”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

Återhämtning

Idag är det en trött drake här vid tangentbordet. Vaknade av grannarnas adventsstädning, själv låg jag kvar och undrade hur de orkar? Nåja, någon gång under helgen ska även jag dra ett par varv med dammsugaren och plocka fram ljusstakar och stjärnor. Handlade olika sorters ljus för nästan 300:- på Ikea igår, så det ska nog räcka ett tag.

Det har varit en hård vecka. Rolig, men energikrävande. Igår jobbade jag på ridskolan i Älmhult, vilket som vanligt var roligt. Det enda som är lite segt är att jag har sju mil att köra hem och igår var det snöblandat regn på längden och tvären. Inte riktigt vad man längtar efter när klockan är halv tio på kvällen. Idag är min plan att ta det lugnt. Jag vaknade med ordentlig huvudvärk, vilket är ett tecken på att återhämtning behövs. Jag lyssnar på de signalerna. Kanske blir det inte så välstädat hemma, kanske köper jag fryspizza i affären istället för att laga mat. Det gör mig ingenting. Jag har lärt mig att mitt mående är viktigare. Ut kommer jag i alla fall, tack vare hästen och hunden. Världens bästa sätt att se till att hjärnan ändå får syre och att musklerna får röra på sig.

På tal om mående så skrev Lady Dahmer det här inlägget igår. Jag tycker att det är bra att ämnet tas upp. Jag känner en stor ödmjukhet inför andra människor och deras eventuella demoner. Det syns inte alltid på utsidan hur det känns på insidan. Det är inte alltid som man handlar rationellt. Jag tycker att den förståelsen är en av de viktigaste insikter som jag har fått på senare år.

Det som hon skriver om att ta sig samman och ta sig i kragen hur man än mår, det känner jag så väl igen. Jag kallar det för stresskultur. Jag tror inte att jag kommer att klara av en arbetsplats med en sådan kultur, någonsin mer. Jag triggas för mycket av det, vill vara så duktig att jag åsidosätter de viktiga signalerna från kroppen. Jag har varit med om att det har suckats över människor som är sjuka och som inte kan jobba. Jag tycker att det är empatilöst. Det är inte möjligt för utomstående att veta hur andra mår, vad som påverkar deras situation. Det här med kapital som LD tar upp, det tycker jag är så otroligt intressant. Ju fler universitetskurser jag går och ju fler initierade bloggare och skribenter som jag läser, desto mer övertygad blir jag om att samhälleliga strukturer påverkar oss mer än vad jag tidigare har trott.

Så, du som likt mig inte känner att energin räcker till att baka lussebullar. Köp färdiga (Statoil har grymt goda!), värm på glöggen och skit i att ”alla andra” har perfekt julpynt. Återhämta dig och andas. En ångestfri advent tillönskas er alla!

”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Ledstjärna #6

Jag visar respekt för alla människor.

De första fem ledstjärnorna handlar ju om hur vi beter oss mot hästar. De kommande fem handlar istället om hur vi är människor emellan. De är inte bara användbara i ridsportsammanhang, utan fungerar som just ledstjärnor i livet i stort.

Vad är då respekt? För mig betyder det att jag utgår från att alla människor som jag möter har goda intentioner, tills motsatsen bevisas. Att jag försöker se människan bakom åldern, könet, hudfärgen, sexualiteten, religionen eller funktionsnedsättningen. Att jag försöker vara empatisk och sätta mig in i hur andra kan känna. Det betyder också att jag förstår att ingen är felfri. Att alla, även jag själv, kan säga och göra saker som de sedan ångrar. Jag försöker också respektera mig själv genom att stå upp för mina känslor och åsikter. Självrespekt är också att våga säga nej och att våga säga ifrån. Att dessutom acceptera att andra gör det.

Att respektera andra handlar för mig också om att visa intresse för andra människor. Att lyssna till vad de har att säga och att ställa följdfrågor. Här vet jag att jag ibland brister, men det handlar inte om ovilja från min sida, utan mer om någon slags blyghet/svårighet att kallprata. Fast det är ju rätt skönt att vara tyst ibland också, det kan vara ett annat sätt att visa respekt på. Att respektera människors olikheter genom att förstå att inte alla vill bli bemötta på samma sätt.

En annan sak som jag tänker på är det här med att skilja på sak och person. Det är inte helt lätt alla gånger. Jag tycker att det är respektfullt att kunna diskutera olika sakfrågor, till exempel politik, utan att för den sakens skull gå till personangrepp eller bete sig illa på andra sätt. Här tycker jag att det finns en del att jobba på, till exempel här på Internet. Ibland kan man läsa kommentarer på bloggar eller på nyhetsartiklar som är fruktansvärt kränkande och respektlösa. Då undrar jag om de personerna uttrycker sig likadant i tal som i skrift? Det krävs minst lika mycket respekt av den som är ”anonym” (man är ju ändå aldrig helt anonym på nätet) som den som framträder med sitt riktiga namn.

