Återhämtning

Idag är det en trött drake här vid tangentbordet. Vaknade av grannarnas adventsstädning, själv låg jag kvar och undrade hur de orkar? Nåja, någon gång under helgen ska även jag dra ett par varv med dammsugaren och plocka fram ljusstakar och stjärnor. Handlade olika sorters ljus för nästan 300:- på Ikea igår, så det ska nog räcka ett tag.

Det har varit en hård vecka. Rolig, men energikrävande. Igår jobbade jag på ridskolan i Älmhult, vilket som vanligt var roligt. Det enda som är lite segt är att jag har sju mil att köra hem och igår var det snöblandat regn på längden och tvären. Inte riktigt vad man längtar efter när klockan är halv tio på kvällen. Idag är min plan att ta det lugnt. Jag vaknade med ordentlig huvudvärk, vilket är ett tecken på att återhämtning behövs. Jag lyssnar på de signalerna. Kanske blir det inte så välstädat hemma, kanske köper jag fryspizza i affären istället för att laga mat. Det gör mig ingenting. Jag har lärt mig att mitt mående är viktigare. Ut kommer jag i alla fall, tack vare hästen och hunden. Världens bästa sätt att se till att hjärnan ändå får syre och att musklerna får röra på sig.

På tal om mående så skrev Lady Dahmer det här inlägget igår. Jag tycker att det är bra att ämnet tas upp. Jag känner en stor ödmjukhet inför andra människor och deras eventuella demoner. Det syns inte alltid på utsidan hur det känns på insidan. Det är inte alltid som man handlar rationellt. Jag tycker att den förståelsen är en av de viktigaste insikter som jag har fått på senare år.

Det som hon skriver om att ta sig samman och ta sig i kragen hur man än mår, det känner jag så väl igen. Jag kallar det för stresskultur. Jag tror inte att jag kommer att klara av en arbetsplats med en sådan kultur, någonsin mer. Jag triggas för mycket av det, vill vara så duktig att jag åsidosätter de viktiga signalerna från kroppen. Jag har varit med om att det har suckats över människor som är sjuka och som inte kan jobba. Jag tycker att det är empatilöst. Det är inte möjligt för utomstående att veta hur andra mår, vad som påverkar deras situation. Det här med kapital som LD tar upp, det tycker jag är så otroligt intressant. Ju fler universitetskurser jag går och ju fler initierade bloggare och skribenter som jag läser, desto mer övertygad blir jag om att samhälleliga strukturer påverkar oss mer än vad jag tidigare har trott.

Så, du som likt mig inte känner att energin räcker till att baka lussebullar. Köp färdiga (Statoil har grymt goda!), värm på glöggen och skit i att ”alla andra” har perfekt julpynt. Återhämta dig och andas. En ångestfri advent tillönskas er alla!

Annonser

Informationsflöde

Ni som brukar läsa min blogg har säkert märkt att jag ofta skriver om ämnen som jag har läst om i andra bloggar, på Twitter eller i någon tidning. Jag gillar att ha koll, att hänga med. Fast ibland gör det mig stressad. All information som bara sköljer över oss, jag är nog inte den enda som då och då känner att det behövs en paus?

Jag vill ju gärna ha koll, vara uppdaterad om sådant som jag är intresserad av. Men ibland blir det så mycket att jag avstår från att läsa texter som är långa eller krångliga. Det finns en uppenbar risk med att allt blir korfattat och ytligt, en tweet på 140 tecken kan ju knappast gå på djupet för att beskriva något.

Ändå älskar jag ju min dator och min smartphone, att all information bara är en knapptryckning bort. Jag har lärt mig massor av att läsa bloggar och av att följa länkar på sociala medier. Jag älskar att det är så lätt att hålla kontakten och att hålla sig uppdaterad på vad vänner långt borta gör.

Som vanligt är det dubbelt. Ibland är det stressande med all information, ibland är det en tillgång. Jag antar att det är pluggandet som gör att jag blir lite trött också, att läsa så mycket i skolan gör att läsning på fritiden blir allt mer sällsynt. Och även om jag verkligen älskar min smartphone så är den en tidstjuv. Jag läser allt mindre skönlitterära böcker sedan jag skaffade telefonen. Dessa i-landsproblem alltså!

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Balanskonster

Först: TACK! för fin respons på mina inlägg de senaste dagarna. Det är inte så dumt att vara bloggdrottning ändå… 😉

Idag fick jag möjlighet att sluta lite tidigare på jobbet, så nu sitter jag på balkongen och försöker vrida mig så att datorn kommer i skugga, medan mina ben hamnar i solen.

