Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Annonser

Låt oss prata om vädret!

Jag har genomgått någon konstig personlighetsförändring och kollar dagligen SMHI-appen. Har aldrig brytt mig om vädret förut? Jag brukar hata kyla, men idag är jag jättepeppad, för jag ska få testa mitt nya merino-underställ i stallet. Peppen kan också ha att göra med att SMHI säger att det ska bli mindre kallt redan imorgon… Jag är också så trött på leran att jag känner att jag föredrar att frysa framför att klafsa.

Imorgon är det slutseminarium och opponering på uppsatsen. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan skicka in slutversionen! Själva opponeringstillfället är jag inte så nervös för, jag tycker att det ska bli ganska kul. Uppsatsen som jag och C ska opponera på handlar om implementering och den är väldigt intressant. Att opponera och ta fram vad som är bra och vad som behöver förbättras i någon annans uppsats är lite som att vara ridlärare, man ger feedback på ett så schysst sätt som möjligt.

I övrigt så innehåller den här veckan en slags helrenovering av mig och mitt följe. Jag ska klippa mig, Prins ska på underullsbehandling och bilen på service. För fina lilla Carla är det fortsatt igångsättning som gäller. I will keep you posted! 🙂

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När c-uppsatsen är godkänd och inrapporterad kommer jag att ha tagit 90 högskolepoäng. Det innebär att jag är halvvägs mot en kandidatexamen, som är mitt mål med mina studier. Om ett och ett halvt år kommer jag alltså att vara färdig på universitetet.

Egentligen är det konstigt, det här med lönearbete. Att vi liksom ska förverkliga oss själva genom att arbeta, att jobbet ska vara livets mening. Jag kan ibland känna att jag vill hoppa av hela karusellen, att arbeta för att få lön som går till konsumtion, det känns så futtigt på något sätt. Fast jag vet inte riktigt vad som skulle vara alternativet? Jag hoppas i alla fall att mitt framtida jobb blir meningsfullt. Jag studerar ju till personalvetare och hoppas på att kunna jobba med arbetsmiljö. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där en anställning på kanske 80% av heltid ger mig tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig själv, häst och hund… Ni ser, jag kommer direkt tillbaka till pengar.

Allra helst skulle jag vilja jobba i en idéburen organisation. Jag vill jobba med något som betyder något. Näst helst kommer offentlig sektor och sist ett privat företag. Jag är inte så sugen på ett privat, vinstdrivande företag. Jag är lite för mycket av en idealist för att vilja det. Samtidigt så vet jag ju att det var kämpigt att jobba i en ideell förening, att jag tog problemen med mig hem från jobbet och att jag kände så mycket för föreningen att jag började identifiera mig som min yrkesroll. Att den privata Elin suddades ut och ersattes av jobb-Elin. Sedan blev jag sjuk. Det var inte bra för mig. Idag har jag hittat en bättre balans i livet och jag hoppas att jag kommer att kunna jobba i en organisation grundad på idéer.

I vår kommer jag att plugga på distans. Jag ska läsa arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö och organisationsteori. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla mig motiverad genom hela våren, eller åtminstone merparten av den… Efter att ha ingått i ett uppsatspar ska det bli väldigt skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till. Det gäller väl bara att jag inte planerar in för mycket saker att göra utöver studierna, det är ju ändå de som ska vara huvudfokus.

Jag har hittat ett sammanhang här i Växjö, med kompisar, jobb, ett stall som jag trivs i. Jag har min lägenhet och jag trivs bra. Jag hoppas att jag kan hitta ett passande jobb här när jag är färdig med studierna, för jag vill verkligen bo kvar här.

Jag har ibland stresskänslor över framtiden, men oftast inte. Jag har lärt mig att det oftast ordnar sig till slut. Jag tror att det gör det den här gången också.

Bloggtorka och uppsatsstress

Hej, hej, minns ni mig?

Jag har inte bloggat sedan nyårsdagen, förlåt! Det känns ändå betryggande att statistiken över antalet läsare har hållit sig ganska så konstant, kul att ni går och tittar trots att jag inte har uppdaterat på ett tag.

