Som en diabetiker behöver sitt insulin.

(Triggervarning: Självmord)

Idag blev jag irriterad över en rubrik i Smålandsposten:

Smp

Som bekant äter jag antidepressiv medicin. Om en månad firar jag två år som symptomfri, yey! Ibland leker jag med tanken på att sluta med min medicin, för att se om jag kan klara mig utan den. Men när jag tänker på det så landar jag alltid i att det inte är värt att riskera att förstöra det goda mående som jag har byggt upp. Min läkare sa en gång att jag kan likna det vid hur en diabetiker behöver medicin, det är livsnödvändigt.

Psykiska sjukdomar kan ha dödlig utgång. För tio dagar sedan tog den kände svenske regissören Malik Bendjelloul sitt liv efter att ha varit deprimerad en tid. Det är ohyggligt, fruktansvärt sorgligt. Men vi måste våga prata om det! Prata om hur vanligt det är med psykisk ohälsa, vilken hjälp som finns att få och inte döma eller bagatellisera de som mår dåligt. Att använda ett felaktigt ord som ”lyckopiller” i en svensk dagstidning, det bidrar till det stigma som omger psykisk ohälsa och de människor som drabbats av sjukdomen.

På Facebook finns just nu ett ridsportinitiativ som syftar till att arrangera tävlingar och skänka vinsten till Cancerfonden. Jag tycker att det är en mycket bra satsning. Dock finns det något som skaver. Det är sällan som man ser insamlingar till förmån för suicidprevention. När någon dör för egen hand är det andra hjälporganisationer som omnämns i dödsannonsen. Det är så tabubelagt att tala om den förtvivlan som leder till självmord, att vi inte ens gör det när vi ställs inför faktum.

Alla vet att rökning förkortar livet. Sanningen är att psykisk sjukdom kan ha samma effekt, vilket bevisas av denna studie.

 

Resten av det här inlägget kommer jag att ägna åt att berätta en särskild historia:

En dag i vintras såg jag hur kondoleanser började strömma in på min väns Facebook-vägg. Jag kände dig sedan uppväxten, men vi hade inte träffats på några år.

Jag förstod att du var död.

Det gjorde ont. Vi hade inte setts på länge, men jag såg dig fortfarande som en vän. En vän som var ovanligt smart (”skolans mest intelligenta elev” sa en lärare om dig en gång i högstadiet), men framför allt ovanligt empatisk. Som såg andra människor. Du älskade att dansa och du var en strålande lärare och pedagog. Du valde att bli lärare eftersom du brann för det, trots att alla ”förnuftiga” typer sa åt dig att utbilda dig till något annat, du som hade så bra betyg. Du var autentisk ut i fingerspetsarna. Du var dig själv.

Inför begravningen skänkte jag en slant till Vi-skogen och skrev några rader till dina föräldrar. Jag undrade vad som hade hänt dig.

Efter några veckor delade din syster det här på Facebook:

”Jag tänker dela med mig av något som ni får dela vidare om ni vill. Min syster, då 29 år tog sitt liv 31/1-2014.

Hon bad sjukvården om hjälp, och bara dagen innan 30/1-2014 bad hon om hjälp på psykakuten. Hennes test hon utförde där sa att hon var djupt deprimerad. Hon hade också erkänt på plats att hon hade flyktiga självmordstankar, ingen livslust och mycket därtill som vi läst i hennes journal. Det stod mycket saker där som säger att de borde lagt in henne för vård. Ändå hjälpte inte vården henne. Istället skickade psykAkuten hem henne med samma antidepressiva läkemedel som fick henne att tänka självmordstankar.

Jag delar detta för jag anser att det är något väldigt galet med vår sjukvård i Sverige. Det finns ingen hjälp för de utsatta. Det finns ingen empati. Bara för att min syster pratade klart och tydligt bedömde läkaren att hon inte var så deprimerad som hon sa, och som hon fick i poäng på deras tester som de gör på avdelningen som sa bara där att det är kritiskt. Ingen människa med depression bör få antidepressiva medel utan att man gör en koll att personen klarar av det själv. Dessa läkemedel får personen att må sämre och utan vård eller att ta in personen under uppsyn kan sluta så som det gjort för min fina syster. Och hon ville leva! Hon var rädd för det hon kände. Hon ringde psykakuten själv torsdag kväll 30/1 och sa snälla ta er tid att träffa mig. Kan ni förstå vilken hopplöshet personen känner när de blir hemskickade med läkemedel som de mår dåligt av och ännu sämre av? Det finns alltför många fall av dessa.