Nu har jag definierat respekt. Det begreppet betyder kanske inte samma sak för alla, men jag tror att det kan vara bra att ha det med sig och fundera över det ibland, vad det betyder för just en själv. Lite vänlighet har väl sällan skadat någon…?

Privilegier och rätten till ett värdigt liv

Att vara privilegierad kan betyda olika saker. Vissa privilegier handlar om att följa normen, livet blir helt enkelt lättare för den som föds som vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Ett annat privilegium är pengar. Jag säger inte att den som har mycket pengar automatiskt blir lycklig, men det underlättar ju. Jag tror knappast att någon säger emot mig när jag hävdar att det är stora skillnad mellan att leva ett liv med god ekonomi, jämfört med en tillvaro utan pengar. Det må vara materiella saker som det handlar om, men det finns människor utan tak över huvudet eller mat för dagen. Även i Sverige.

Idag kom den nationella ”tiggar-debatten” till Växjö. Det var sorglig frukostläsning för mig och ännu sorgligare blir det när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Smålandsposten. Enligt den undersökning av tiggeriet i Stockholm som Dagens Nyheter gjorde tidigare i år stämmer det inte att det är organiserade ligor som tigger på svenska gator. Det är förtvivlade människor som tar sig hit för att de saknar det mest nödvändiga; mat, kläder, medicin.

Jag tycker faktiskt att det är en ganska vidrig människosyn som kommunalrådet Bo Frank uppvisar när han i pappersvarianten av Smålandsposten säger att han tycker att ”det är otrevligt med människor som tigger”. Jag tycker att vi bör fundera över våra egna privilegier istället, hur kan vi dela med oss till andra människor oavsett från vilket land de kommer?

I kommentarerna till ovan nämnd artikel i dagens Smp skriver människor att lösningen på tiggeriet är att inte ge människor pengar. Hur kan det vara en lösning? Att ignorera problemet och stänga ut de som inte har mat för dagen? Tidningsartikeln utgår från den stadsfest som är i antågande. Tänk om vi kunde lägga mer pengar på att hjälpa varandra och mindre på karuseller…

Jag påstår inte att det är Växjös uppgift att lösa problemet, för det är spritt över hela Europa. Däremot tycker jag att svenska politiker, både på lokal, nationell och EU-nivå borde jobba på samma linje. Det vill säga se till att Europas befolkning (oavsett om hemlandet är EU-medlem eller inte) får en dräglig tillvaro. För mig är en trovärdig politiker en människa som är empatisk och som tror på att människor är i grunden goda. Någon som emellanåt vågar se bortom sina egna privilegier och som har visionen om att jorden ska bli en bättre plats.

Bort med skygglapparna

I natt hände detta i stadsdelen Araby här i Växjö. Det är bara ett par månader sedan kravallerna i Husby utanför Stockholm. Liknande händelser har inträffat på andra orter i Sverige, men också utomlands. Då och då delar någon av mina bekanta Facebook-statusar med innebörden att dessa ungdomar är lata, bortskämda och borde skaffa sig ett jobb. Jag tycker att det är så vansinnigt respektlöst att framföra sådan åsikter. Respektlöst mot individerna och aningslöst inför de strukturer som finns i det komplexa samhälle som vi har skapat.

Om jag med ett enda futtigt blogginlägg kunde förklara hur och varför stenkastningen i natt ägde rum, så hade jag nog blivit rik… 😉 Men jag tror att känslan av utanförskap och frustration, i kombination med grupptryck kan vara ett kraftigt förenklat svar. Jag försvarar inte upplopp. Inte på något sätt. Jag vill bara uppmana er att lyfta bort skygglapparna och fundera över hur vi ska agera för att få dessa ungdomar att känna sig delaktiga och inkluderade, istället för utestängda.

Jag tror att vi måste ställa oss frågan ”vad har vi som samhälle att vinna på att alla får vara med?”. Inte tänka att ”hur ska ‘vi’ hjälpa ‘dem’, utan hur ska vi hjälpas åt att tillsammans lösa problemen?

Jag tror inte att det är enkelt att komma till Sverige som asylsökande. Jag tror inte att det är enkelt att i Sverige växa upp som barn till föräldrar med annat etniskt ursprung än svenskt. Jag själv hade inte velat fly till ett annat land för att där bli misstänkliggjord utifrån mitt namn, min hudfärg eller mitt språk. Hade du? Om jag och min familj hade tvingats fly Sverige och bosätta oss någon annanstans så hade vi med all säkerhet sökt oss till våra landsmän. Det är inte ett dugg konstigt att människor med liknande ursprung bosätter sig nära varandra. Se bara på medelklass-villakvarteren. Familjerna som bor där liknar ju varandra. En del säger att ”man ska ta seden dit man kommer”. Okej, så om du flyttade från Sverige, till ett land med en annan religion och kultur, skulle du sluta fira jul då? Eller midsommar? Sluta prata svenska? Nej, trodde väl inte det.