Så, vad har jag gjort när jag inte har bloggat då? Jo, i tisdags var det deadline för c-uppsatsen. Jag och uppsatskollegan C lämnade till slut in 39 sidor, skrivna av vår egen ångestSVETT. Nej då. Vi skrev på datorn. Men både svett och tårar har det blivit, åtminstone för mig. Kompetensöverföring i samband med en generationsväxling heter i alla fall vår studie och kommande tisdag är det slutseminarium. Det innebär att jag just nu läser en annan uppsats, den som jag och C ska opponera på. När allt det här med uppsatsen är över kommer det litegrann att kännas som att jag får mitt liv tillbaka…

Jag har också jobbat, ridit på min fina häst och klappat min gulliga hund. Ätit thaimat med goda vänner och surfat runt på nätet istället för att plugga… Som man gör.

Med Carla går det framåt. Vi har börjat galoppera och jag tror att det snart är dags att boka in vår första träning sedan hon kom till mig 🙂 Hurra! Jag tar det fortfarande långsamt med henne, ingen stress medan jag sätter igång och bygger upp henne. Jag rider henne lite som om hon hade varit en fyraåring. Jag har en vision om hur det kommer att bli när hon är helt igång och jag tycker fortfarande att det är en ynnest att få vara med henne varje dag. Hon verkar glad, och det är ju det viktigaste. Att hon får vara frisk och glad.

På lördag ska jag börja mitt nya jobb, som lördagsridfröken i Älmhult. Det ska bli superkul att få ha ”egna” ridgrupper att följa igen och det är skönt att veta att jag kommer att ha en stadig inkomst.

Sådär, nu har ni fått senaste nytt från mig! Jag mår ändå ganska bra, om man bortser från uppsatsstressen. Hur mår ni? Skriv gärna en kommentar, jag läser alla och det är så roligt att få veta lite om vilka som läser bloggen.

 

PS. Här är en bra text om vardagsmat och att minska stressen.

Hänt i veckan

Hej blåggen, förlåt att jag har försummat dig några dagar!

Detta har jag gjort istället för att blogga:

  • Varit ridskolevikarie en kväll i Älmhult och två i Kalmar
  • Haft ångest över c-uppsatsen, men ändå inte producerat någon text
  • Sovit jättelänge på förmiddagarna
  • Fått ont i halsen
  • Pussat hunden och hästen

Känner ändå viss förtröstan i att den enorma trötthet som drabbat mig möjligen kan ha sitt ursprung i den förkylning som verkar vara på gång. Förkylning är ju liksom giltigt förfall.

Ikväll ska jag och mina jämngamla vänner pensionärsfrossa i säsongspremiären av På spåret. Imorgon är det kurs med Prins och på söndag kommer mina föräldrar och hälsar på. Där emellan blir det några stallpass och så MÅSTE jag skriva på uppsatsen, deadline för inskickning inför handledning nästa vecka är nämligen söndag kväll.

Annars då? Igår när jag skulle sova kom jag att tänka på det här med karma. Tror ni att de som beter sig illa, mot till exempel barn och djur, får vad de förtjänar? Antagligen inte, tror jag. Förresten, vem är jag att döma? Det är bara att jag ibland blir så ledsen när jag ser människor göra sådant som hade kunnat göras på ett mer empatiskt och rättvist sätt.

Grunge

Härom dagen så pratade mina modemedvetna kompisar om vilken stil som de ska ha i höst. Jag frågade förstås vad min stil kallas för, alltså mjukisbyxor och otvättat hår? Grunge så klart! Ja, det är väl inte det sämsta? Eftersom jag just nu skriver uppsats så är det inga föreläsningar på universitetet, utan bara handledning och mellanseminarium, vilket inte är så ofta. Jag sitter alltså hemma med kaffekoppen och knappar på min dator, när jag inte är ute med hunden eller är i stallet förstås. Ingen mening med att tvätta håret då! Dessutom blir ju huden bara torr om man duschar för ofta… 😉

Dagens planer är att dammsuga lägenheten som är alldeles grusig på golvet (ger hunden onda ögat…), rida fine Rickard, pussa Carla och att skriva på uppsatsen. En dag i en grungares liv. (Antagligen kommer jag att spela mer Tetris än jag kommer att skriva uppsats, men min intention är att skriva minst en sida idag.)

kurt-cobain-07
Så här ser jag ut idag. Orkade inte heller raka mig i ansiktet på morgonen.