Kanske känner Du någon som behöver hjälp men som inte skriker ut det? Skrik i så fall åt dem, för vi måste tyvärr skrika inom vården för att vi ska bli hörda. Jag ber för Sveriges framtid och de med psykisk ohälsa att de ska tas in, tas hand om….inte att vården ska pröva dem fram om de överlever eller inte. Inget kan få tillbaka min älskade syster. Inget kan ta bort den smärta som orsakar för våra föräldrar att de mist sitt barn. Men vi tillsammans kan skrika och bli hörda. Vi kan börja se oss omkring om någon mår dåligt och kontakta vården bestämt och utan några undantag. Vi måste säga till våra politiker att detta inte längre accepteras.

Min syster är bara en av många. Men bara hon är speciell. En god vän, syster, dotter, en älskad gymnasielärare som inspirerat så många. Det är en hemsk tragedi, en stor förlust för många. Även för Sverige och för framtida elever hon hade lärt med sitt härliga sätt. Jag tänker kämpa för att de utsatta ska få hjälp. Jag vill tro på ett humant samhälle. Jag hoppas att människor innerst inne bryr sig. Det kan vara din granne, klasskompis, partner, kollega. Vi är alla omgivna. Hjälp varandra. Och åter igen: skrik när ni behöver hjälp inom vården. För att tala att man mår dåligt och inte har livslust på ett lugnt sätt det hjälper tyvärr inte….till minne av min fina syster tänker jag skrika.”

Jag vill använda bloggen till att skrika tillsammans med din syster! När någon uttrycker sig nedsättande eller obetänksamt, då tänker jag påpeka det. Och jag tänker fortsätta ta min medicin, för jag vill ha min livslust kvar.

 Slutligen:

Mår du eller någon du känner dåligt? Föreningen Mind kan guida dig till rätt hjälp och stöd. Tveka inte att kontakta dem.

En ridsportarena i Växjö?

I dagens Smålandsposten kan man läsa om en motion skriven av Ann-Kristin Lindquist (min granne, ge mig kändispoäng!), där hon förespråkar en ridsportarena i Växjö. Där ska det kunna hållas nationella tävlingar och vi ska få ett ”Växjös Falsterbo”.

Jag tycker att det är ett spännande förslag och att det finns både för- och nackdelar med det. Fördelar är att ridsporten uppmärksammas och tas på allvar. Det hade ju varit riktigt coolt om Växjö kom att bli ett centrum för ridsport och om vi fick samma möjligheter som hockeyn eller fotbollen.

Samtidigt har jag lite svårt att se hur det skulle kunna bli allvar. Jag förstår förstås att det bara är en motion, ett förslag, och att ett eventuellt genomförande ligger långt fram i tiden. Jag tror kanske att ridsporten i Växjö skulle gynnas bättre av att klubbarnas befintliga anläggningar rustades upp. Det skulle inte bara gynna tävlingsryttarna, utan även bredden, de som rider på ridskolorna. Tänk om man kunde låta undersöka vad klubbarna har för behov och hjälpa dem med resurser för att förbättra sin verksamhet?

Det pratas ju ofta om att det blir allt svårare att locka ideella krafter och att då arrangera stora tävlingar endast på frivillig basis, blir kanske svårt?

Fast… En kommunal ridsportarena som sköts kommunalt skulle vi nog inte tacka nej till? 😉

Smålandsposten kämpar vidare

Dagens ledare följer upp den som jag skrev om i det här inlägget.

Det är ju inte direkt så att något blir bättre av dagens text… Jag ger ledarskribenten rätt i att det finns kvinnofientlig hiphop. Det är något som diskuteras och som problematiseras i media, på bloggar och bland feminister. Saken är väl den att det finns en mängd inriktningar både bland populär- och finkultur som är sexistiska och kränkande mot kvinnor.