Ja, jag har rädda-världen-komplex. Men jag har också en genuin tro på att kärlek, respekt, empati och förståelse är bra grejer. Jag tycker att främlingsfientliga/rasistiska yttringar är obehagliga. Det lär ju finnas en anledning till att Smålandsposten valt att inte göra artikeln som jag länkar i början av det här inlägget kommenteringsbar. Så, du som ska dela en Facebook-uppdatering, tillämpa lite källkritik. Av med skygglapparna och tänk en vända till.

Peace!

”När man är rik är det lätt att leka Che Guevara”

Jag har ofta ångest över att jag har det så bra. Jag är medveten om mina privilegier. Som att jag är vit, medelklass, har förmåga att använda språket, har sparpengar, akademiska poäng, egen lägenhet med mera materiella saker. Jag skulle gissa att de flesta av er som läser min blogg har liknande erfarenheter och bakgrund, självklart med en del variationer. Ändå är det ju så att lika söker lika. Igenkänningsfaktorn när jag (och ni?) läser bloggar, tar del av populärkultur, hittar nya vänner och så vidare är viktigt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv. Ingen får det bättre av att jag sparkar på mig själv. Det är okej att må dåligt trots att man materiellt sett har det grymt bra. Faktiskt. Det är inte på något vis synd om mig. Men tacksam och glad hela dagarna, det är jag inte.

Jag tycker att det kan vara schysst att tänka utanför det invanda. Att aktivt leta efter människor och berättelser som vittnar om en annan verklighet. Det finns konkreta saker att göra för att hjälpa människor som har det svårt. Det går att engagera sig i olika frivilligorganisationer, eller att bjuda en bostadslös på lunch och ett samtal. Mer långsiktigt så tänker jag att det handlar om förhållningssätt. Genom att jag väljer att öppna mig för andras erfarenheter så får jag också större förståelse för att det kan finnas olika problem och olika glädjeämnen.

På universitetet är det viktigt med källkritik. Vad har en skribent för syfte med sin text, på vems uppdrag har hen författat sitt alster? Den tanken försöker jag också ha med mig. Men jag är inte perfekt (no shit). Jag är gnällig, trångsynt, cynisk och självcentrerad jag också. Det är ju förstås enklare att följa gällande normer än att bryta mot dem. Jag är också lat ibland. Orkar inte analysera eller bryta mönster. Det är okej. För ni vet att när det finns regler, går det också ibland att göra undantag.

Slutligen: Några tips på skribenter/texter som varit ögonöppnare för mig på senaste tiden:

Den här bloggen

Det här blogginlägget

Lite förnuft, fast mest känsla

Alla som någon gång har gjort eller sagt något som inte riktigt var meningen, eller som ni i efterhand ångrade, räcker upp en hand!

Okej, trodde väl det… Det finns fler än jag alltså.

Jag tänker så här: Det är väldigt lätt att tro att livet är som en film. Alltså att alla repliker är perfekta, kommer ut helt rätt med rätt tajming och att den som säger något verkligen menar det i alla lägen. Jag är ödmjuk inför att människor kan reagera irrationellt. Jag gör det själv ibland och jag gör det i synnerhet när jag inte mår så bra.

Fallstudie av draken herself: När jag mår dåligt så drar jag mig undan, fast det kanske är just då som jag som mest behöver andra människor. Jag svarar inte i telefon eller på sms, fastän det uppenbarligen finns personer som bryr sig om mig. I de lägena tror jag att jag bara är till besvär, att ingen förstår mig och så vidare. Oftast kan jag rent intellektuellt förstå att jag har fel, men känslorna tar överhanden.

Jag försöker att ha det här i åtanke när jag umgås med andra. Alltså att de ibland kan säga och göra saker som de inte menar, eller som jag kanske uppfattar på ett annat sätt än vad de menade. Jag säger inte att det är enkelt, men jag försöker i alla fall. Jag är en känslig typ. Grubblande (ältande…), lite väl självmedveten och med många skyddsmekanismer redo för att hålla andra borta från det innersta. Känsligheten kan vara till nackdel för mig, men jag ser den också som en tillgång. Den gör mig empatisk och mottaglig för andra människors känslor.

Det som inte dödar, härdar, sägs det. Men jag vill inte bli hård. Hårdhet är inte en attraktiv egenskap för mig. (Okej, ibland önskar jag att jag hade elefanthud, men då hade jag varit någon annan än jag.) Dö ska vi ju alla, förr eller senare. Jag föredrar att fortfarande vara mjuk och känslig, när den dagen kommer.

PS. Hade lite svårt att kategorisera det här inlägget. Döpte till slut kategorin till psykisk hälsa, men det kunde lika väl ha blivit hobbyfilosofen spekulerar…