Att veta saker utan att tänka på det

Min och klasskompisen C:s c-uppsats kommer att handla om kunskapsöverföring inom en organisation. Vi riktar in oss på den tysta kunskapen, alltså sådant som man lärt sig på sin arbetsplats eller om sitt arbete, men som inte är uttalat. Ikväll har jag suttit och letat efter artiklar om ämnet i olika databaser.

Det är intressant tycker jag, det kan ju finnas både positiva och negativa sidor av den tysta kunskapen i arbetslivet. Det positiva kan till exempel vara knep och genvägar som man lär sig efter hand, men som är svåra att lära sig på en utbildning. Sådant som gör arbetet enklare, smidigare och att det går snabbare. Helt enkelt erfarenheter av yrket som man tillskansar sig genom att utöva det. Det negativa kan vara sura typer som blir bromsklossar och säger att ”så här har vi alltid gjort”. Det finns en tyst överenskommelse om att det finns ett sätt att göra saker på, det rätta sättet. Som ny på arbetsplatsen har man inte en chans att komma med nya bra idéer eller att få testa nya saker.

Vår uppsats kommer också att handla om generationsväxling. Den organisation som vi inriktar oss på faller inom området offentlig förvaltning och här finns en tydlig gräns mellan ”äldre” och ”yngre” medarbetare. Det är alldeles säkert inte enkelt att vara en som har varit länge på arbetsplatsen, men kanske sakna högskoleutbildning, när det kommer in nya personer som har utbildning. Samtidigt är det inte så lätt att vara den som är ung och ny och sakna den tysta kunskapen om hur det fungerar inom yrket och på arbetsplatsen.

Vi vill undersöka om organisationen har något system för erfarenhetsutbyte mellan äldre och yngre medarbetare. Finns det någon metod för att ta den tysta kunskapen till vara? Vi vill också ta reda på om det som den högsta ledningen har bestämt i frågorna så att säga har ”fallit ner” i organisationen.

När jag nu letar information och skriver om det här tänker jag förstås på jobb som jag har haft och arbetsplatser som jag har varit på. Det som ligger närmast till hands är ridläraryrket, det finns ju en hel massa om undervisning som jag har lärt mig genom att praktisera yrket, inte när jag utbildade mig. Det fina är dock hur teorin och praktiken kompletterar varandra, att den teoretiska grunden ger mig verktyg för att våga testa olika saker i den pedagogiska praktiken. Jag är glad för att jag har haft och fortfarande har möjlighet att få vara pedagog i praktiken, för det är ju då jag ser om det som jag har lärt mig i teorin verkligen fungerar. Jag tror faktiskt att jag ska försöka skriva ner några av mina erfarenheter, min tysta kunskap från tiden som ridlärare på heltid. Alltid kan det komma någon till nytta. Jag återkommer i frågan!

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

En styck grå måndag

Är det månne syndafloden som är över oss, som straff för att SD ökade i kyrkovalet? Vem vet. Denna regniga måndag ska ägnas åt plugg och lite annat pyssel. Just nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp, ska fråga om de tycker att jag och min svullna fot ska komma in, eller om jag ska avvakta lite till.

I eftermiddag öppnar antagningen till vårens högskolekurser och jag har tänkt börja projektet med att hitta vad jag vill läsa redan idag. Visserligen har jag en månad på mig att bestämma mig, men jag känner på mig att jag kommer att hinna med att ändra mig hundra gånger om.

Här hittade jag en intressant artikel som anknyter till vad jag sysslar med på universitetet just nu. Jag har ingen uppfattning om 1,5 miljoner är mycket eller lite pengar i sammanhanget, men jag tycker att det är bra att forskningen görs. Igår satt jag och sökte vetenskapliga artiklar/avhandlingar till en skoluppgift (som man gör på en söndagskväll) och använde just sökorden ”arbetsmiljö” + ”anställd” + ”psykisk hälsa”. De kan ju gärna få snabba på den där forskningen så att jag kan använda den till min c-uppsats längre fram i höst… 😉

Simma lugnt idag!