När kommer Smp med en indignerad ledare mot kvinnofientligheten inom rocken, popen eller countryn? Ett svenskt band som varit mycket omdiskuterad är ju Stiftelsen, jag tycker att Smålandsposten ska lyssna på deras texter och analysera dem. För det är väl inte så att ledarskribenten bara har utgått från en forskningsrapport, utan att själv lyssna på några hiphoplåtar…? Upplysningsvis så finns det även feministisk hiphop, precis som det finns uttalat feministiska artister inom andra genrer. Dessvärre lär väl inte det heller falla Smp i smaken, då jag misstänker att det kommer att ses som ”extremt” åt andra hållet.

Att lasta en musikstil för hur skolelever beter sig tycker jag är att göra det väl lätt för sig. Det fanns en tid när Elvis Presleys juckande orsakade moralpanik. En tid när jazzmusik ansågs skada ungdomen. Idag skrattar vi lite åt det och det ligger nära till hands att flina även åt Smålandsposten. Fast egentligen är det ju bara sorgligt. För vad är egentligen syftet med texten? Att förbjuda hiphop känns inte riktigt realistiskt, eller hur?

Kämpa, Smålandsposten!

Igår ringde en kille och ville att jag skulle börja prenumerera på Smålandsposten igen. Jag sa nej, för jag har inte råd just nu. I morse när jag vaknade var mitt Twitterflöde fullt av kommentarer om den här ledaren, från i fredags.

Kommentarerna är inte nådiga, förstås. Att ens komma på idén att dels försvara den rasistiske rektorn ur förra veckans Uppdrag Granskning, dels jämföra hiphop med vit makt-musik är ju bara för mycket. Tyvärr är jag inte speciellt förvånad över att det är just Smålandsposten som publicerar en sån här ledare, det är liksom deras nivå.

Härhär kan ni läsa Politisms kommentar till ledaren och här Nöjesguidens.

Privilegier och rätten till ett värdigt liv

Att vara privilegierad kan betyda olika saker. Vissa privilegier handlar om att följa normen, livet blir helt enkelt lättare för den som föds som vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Ett annat privilegium är pengar. Jag säger inte att den som har mycket pengar automatiskt blir lycklig, men det underlättar ju. Jag tror knappast att någon säger emot mig när jag hävdar att det är stora skillnad mellan att leva ett liv med god ekonomi, jämfört med en tillvaro utan pengar. Det må vara materiella saker som det handlar om, men det finns människor utan tak över huvudet eller mat för dagen. Även i Sverige.

Idag kom den nationella ”tiggar-debatten” till Växjö. Det var sorglig frukostläsning för mig och ännu sorgligare blir det när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Smålandsposten. Enligt den undersökning av tiggeriet i Stockholm som Dagens Nyheter gjorde tidigare i år stämmer det inte att det är organiserade ligor som tigger på svenska gator. Det är förtvivlade människor som tar sig hit för att de saknar det mest nödvändiga; mat, kläder, medicin.

Jag tycker faktiskt att det är en ganska vidrig människosyn som kommunalrådet Bo Frank uppvisar när han i pappersvarianten av Smålandsposten säger att han tycker att ”det är otrevligt med människor som tigger”. Jag tycker att vi bör fundera över våra egna privilegier istället, hur kan vi dela med oss till andra människor oavsett från vilket land de kommer?

I kommentarerna till ovan nämnd artikel i dagens Smp skriver människor att lösningen på tiggeriet är att inte ge människor pengar. Hur kan det vara en lösning? Att ignorera problemet och stänga ut de som inte har mat för dagen? Tidningsartikeln utgår från den stadsfest som är i antågande. Tänk om vi kunde lägga mer pengar på att hjälpa varandra och mindre på karuseller…

Jag påstår inte att det är Växjös uppgift att lösa problemet, för det är spritt över hela Europa. Däremot tycker jag att svenska politiker, både på lokal, nationell och EU-nivå borde jobba på samma linje. Det vill säga se till att Europas befolkning (oavsett om hemlandet är EU-medlem eller inte) får en dräglig tillvaro. För mig är en trovärdig politiker en människa som är empatisk och som tror på att människor är i grunden goda. Någon som emellanåt vågar se bortom sina egna privilegier och som har visionen om att jorden ska bli en bättre plats.

