Vad ska jag bli när jag blir stor?

När c-uppsatsen är godkänd och inrapporterad kommer jag att ha tagit 90 högskolepoäng. Det innebär att jag är halvvägs mot en kandidatexamen, som är mitt mål med mina studier. Om ett och ett halvt år kommer jag alltså att vara färdig på universitetet.

Egentligen är det konstigt, det här med lönearbete. Att vi liksom ska förverkliga oss själva genom att arbeta, att jobbet ska vara livets mening. Jag kan ibland känna att jag vill hoppa av hela karusellen, att arbeta för att få lön som går till konsumtion, det känns så futtigt på något sätt. Fast jag vet inte riktigt vad som skulle vara alternativet? Jag hoppas i alla fall att mitt framtida jobb blir meningsfullt. Jag studerar ju till personalvetare och hoppas på att kunna jobba med arbetsmiljö. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där en anställning på kanske 80% av heltid ger mig tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig själv, häst och hund… Ni ser, jag kommer direkt tillbaka till pengar.

Allra helst skulle jag vilja jobba i en idéburen organisation. Jag vill jobba med något som betyder något. Näst helst kommer offentlig sektor och sist ett privat företag. Jag är inte så sugen på ett privat, vinstdrivande företag. Jag är lite för mycket av en idealist för att vilja det. Samtidigt så vet jag ju att det var kämpigt att jobba i en ideell förening, att jag tog problemen med mig hem från jobbet och att jag kände så mycket för föreningen att jag började identifiera mig som min yrkesroll. Att den privata Elin suddades ut och ersattes av jobb-Elin. Sedan blev jag sjuk. Det var inte bra för mig. Idag har jag hittat en bättre balans i livet och jag hoppas att jag kommer att kunna jobba i en organisation grundad på idéer.

I vår kommer jag att plugga på distans. Jag ska läsa arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö och organisationsteori. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla mig motiverad genom hela våren, eller åtminstone merparten av den… Efter att ha ingått i ett uppsatspar ska det bli väldigt skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till. Det gäller väl bara att jag inte planerar in för mycket saker att göra utöver studierna, det är ju ändå de som ska vara huvudfokus.

Jag har hittat ett sammanhang här i Växjö, med kompisar, jobb, ett stall som jag trivs i. Jag har min lägenhet och jag trivs bra. Jag hoppas att jag kan hitta ett passande jobb här när jag är färdig med studierna, för jag vill verkligen bo kvar här.

Jag har ibland stresskänslor över framtiden, men oftast inte. Jag har lärt mig att det oftast ordnar sig till slut. Jag tror att det gör det den här gången också.

Annonser

Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Den som söker ska (kanske) finna

Det här inlägget skrivs i rummet som jag sov i när jag växte upp, i sängen under snedtaket. Jag är på en snabbvisit i Kalmar eftersom jag ska jobba här imorgon.

Båda mina föräldrar är akademiker och jag själv har alltid varit mer av en teoretiker än en praktiker. I gymnasiet läste jag samhällsvetenskapligt program, det var liksom inte så mycket att fundera på där. Det var den linje som passade mig bäst. Efter gymnasiet var jag osäker på vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ridläger, jobbade lite på ridskolan och så testade jag att läsa språk vid universitetet. Kände att de högre studierna inte var min grej, just då. Bestämde mig för att plugga vidare till ridlärare, gjorde praktik på ridskolan och sökte sedan in till ridinstruktörskursen, vid Hästsportens Folkhögskola på Strömsholm. Kom in och kämpade hårt hela året med att rida tillräckligt bra och att passa in i miljön. Man skulle kunna säga att jag valde den svåra vägen där, det är inte lätt att använda kroppen mer än hjärnan, när man är van att göra tvärtom.

När jag var klar på Strömsholm och kom ut i verkligheten märkte jag att jag ändå klarade av yrket rätt bra. Att det fanns plats även för en sådan som jag, trots att jag fortfarande kunde känna mig som en främmande fågel ibland. Saknade till en början att läsa skönlitteratur, diskutera politik och samhällsutveckling, sådant som var självklart när jag gick på gymnasiet. Lyckades efter hand hitta personer med liknande intressen, fast oftast inte inom min yrkeskår. Började hitta balansen mellan mina olika intressen. Jag blev mer och mer hemtam i den här världen, som LO-ansluten med ett arbetaryrke. Jag tänkte på det då och då, att jag med min bakgrund mer sannolikt borde ha valt ett annat jobb. (Just detta, att jag kan välja och vraka. Så priviligerad jag är!)

Efter fem år som ridlärare bad jag om studieledigt och sökte in till universitetet. Det var inte utan att jag hade ett visst bildningskomplex. Skulle jag vara äldst i klassen? Den enda utan tidigare akademiska erfarenheter? Så småningom har jag kommit att slappna av, insett att jag inte har något att ha komplex över. Att jag är minst lika bra som vem som helst, att det har gått snabbt för mig att komma in i rutiner, språk och förståelse. Att det för mig var svårare och mindre självklart att plugga på folkhögskola för att bli ridlärare, än att läsa vid universitetet.

Idag när jag var på föreläsning kom begreppet ”anställningsbarhet” upp. Att vi förväntas vara flexibla när vi ska ut i arbetslivet. Att världen är föränderlig och att vi som arbetstagare måste vara beredda på det, för att vara just anställningsbara. Då tänker jag: de andra då? De som faktiskt inte klarar av att vara flexibla, de som behöver trygghet och rutiner för att fungera. Som mycket väl kan göra ett fullgott jobb, men som behöver rätt förutsättningar för att kunna göra det. Det finns så många trasiga människor som kanske inte skulle bli hela, men åtminstone lite mindre trasiga, om vi bara gav dem chansen.

Jag har det väl förspänt. Jag kan utmana mig själv och testa något som är på gränsen till för svårt, ändå hitta ett jobb som jag gör bra och sedan, när jag känner för det, byta inriktning. Det är inte alla som har den lyxen. Hur kan vi hitta jobb, som inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan just jobb, för de som kan arbeta, men inte på anställningsbarhets-villkoret? Det borde ju vara så att arbetsmarknaden är till för människorna och inte tvärtom? Jag vill att människor ska vara viktigare än pengar. När blir de det?

Vissa ges möjlighet att finna sin plats i yrkeslivet. För andra verkar det knappt finnas några platser att hitta. Hur kan det komma sig?