Detta med jobb och fritid är något som för mig har bytt prioriteringsordning. I gårdagens inlägg berättade jag om hur jag levde för mitt jobb. Det var så viktigt för mig att prestera på jobbet, och så roligt att göra det, att jag till och med sålde min häst (delvis) för att kunna lägga mer fokus på jobb och ideella uppdrag. Förtroendeuppdragen befinner sig i en gråzon här, för det är inte avlönat arbete, men samtidigt tar det från samma ”energikonto” som jobbet. Åtminstone är det så för mig.

För ett och ett halvt år sedan kom en hundvalp in i mitt liv. Den tibetanska spanieln Prins har helt och hållet vänt upp och ned på världen och fått mig att börja uppskatta min lediga tid. Idag längtar jag hem. Att skaffa hund var för mig det bästa beslut som jag någonsin hade kunnat ta. För er som inte är djurmänniskor låter det antagligen helt befängt, men med Prins känner jag mig aldrig ensam längre.

Jag har fortfarande mycket att göra. Jag studerar i terminerna, sommarjobbar nu, har ideella uppdrag och ett eget företag. Det är ändå inte samma sak att vara student som att vara heltidsarbetande. Sommarjobbet är på ungefär 75 % av en heltid och det passar mig utmärkt. Jag har tid att sitta på balkongen och sola benen. Jag har tid att känna efter hur jag mår, tid att se på dålig teve eller slösurfa, om jag vill. Sådant som tidigare gav mig ångest ger mig nu ny energi.

Det är inte lätt att hitta balansen i livet. Det som är rätt för mig är fel för någon annan. Men jag tänker att det måste vara något som är fel när så många går arbetslösa, samtidigt som andra jobbar sig sjuka. Om själva samhället, kollektivet, är ur balans, hur ska då enskilda individer kunna hitta jämvikt? Jag har inga bra förslag på hur vi ska lösa det problemet, återkommer när jag har tänkt klart! 😉

CIMG0461

Min hund Prins får illustrera detta inlägg, han är en representant för allt som är bra i livet 🙂

Det här var åren när jag sa ja till allt, utan förbehåll. Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll.

Jag har ett minne från lågstadiet. Varje fredag hade vi rättstavning. Språket och jag har alltid varit vänner och jag var bra på att stava rätt. Ofta hade jag alla rätt på rättstavningstestet. En gång hade jag ett (1) stavfel. Vår fröken berättade (triumferande, om jag minns rätt?) för hela klassen att Elin hade stavat fel. Jag gick hem och grät i sängen under snedtaket.

Den lilla historien är symptomatisk för hur jag har fungerat i skolan och på jobbet. Jag vill vara bäst. Ha alla rätt, vara snabbast med att göra arbetsuppgifter. Triggas av beröm från läraren eller chefen. Ett misslyckande, i andras ögon ett obetydligt fel, har för mig varit en anledning till ältande och självbestraffning.

Länge levde jag för mitt jobb. I flera års tid var jag övertygad om att min enda positiva egenskap var att jag var bra på att jobba.

Och jag jobbade. Hårt, länge, mycket. Tackade sällan nej till extra timmar. Tyckte att jag var duktig som ”bet ihop”, tog en Alvedon och gick till jobbet, istället för att hålla mig hemma när jag kände mig febrig. Kryddade jobbande med ideella uppdrag. Var duktig. Hade ångest och mådde dåligt när jag var hemma och ledig. Kände mig sedd och omtyckt på jobbet, fick kickar av att höra hur snabb jag var, hur mycket jag hann med, hur pålitlig jag var. Var intill döden lojal med min arbetsplats. Lyssnade inte på de som tyckte att jag borde ta det lugnare.

Och så gick det som det gick. Med hela självbilden byggd runt jobbet, mitt värde i mina egna ögon endast bestämt av mina prestationer. Det blev en Krasch.

Det är nu nästan två år sedan och jag börjar kunna se världen på ett annat sätt. Jag har fortfarande uppskattning från andra som en stark drivkraft, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv. Det är okej med lediga dagar. Det är okej att inte orka städa lägenheten och det är okej att vara några minuter sen till jobbet lite nu och då. En annan viktig del i det hela, för att jag ska orka jobba, är att jag har hittat ett jobb utan stresskultur. Tiderna där är regelbundna. Fika- och lunchraster finns inlagda i schemat, det är inte okej att hoppa över dem. Det viktiga på mitt sommarjobb är inte att leverera, utan att vara närvarande. Att vara med omsorgstagarna, att bry sig om dem och att möta dem där de är. Hur jag som person presterar i övrigt är inte så viktigt.

För några år sedan hade jag nog fått stressutslag av det lugna tempot på det här jobbet. Idag passar det mig utmärkt. Det är en av de pusselbitar som är viktig för att jag ska kunna hitta balansen. Privatlivet är annan sådan pusselbit, men det kanske jag berättar med om en annan gång… 🙂

Jag är glad för att jag vågade byta spår, att jag gav mig själv en ny chans. Jag har erfarenheter att lära av och nya möjligheter att ta till vara. Jag tror att det ordnar sig.