Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Annonser

Om jag får barn så hoppas jag att de blir punkare

Det är precis sånt här som får mig att vilja bosätta mig under en sten i skogen. Om jag får barn, särskilt om jag får döttrar, så hoppas jag att de blir anarkister med tuppkam och piercingar. Jag ska säga till dem att jag älskar dem varenda dag och att de får ha vilka kläder de vill, att deras kroppar inte behöver se ut på något särskilt sätt för att passa in.

(Bild lånad från Cissi Wallins Twitter)

Tidningen Chic menar alltså att kroppar måste ha ett särskilt utseende för att de kläder som kroppens ägare hänger på sig ska passa. Det är så o-okej på så många sätt. Jag vet att det inte är något nytt. När jag var fjortis läste jag i Frida och Veckorevyn om vilka jeans som passade till en viss sorts rumpa. Det fick mig att känna mig osäker, för vilken form hade egentligen min rumpa? Crockerjeansen med knappgylf som jag, liksom alla de andra i klassen hade, hur satt de egentligen? Nu växer dagens tonåringar upp med samma funderingar.

Och det är ju så jävla sjukt. För inte bestämmer en tidning att min oplatta mage inte får synas. Det är inte upp till dem. Jag får ha på mig det som jag tycker är bekvämt och snyggt. Jag vill prata mer om skönhetsideal, om att alla, oavsett kön, har rätt att slippa såna här skitartiklar om de köper en tidning för att få förströelse. Vi behöver prata mer om det, för det är så många som lider, som avskyr sig själva och sina kroppar. Tidningar som den ovan förstärker det självföraktet, bekräftar det.

Jag kommer aldrig kunna skydda mina eventuella framtida barn mot sånt här. När jag säger att jag hoppas att de blir punkare så betyder det antagligen att de kommer att göra uppror genom att klä sig i high fasion och endast läsa modemagasin och bara äta morötter… Jag ska älska dem oavsett. Och jag hoppas att diskussionen fortsätter. Jag ska göra mitt bästa för att hålla den levande.

Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

Ledstjärna #9

Jag är en god förebild för ridsporten.

Oj, här finns det hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva! För mig är en god ridsportförebild en person som är respektfull, vänlig och omtänksam, både mot människor och djur. Det handlar om att värdera sina handlingar och åsikter, att kunna stå för dem och att våga erkänna sina misstag. En förebild är ju också en person som man ser upp till, någon som man vill ta efter. Själv har jag nästan alltid hittat mina förebilder i närområdet, jag har inte haft så många ridsportidoler bland de kända ryttarna. Det har istället varit äldre personer på ridskolan, ridlärare och hästägare som jag har velat efterlikna och som jag har lyssnat på. Det tror jag är ganska vanligt. Mindre vanligt är det kanske att fundera över att andra ser en som en förebild och vilket ansvar som det för med sig. Kan du som ridsportare stå för dina handlingar och är du bekväm med att andra tar efter dig?

I våras höll jag en utbildning för en ridklubbs styrelse och personal. Jag bad var och en berätta om sin bästa ledaregenskap för mig, men de hade lite svårt att se på sig själva som just ledare. Detta trots att de ju har en ledarroll i sitt förtroendeuppdrag eller i sin yrkesroll. Alla dessa personer är förebilder, vare sig de själv vill det eller inte, och jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på hur man själv vill framstå. Det vittnar kanske om att självkänslan behöver stärkas, när man inte kan se sig själv som en person som någon skulle se upp till? Det är ett problem som jag inte vet hur vi ska komma runt, kanske ska vi börja i den änden, att försöka stärka ridsportares självkänsla? På så vis kan vi få fler medvetna goda förebilder i vår sport.

På senare år har jag varit ideellt aktiv på central nivå i Svenska Ridsportförbundet. Där har jag haft förmånen att få lära känna en mängd olika personer som har gett mig nya perspektiv på hur det kan vara att vara ridsportare, i olika delar av landet, i olika åldrar och i olika uppdrag. Många av de personerna har blivit mina förebilder och idag känner jag att det är där som jag hämtar kraften när jag börjar fundera över hur jag vill vara och framstå som ledare och förebild.

