Vad är en familj?

Så här på hjärtedagen ska jag försöka undvika att vara bitter. Eller, egentligen är jag inte så bitter. Faktiskt. Jag vet att jag har det lite som ett signum, men efter att ha testat på sambolivet känner jag att det inte är speciellt eftersträvansvärt för egen del.

Jag har klurat ganska mycket på det här med kärlek, familj och vad som är rätt för mig. I samhället är det heteromonogama förhållanden som utgör normen. Jag har testat och jag känner inte att det är något för mig, åtminstone inte just nu. Jag vill inte ha ett klassiskt kärleksförhållande, jag har för stort behov av att vara ifred, för mig själv, ensam, för att det ska fungera. Det var skönt att komma på det, för det har gjort att jag känner mig mindre bitter, mindre ensam.

Jag räknar mina djur som min familj. Det är inte så att jag förmänskligar dem och tror att de har samma känslor för mig som jag har för dem, men de är viktiga, de viktigaste för mig. Det är inte samma sak att umgås med ett djur som med en människa. Det är inte samma sak, för djur är ofta bättre på att lyssna och de dömer aldrig. De förminskar aldrig ens känslor och de skvallrar aldrig.

Jag har behov av att träffa människor och att vara social. Jag träffar mina vänner, inte varje dag, men nästan. Jag träffar mina stallkompisar i stort sett varje dag. Jag kan tycka att det är skönt att ha dagar när jag inte träffar någon, när jag och Prins är helt för oss själva. Några av mina kompisar och jag har en dröm om att bo tillsammans på landet. När jag tänker på hur jag skulle vilja ha det så skulle jag önska att vi hade varsitt litet hus, Bullerby-style 😉 Det skulle finnas plats för våra djur, vi skulle ha ett gemensamt kök och de av oss som vill ha partner och barn skulle kunna ha det. Det skulle alltid finnas möjlighet att få vara ifred, samtidigt som det alltid skulle finnas någon att prata med.

Jag har fysiska behov av närhet och intimitet och jag har sett till att de tillgodoses, utan att jag för den sakens skull är tillsammans med någon. Det är skönt att slippa det romantiska och kraven som följer med.

Jag är alltså ganska nöjd just nu, har funnit ett sätt att leva som passar mig, just nu. Det som stör mig är att det i allmänhet presenteras så få alternativ till det normerande tvåsamheten. Fanny skrev ett bra blogginlägg om just detta häromdagen. Jag håller med henne! Jag vill inte ha en kärnfamilj, det skulle kväva mig, men jag vill inte heller vara helt ensam. Och jag vill verkligen inte höra sådant som ”du har bara inte träffat den rätte än” eller att människor tycker synd om mig för att jag lever ”ensam”. För jag är inte ensam, jag och mina djur är en familj! Så det så.

I framtiden hoppas jag på den kollektiva Bullerbyn tillsammans med mina vänner. I nutid umgås jag med dem så mycket jag kan, vill och orkar, kramar mina fina djur och ligger med en som jag gillar att ligga med. Och det är inget dåligt liv.

Annonser

Att passa in

Det finns nog få människor som i alla sammanhang känner att de passar in. Vissa har lättare och andra har svårare att vara bekväma i sociala sammanhang. I tonåren kände jag ofta att ingen förstod mig, att jag var ensam fast jag inte var själv. Det är så skönt att vara vuxen! Nåja, även som vuxen har jag känt mig som ett ufo ibland.

Efter att jag hade publicerat mitt utseende-inlägg häromdagen så kände jag att det kanske är lite förmätet av mig att skriva om att jag är trygg med mitt utseende? Jag som inte är speciellt utstickande på något vis, det är ju inte så värst revolutionerande att strunta i mascaran liksom… Det jag menar är att jag inte tänker döma någon som känner sig obekväm och som väljer att anpassa sig till gällande normer, för att passa in. Det är inte roligt att vara ensam, jag känner ödmjukhet inför de som väljer att göra som ”alla andra”, trots att det egentligen är emot deras principer. Det finns saker som jag gör, fast jag egentligen känner att jag inte vill. Till exempel rakar jag benen, för jag har så mycket svart päls att jag skulle skämmas om jag lät den växa och visade upp den offentligt. Jag tycker inte att kvinnor borde behöva raka benen för att passa in. Ändå gör jag det, jag följer normen, för jag orkar inte stå emot. Jag är inte stolt över det, jag är bara inte tillräckligt modig.

För ett tag sedan var jag på fest tillsammans med min kille. Det var vi och ett helt gäng andra heteropar. Vi hade supertrevligt, men när jag var på väg hem kände jag att det var något som skavde. Hur gick det egentligen till när jag blev en del av den världen? Jag vill gärna se mig själv som en medveten feminist, som öppen för att det finns olika sätt att leva tillsammans. Jag vill inte idealisera tvåsamhetsnormen, för jag tycker att den är begränsande. Jag tycker att heteronormen är begränsande. Jag får lite panik när jag känner att jag är med om att upprätthålla de här normerna. Kvasipsykologen på min axel säger mig att jag har valt den här livsstilen för att den är så bekväm för mig, för att jag passar in och slipper känna mig ensam. Är det så?

Det är lättare att vara två än att vara en, både som en del av ett par och i bemötandet från andra. Jag är ganska bra på att vara ensam, på att klara mig själv, men jag är inte så bra på att stå emot frågor om när jag ska hitta kärleken och annat bull som man som singel tvingas utstå. Nu slipper jag sådant. Kanske är det därför som jag nu börjar ifrågasätta mig själv och mina val, för att jag behöver lite motstånd?