Teori och praktik

I helgen har jag varit barnvakt till två gulliga, intensiva barn. Det har varit både mys och o-mys, så att säga. När tvååringen säger ”Jag ÄLSKAR Pinsen” om min hund kan jag ju inte annat än smälta. Lika mysigt var det förstås inte att bli väckt av barnskrik klockan tre i natt…

När jag har med barn att göra tänker jag alltid på hur lätt det är att i teorin har en massa föreställningar om hur man vill göra och vara, som inte riktigt är lika enkla att omsätta i praktik. Det är lite som när jag skriver något snusförnuftigt här på bloggen, för att sedan inse att jag själv kanske inte alltid lever upp till det.

Jag tänker alltid att jag vill vara tillåtande, men tydlig, mot barn. Låta dem få ta egna beslut, inom vissa gränser. Men det är svårt att inte falla för tjat eller gnäll. Att inte gå den bekväma vägen, att behålla tålamodet. Jag är djupt imponerad av alla som vågar bli föräldrar! Det är modigt. Att låna någon annans barn för ett par timmar eller över en helg är ju inte alls samma sak som att ha egna, på gott och ont. Jag känner få människor som har en okomplicerad relation till sina föräldrar, om ens någon? Modigt alltså, att våga skaffa barn.

En annan sak som skiljer teorin från praktiken är ju tiden som man har på sig. Att i teorin sitta och fundera över hur man vill agera och vad man ska säga är ju något helt annat än att reagera i skarpt läge. Då är det bara att göra, att vara snabb.

Nåväl, samtliga inblandade är fortfarande vid liv och familjens hus står kvar. Mission accomplished!

Annonser

Huvud-saken

Jag är inte på något vis perfekt. Ibland gör jag saker som jag inte borde, slarvar eller tar genvägar. Det gäller i hästeriet och det gäller i livet i stort. Men det finns en sak som jag aldrig slarvar med och det är ridhjälmen.

För en dryg vecka sedan ramlade jag av min supersnälla foderhäst när jag var ute och red i skogen. Det var mitt huvud och nacke som tog smällen. Tack vare min ridhjälm blev en måttlig hjärnskakning den enda konsekvensen av den händelsen. Jag är nu fullt återställd, den gamla hjälmen är kasserad och jag har redan hunnit med att inviga min nya.

Det är farligt att rida. Till och med mycket farligt. Och det är inte bara ridningen som är farlig, all hästhantering innebär risker. Det bästa sättet att undvika olyckor är att skaffa sig kunskap om hur hästar fungerar och att lära sig att läsa av deras beteende. Ibland är det tyvärr så att den kunskapen inte är tillräcklig. Ibland reagerar hästen så snabbt att vi människor inte hinner med och det är ju då som säkerhetsutrustningen, så som hjälm, handskar, skyddsväst och stålhätteskor ska finnas som en extra säkerhet. Om jag inte hade haft min hjälm på mig när jag ramlade av förra veckan så hade jag kanske inte levt idag. Då ska man komma ihåg att jag red på en erkänt snäll och välutbildad häst, som jag känner väl och i en känd miljö. Jag hade alltså inte utsatt mig för någon onödig risk.

Alla som har kontakt med barn och ungdomar vet att de gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Därför tycker jag att det är så ledsamt och upprörande att se hur några av Sveriges största hästbloggare, som i många fall är myndiga rider sina hästar utan hjälm. Det är inte bara ridning, utan också andra riskfyllda moment som tömkörning och löshoppning utförs utan hjälm. Jag kan inte se någonting som skulle kunna ursäkta detta, när tjejer som är idoler för hundratusentals barn och ungdomar beter sig så ansvarslöst.

Alltså: Jag gör inte anspråk på att vara perfekt, för det är jag inte. Jag förväntar mig bara att andra vuxna, liksom jag själv, reflekterar över sådant som de gör inför barn och unga. Vilka beteenden vill ni att andra ska ta efter?

PS. Gillar ni mitt försök till ordvits i rubriken? 😉

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Newz

Har ni sett att jag har lagt in mitt Twitterflöde i vänsterkanten av blåggen? Tänkte att jag på så vis skulle kunna ge mig själv mer motivation till /att twittra roliga/arga/intressanta grejer. Jag har också lagt till ett så kallat etikettmoln, där man kan se vilka ämnen som jag oftast bloggar om. Kanske kan vara intressant för någon mer än jag själv?

Förresten så kom det ett erbjudande från Studentkortet idag, om att skapa reklaminlägg på bloggen och på så vis få intäkter när någon köper det som man bloggar om. Det tycker jag känns väl mycket som att sälja sin själ till djävulen, så det nappade jag inte på. Förresten har jag inte så många läsare (än!) att det skulle vara lönt.