To Russia with love

Heeeej fredag!

Hela helgen ligger framför oss som ett oskrivet blad. Carpe diem och så vidare. Närå, men det är rätt gött att jobba måndag – fredag och vara ledig på helgen. Nu har jag bara två veckor kvar på sommarvikariatet, känns lite vemodigt att det snart är slut.

Anyways.

Idag skriver en av Smålandspostens ledarskribenter så här. För det första måste jag applådera det faktum att den normalt socialkonservativa och kärnfamiljskramande ledarsidan väljer att stå upp för hbtq-personers rättigheter. Det är inte ofta jag läser ledaren och faktiskt blir glad. Tack för det.

För det andra så tycker jag nog att ytterligare problematisering kan vara på sin plats. Det är sex månader till OS, nog måste det finnas ytterligare manifestationer som vi som land kan genomföra innan dess? Carl Bildt har uttryckt sig kraftfullt mot utvecklingen i Ryssland, det tycker jag är bra. Han är ju verkligen en aktör på den världspolitiska arenan som borde veta hur Ryssland kan påverkas på mest effektiva sätt.

I kommentarerna till artikeln skriver någon att det är synd att idrotten alltid ska ta det moraliska ansvaret. Jag kan ändå tycka att om ingen annan visar vägen så är det fint om idrotten väljer att göra det. Om vi som nation väljer att bojkotta OS i Ryssland 2014 så tror jag att det kommer att röna stor uppmärksamhet. Det är kanske naivt av mig, men jag tänker att det skulle kunna få ”vanliga” ryssar att uppmärksamma problemet?

Från naiv till cyniker på några få tecken…: För övrigt så hoppas jag att fokuset som har lagts på Ryssland och deras hbtq-fientliga politik inte flyttas nästa vecka, när Stockholm Pride är över. Det är inte okej att blunda. Mer kärlek, mer kamp behövs, året om.

Dagens Ungdom

Igår publicerade Smålandsposten den här texten på sin ledarsida. Jag har några kommentarer:

Det är svårt att på en gång vara ung och erfaren. Politiker är knappast några övermänniskor som föds med alla kort på hand. Nya och gamla erfarenheter blandas med tiden, precis som för alla andra. I en framgångsrik organisation, till exempel ett politiskt parti, lär unga och äldre av varandra. För att det ska fungera krävs både prestigelöshet och ödmjukhet.

Jag är ingen större beundrare av den politik som förs av Centerpartiet, men jag ser verkligen upp till Annie Lööf. Så mycket som hon får ta skulden för och så många hårda ord som hon får utstå, det är inte många som hade orkat med det. Oavsett ålder. Att vara så pass ung och ändå stå ut med allt detta, wow!

Unga politiker har kanske inte lika mycket livserfarenhet som sina äldre kollegor, eller har de det? Vad är egentligen livserfarenhet? Den som är ung idag vet ju hur det är att vara ung just idag. Politik handlar om att ta de rätta besluten för framtiden och det kan ju vara svårt att förstå vad ungdomar vill om man själv var ung för 30 år sedan. Jag är övertygad om att vi behöver politiker ur olika samhällsklasser, med olika etnicitet, kön och sexualitet. Med eller utan funktionsnedsättning. I alla åldrar.

I politiken gäller det att skilja på sak och person, men tyvärr tycker jag att ledarskribenten blandar ihop dessa två. Ett politiskt partis ledning bör som varje organisation bestå av ett team, sammansatt av olika människor. En av dessa (eller två, som i Miljöpartiets fall) utses till gruppledare. Ibland är den personen ung, ibland väljs en äldre person till ledare. Därmed borde det rimligen vara personens ledaregenskaper och inte födelseår som belyses när partiet granskas.

Slutligen: Skräm inte bort unga från politiken! Bjud in, så att en så många samhällsgrupper som möjligt finns representerade i riksdag, kommuner och landsting. Vi har alla allt att vinna på det.