Lägesuppdatering

Tjolahopp! (Så pass käck…)

Jag har inte glömt bort bloggen, bara inte orkat med den. Nu är det dags för en lite update. Imorgon ska jag ta 6.07-tåget till Göteborg och jag är lagom stressad över risken att försova mig. Hoppas att jag vaknar och kommer upp. Väskan är ännu inte packad, men kvällen är ung. Typ. I Göteborg blir det först möte med utbildningssektionen imorgon på dagen, sedan kommer mamma upp på eftermiddagen och så ska hon och jag titta på tävlingarna i Scandinavium fredag kväll, hela lördag och hela söndag. Några varv på mässan ska också hinnas med 🙂 Det ska bli jätteroligt, fast just nu sitter jag här med resfeber och har ångest över att åka ifrån mina djur. Prins är redan lämnad till hundvakt och jag vet att han har det jättebra, men jag känner mig ensam.

Tittade ni på Jills veranda igår? Jag tycker att programmet är jättebra, men gårdagens avsnitt med Kristian Gidlund fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Såg det med två vänner, vi grät alla tre. Idag har jag känt mig låg hela dagen. Det har varit för mycket död på sistone; en vän som förlorat en förälder, en vän från uppväxten som oväntat gått bort och så Kristian igår. Jag har medvetet undvikit hans blogg och hans bok, för jag har så svårt att hantera tanken på att de som jag älskar ska dö. Kristian verkar ha varit en människa med ett stort djup. En dag när jag känner mig stark ska jag läsa hans bok, för att lära mig av hans klokskap.

Min fina häst och jag tycks ha tagit oss genom vår smekmånad. Tränade i måndags och det var jättesvårt att få henne att sätta bakbenen under kroppen och komma i balans. Till slut gick det, men det var väl ungefär fem procent av passet som hon var mellan hjälperna så som jag önskar. Det gör mig lite brydd, jag hoppas verkligen att vi snart tar oss upp för den här backen som vi är i. Nästa vecka ska min tränare hjälpa mig att tömköra henne och så har jag bokat en tid med en equiterapeut. För övrigt är det hård koncentration och att rida så bra som jag bara kan som gäller, att koordinera hjälperna för att få alla delar på plats. Det är nog bra med några dagar i Göteborg, så får både Carla och jag tid att bearbeta hur vi ska ta oss an varandra. Älskade hjärtehäst, tänk att ridning ska vara så svårt!

En positiv sak som har hänt är att jag fick en så otroligt fin komplimang av en ny bekantskap. Jag fick höra att jag uppfattas som fördomsfri och med starka åsikter. Jag blev väldigt glad, särskilt över det med fördomsfriheten. Hoppas att jag kan fortsätta att utvecklas åt det hållet 🙂

Hopp och skutt

Idag var jag i Älmhult och hoppade två fina skolhästar. Det var hoppträning i stora ridhuset med alla möjliga roliga hinder. Jag fick först rida Harry och sedan Bamse.

Bildkälla

Jag hade inte hoppat sedan i juni förra året… Kände mig därför en aning nervös när jag satt upp på Harry och han är lång och lite stel att rida, så jag fick honom inte så mycket mellan hjälperna som jag hade önskat. Hoppningen gick desto bättre, han var så snäll och vänlig och stöttade mig när jag gjorde fel eller inte riktigt orkade. När det var dags för pass nummer två hade nervositeten släppt och ersatts av trötthet… Bamse behövde lite hjälp med att få igång tempot, men inte heller honom lyckades jag få mellan hjälperna så mycket som jag hade önskat i framridningen. Hoppningen gick bra här också, han galopperade på så fint och frågan är bara vem av oss två som var mest andfådd på slutet… 😉 Det var jättesnällt att jag fick vara med och hoppa och jag är glad att jag fick två otittiga hästar, för det bjöds på både vattenmatta och kombinationer. Min ringrostiga hoppbalans hade inte blivit glad om jag fått rida svåra hästar.

Kul att vara igång med hoppningen lite! Längtar efter att få ta de första sprången med Carla.

Vad är en familj?

Så här på hjärtedagen ska jag försöka undvika att vara bitter. Eller, egentligen är jag inte så bitter. Faktiskt. Jag vet att jag har det lite som ett signum, men efter att ha testat på sambolivet känner jag att det inte är speciellt eftersträvansvärt för egen del.