På tal om ingenting: I nästa nummer av Tidningen Ridsport intervjuas jag om ridlärares arbetsmiljö. Det får ni kolla in!

Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Skaffa er en analys!

Tidningen Chef har gjort en undersökning för att ta reda på varför kvinnor inte vill bli chefer. Bara den utgångspunkten, att fråga individer om deras individuella erfarenheter, istället för att utreda vilka strukturer som ligger bakom. Skulle vilja skicka de som utformade undersökningen på föreläsning om vetenskapsteori på universitetet… (<- härskarteknik av blivande akademiker!?)

Att i svarsalternativen förutsätta att alla kvinnor har familj genom att erbjuda barnpassning, att de rent ideologiskt tycker att städhjälp är oproblematisk, inte vill resa utomlands och så vidare får mig att se rött.

Varför inte undersöka underliggande maktstrukturer istället? Analysera vilka föreställningar det är som får oss att tro att det endast är kvinnorna själva, och inte männen, som ska ta ansvar för att ta för sig mer i intervjuer, våga mer och så vidare. Att istället för att befästa en massa fördomar ta fasta på det som professor Anna Wahl säger i artikeln och hjälpa till med att bilda nätverk. Nätverk mellan kvinnor, eller kanske rent av testa den revolutionerande med könsblandade nätverk, där alla får lika stor chans att tala, oavsett kön? (Den sista meningen är ironisk…)

Dessutom tycker jag att hela artikeln andas chef = medel-/överklass. När jag vikarierade som verksamhetschef på ridskolan var det inte så många utlandsresor som kom på fråga, liksom. Jag vet inte om Chef enbart riktar sig till akademiker, i så fall är det väl kanske mer berättigat. Men ändå. Sekreterare och tjänstebil… Ganska inaktuellt i mångas arbetsverklighet, chef eller inte, kvinna eller inte.

Mer djupgående analys önskas alltså! Och ge fan i att lägga allt ansvar på kvinnorna. Punkt.

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Dagens tips!

Här har jag några länkar som jag tycker att ni borde ta en titt på:

Moa Svans text om kvinnor i humorbranschen, ur senaste numret av Bang. Ganska lång, men väl värd att läsas och begrundas!

Lady Dahmers inlägg om dubbelbestraffning. Det är ett fenomen som jag tycker är intressant. Och sorgligt, förstås.

Kakan som har bloggat om utseende och normer.

 

Själv har jag planer på att skriva lite om en viktig insikt som drabbade mig tidigare idag. Stay tuned! (Och låt mig gärna veta vad ni tycker om länkarna ovan.)

image

Hundträning och personlighetsanalys

Ikväll började jag och älskade Prins på en ny kurs, Hundkunskap heter den. Ända sedan P var valp har han och jag regelbundet gått kurser för fantastiska Linn på Tex & Terry. Det som jag gillar så mycket med Linn är att hon inte bara är bra på att läsa av hundar, utan också tycker om människor och är en skicklig pedagog. Prins är min första hund och Linn har verkligen hjälpt till med att underlätta mitt hundägande.

Hundkunskapskursen som vi påbörjade idag handlar om att lära sig att läsa av olika hundar. Man tränar med sin egen hund, men vi kursdeltagare får också byta hundar med varandra och testa att jobba med de andras hundar. Det är otroligt spännande och lärorikt! Vi är bara fyra stycken på den här kursen, så det blir gott om tid till var och en. Idag tränade vi på att få hunden att sätta sig utan att använda rösten. Sedan skulle vi lära hunden något nytt, med godis som hjälp. Prins fick lära sig ”tass”. Vi bytte hundar med varandra under båda övningarna, så jag fick träna andra saker med de andras hundar.

Jag tycker jättemycket om Linn som kursledare, bland annat för att hon är så rak och ärlig. Jag hade lite svårt med den första övningen, jag blev osäker när jag skulle jobba med hundarna utan att använda rösten. Det märktes förstås i mitt kroppsspråk, som avspeglade sig på hundarna. Linn kommenterade det ungefär så här: ”Elin, du måste jobba med att bli tydligare och ta för dig mer. Inte bara här, utan i livet i stort. Du är för snäll, du låter andra köra över dig och det märker hundarna.” Hon sa andra saker också, men det är väl själva essensen av det hela. En så klockren analys av mig som person! Det är det som jag gillar så mycket med hennes kurser, de utbildar människor och inte bara hundar.

Som hemläxa ska ytterligare ett nytt moment tränas in, med hjälp av godis. Det blir kanske rulla runt för Prins? Vi ska också läsa en text om hundars sinnen och beteende som vi fick med oss. Så intressant! Jag har ju framför allt Prins som sällskap och inte för att jag vill tävla eller så, men jag älskar att göra saker tillsammans med honom och jag vill lära mig mer om hundar i stort. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig när jag skaffade hund och jag vill bara ha mer!

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!