  18. För att det inte finns någon feministisk tjejtidning.
  19. För de elaka jävlarna i min klass i grundskolan som kallade mig för ful och tjock. Och för att jag trodde dem.
  20. För att pojkar uppfostras till att bita ihop och att inte visa känslor, medan flickor uppfostras till att vara passiva och duktiga.
  21. För våldtagna flickors skull, modiga flickor som vågar anmäla, vars förövare ändå går fria.
  22. Helt enkelt för att rättssystemet är otidsenligt och sjukt och måste förändras!
  23. För våldtagna kvinnors och flickors skull, som flyr från andra delar av världen. Som kanske hamnar i Sverige, som kanske möts av rasism och av oförstående.
  24. Tack vare coola förebilder som Hanna Hellquist, Kakan Hermansson, HanaPee, Nina Björk, Johanna Koljonen, Michaela med många flera!
  25. För att mina lesbiska vänner fick höra av förskolepersonal att ”alla barn har en pappa”.
  26. Anti-homolagarna i Ryssland som förbjuder människor att utöva sin sexualitet, förbjuder dem att vara de de är.
  27. Kampanjer som Miss Skinny, behå-upproret och #osminkat, som skuldbelägger kvinnor och motverkar sitt syfte.
  28. För att den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hennes eget hem. Det är där hon löper störst risk att bli misshandlad eller våldtagen, av någon som står henne nära.
  29. För att män som slår också ofta misshandlar familjens husdjur.
  30. För att jag tror att ett jämställt samhälle hade minskat ohälsan hos alla människor.
  31. För att jag också tror på en feministisk revolution!
  32. För kommentarerna på artikeln i punkt 31…
  33. För att jag tror på människors lika värde och på att kärlek och respekt kan försätta berg. För att feminism inte är manshat, utan systerskap. För att traditionella könsroller är lika dåliga för män som de är för kvinnor.

Dessa 33 anledningar gör mig till feminist.

Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?

Svar från Penny Girl…

Kommer ni ihåg det här?

Jag mejlade ju till Penny Girl och idag har jag fått svar:

(klicka för större bilder!)

Fråga Penny Girl

Penny Girl

 

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av det här? Blev ni?

PS. Om ni vill undvika extremt fördomsfullt könsnormerat material, gå inte in på de sidor som finns under avsändarens namn i svarsmejlet… Hur kan det ens vara tillåtet att utsätta barn för sånt här? Deppigt.

Skaffa er en analys!

Tidningen Chef har gjort en undersökning för att ta reda på varför kvinnor inte vill bli chefer. Bara den utgångspunkten, att fråga individer om deras individuella erfarenheter, istället för att utreda vilka strukturer som ligger bakom. Skulle vilja skicka de som utformade undersökningen på föreläsning om vetenskapsteori på universitetet… (<- härskarteknik av blivande akademiker!?)

Att i svarsalternativen förutsätta att alla kvinnor har familj genom att erbjuda barnpassning, att de rent ideologiskt tycker att städhjälp är oproblematisk, inte vill resa utomlands och så vidare får mig att se rött.

Varför inte undersöka underliggande maktstrukturer istället? Analysera vilka föreställningar det är som får oss att tro att det endast är kvinnorna själva, och inte männen, som ska ta ansvar för att ta för sig mer i intervjuer, våga mer och så vidare. Att istället för att befästa en massa fördomar ta fasta på det som professor Anna Wahl säger i artikeln och hjälpa till med att bilda nätverk. Nätverk mellan kvinnor, eller kanske rent av testa den revolutionerande med könsblandade nätverk, där alla får lika stor chans att tala, oavsett kön? (Den sista meningen är ironisk…)

Dessutom tycker jag att hela artikeln andas chef = medel-/överklass. När jag vikarierade som verksamhetschef på ridskolan var det inte så många utlandsresor som kom på fråga, liksom. Jag vet inte om Chef enbart riktar sig till akademiker, i så fall är det väl kanske mer berättigat. Men ändå. Sekreterare och tjänstebil… Ganska inaktuellt i mångas arbetsverklighet, chef eller inte, kvinna eller inte.

Mer djupgående analys önskas alltså! Och ge fan i att lägga allt ansvar på kvinnorna. Punkt.

Dagens tips!

Här har jag några länkar som jag tycker att ni borde ta en titt på:

Moa Svans text om kvinnor i humorbranschen, ur senaste numret av Bang. Ganska lång, men väl värd att läsas och begrundas!

Lady Dahmers inlägg om dubbelbestraffning. Det är ett fenomen som jag tycker är intressant. Och sorgligt, förstås.

Kakan som har bloggat om utseende och normer.

 

Själv har jag planer på att skriva lite om en viktig insikt som drabbade mig tidigare idag. Stay tuned! (Och låt mig gärna veta vad ni tycker om länkarna ovan.)

image

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Flickor och deras gulliga ponnyer, eller hur det nu var…

För det är ju bara tjejer som är intresserade av hästar, det vet ju alla. Helt logiskt att döpa bokklubben till Penny Girl. Killar kan väl hålla på med något annat, något killigt? Typ bilar.

20130923-193159.jpg

Det stör mig extra mycket när den här sortens könad reklam riktas till barn. Det ska delas upp och begränsas, redan från start. Varför inte ge alla barn alla möjligheter, oavsett kön? Deppigt.