Jag har klurat ganska mycket på det här med kärlek, familj och vad som är rätt för mig. I samhället är det heteromonogama förhållanden som utgör normen. Jag har testat och jag känner inte att det är något för mig, åtminstone inte just nu. Jag vill inte ha ett klassiskt kärleksförhållande, jag har för stort behov av att vara ifred, för mig själv, ensam, för att det ska fungera. Det var skönt att komma på det, för det har gjort att jag känner mig mindre bitter, mindre ensam.

Jag räknar mina djur som min familj. Det är inte så att jag förmänskligar dem och tror att de har samma känslor för mig som jag har för dem, men de är viktiga, de viktigaste för mig. Det är inte samma sak att umgås med ett djur som med en människa. Det är inte samma sak, för djur är ofta bättre på att lyssna och de dömer aldrig. De förminskar aldrig ens känslor och de skvallrar aldrig.

Jag har behov av att träffa människor och att vara social. Jag träffar mina vänner, inte varje dag, men nästan. Jag träffar mina stallkompisar i stort sett varje dag. Jag kan tycka att det är skönt att ha dagar när jag inte träffar någon, när jag och Prins är helt för oss själva. Några av mina kompisar och jag har en dröm om att bo tillsammans på landet. När jag tänker på hur jag skulle vilja ha det så skulle jag önska att vi hade varsitt litet hus, Bullerby-style 😉 Det skulle finnas plats för våra djur, vi skulle ha ett gemensamt kök och de av oss som vill ha partner och barn skulle kunna ha det. Det skulle alltid finnas möjlighet att få vara ifred, samtidigt som det alltid skulle finnas någon att prata med.

Jag har fysiska behov av närhet och intimitet och jag har sett till att de tillgodoses, utan att jag för den sakens skull är tillsammans med någon. Det är skönt att slippa det romantiska och kraven som följer med.

Jag är alltså ganska nöjd just nu, har funnit ett sätt att leva som passar mig, just nu. Det som stör mig är att det i allmänhet presenteras så få alternativ till det normerande tvåsamheten. Fanny skrev ett bra blogginlägg om just detta häromdagen. Jag håller med henne! Jag vill inte ha en kärnfamilj, det skulle kväva mig, men jag vill inte heller vara helt ensam. Och jag vill verkligen inte höra sådant som ”du har bara inte träffat den rätte än” eller att människor tycker synd om mig för att jag lever ”ensam”. För jag är inte ensam, jag och mina djur är en familj! Så det så.

I framtiden hoppas jag på den kollektiva Bullerbyn tillsammans med mina vänner. I nutid umgås jag med dem så mycket jag kan, vill och orkar, kramar mina fina djur och ligger med en som jag gillar att ligga med. Och det är inget dåligt liv.

Stackars blåggen!

Jag har verkligen försummat min drakblogg den senaste tiden. Dåligt av mig! Vad har jag då gjort istället för att sitta här och skriva mer eller mindre läsvärda inlägg? Varsågoda för summering:

• Jag har ridit på min fina Carla gulle-häst. För två veckor sedan tränade vi för första gången sedan jag köpte henne och min ridfröken Sandra tyckte att C ser fräsch och fin ut! Jag fick öva på att rida på bakbenen mer för att få henne att jobba genom kroppen och få kontakt med bettet. Jag fick också flytta bogarna för att gymnastisera framdelen. Kommer att bli bra det här tror jag! Förra veckan travade vi lite bommar i ridhuset, C blev pigg och glad. Vi längtar båda efter att få hoppa!

• Jag har pluggat på så mycket jag bara har orkat… Imorgon är det inlämning av en uppgift i arbetsrätt, jag borde alltså sitta och jobba med den nu. Arbetsrätt är den svåraste av kurserna som jag läser just nu. Nåväl, ska väl lyckas lösa detta på något vis 😉

• I lördags hade jag hedersuppdraget som ordförande på Smålands DUS årsmöte. Det var finklädd årsgala på Teleborgs slott, så roligt att få vara delaktig! Jag saknar att vara ung i ridsporten, nu är jag mer halvgammal och frustrerad… Jag känner mig i alla fall stolt över att få vara ordförande och förklara svåra ord för ungdomarna, de blir väl förberedda om de vill ägna sig åt föreningsliv i framtiden.

Det var väl det viktigaste? Utöver dessa punkter har jag slösat tid framför dator och teve, hängt med goda vänner och jobbat lite. Som vanligt alltså! Inatt vaknade jag med hemskt ont i halsen, så nu har jag antagligen några lugna dagar framför mig. Får passa på att ta upp bloggandet alltså.