Trots att jag själv funderar mycket över de här frågorna märker jag hur lätt det är att göra ”som andra gör” istället för det som jag vet är rätt. Till exempel slarva med säkerheten, ta den ”snabba” vägen i hästhanteringen, trots att jag vet att det är fel och kan leda till onödiga och otäcka olyckor. Hur är det inte då med alla de som inte funderar? Det är ju därför som ledstjärnorna är så bra och bör spridas ännu mer! Jag gör min lilla insats här på bloggen och jag hoppas verkligen att ännu fler föreningar och ridskolor vill lyfta dem i sin verksamhet.

 

1950-talet ringde…

Det bär mig emot att länka till en artikel på Aftonbladet, men jag gör det ändå. Alltså, hur tänkte Shirley Clamp här?

Är hon ironisk, eller är det något annat som jag inte har fattat? Hur kan hon dissa unga kvinnor, gubbar med skägg är ju redan inkvoterade i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Inte behöver de mer uppbackning?

”Det får inte bli för ungt och moderniserat” säger hon också i artikeln. Ååååkej. Ge oss gärna en tidsresa bakåt i tiden och skicka in kvinnorna i köket! Fler gubbar på scen, så att vi känner oss trygga.

Egentligen så är väl hela grejen en icke-nyhet, men jag hoppas faktiskt att Shirley Clamp har blivit felciterad/missuppfattad. För om det stämmer vore det bara för sorgligt. Om det gör det så hoppas jag att Shirley kan få hjälp med sin självkänsla, för att vara så nedlåtande mot sig själv kan inte tyda på något bra.

Det skadar ju inte heller att fundera lite över vilka strukturer det är som får en framgångsrik artist att uttala sig så här. Hon är så van vid att det alltid är män som står i centrum att hon redan tycker att slaget är förlorat. Hon ser inte att hon själv skulle kunna axla uppdraget minst lika bra som en ”gubbe med kavaj”. Det gör mig beklämd att tänka på att det är så och jag blir än mer ledsen över att Shirley Clamp befäster och sprider budskapet. (Förresten så undrar jag om Måns Z uppskattar att bli kallad för gubbe?)

Att tala är guld och diamanter

Jag är jättebra på att ge svar på tal. Skoja bara. Det är jag inte alls. Jag är jättebra på att i efterhand komma på vad jag borde ha sagt. Typ så här:

Äldre person (vet inte om det är en ursäkt/förklaring? Åldern alltså) apropå friidrotts-VM: ”Afrikaner springer ju snabbt”.
Jag sa: ”Hehe” (generat skratt)
Jag borde ha sagt: ”Hur menar du nu? Du tycker inte att du generaliserar lite?”

En person till ett gäng barn: ”Tjejer, kan ni inte gå iväg och leka? Ni kan smyga på killarna!”
Jag sa: Ingenting
Jag borde ha sagt: ”Hur menar du nu? Är inte tjejernas lek lika viktig som killarnas, varför ska de bara titta på istället för att vara med?”

Person som jag var kär i: ”Jag tycker om dig, men…”
Jag sa: Ingenting. Gick hem och grät i ett dygn.
Jag borde ha sagt: ”Vad menar du? Vad betyder jag för dig? Du sa att du aldrig medvetet skulle såra mig, men nu är jag jätteledsen.”

Annan hundägare då min hund juckar på henoms hund: ”Sluta med det där. Inga bögerier här!”
Jag: Skrattar generat och tar undan min hund.
Jag borde ha sagt: ”Det där är ett dominansbeteende, det har ingenting med sexualitet att göra. Dessutom ogillar jag ditt nedsättande språk.”

(Ett annat alternativ hade varit att i samtliga fall vråla HÅLL KÄFTEN!!)

Det är ett projekt. Men jag övar på att stå upp för mig själv!

My point exactly

Übersmarta Michaela som (bland annat) bloggar på Hej Blekk! skrev så här idag.

Det är ju exakt det jag menar!!

Jag har stunder, timmar. dagar! då jag känner mig tjock och ful och fel. För att bryta det brukar jag försöka tänka att jag inte vill att någon annan ska sko sig på min ångest. Jag vill inte låta människor med tvivelaktiga motiv (läs tjäna fett med pengar) på att jag mår dåligt. När jag tänker så, då blir det enklare att fortsätta trivas med mig själv. Då får jag motivation att även i framtiden vinna de dagliga striderna som jag har att utkämpa.

Varje dag en liten strid

Hoho, här har det ekat tomt några dagar. Nu är jag tillbaka med nya tag!

Idag tänker jag på utseende. Jag har tidigare skrivit att jag har släppt utseende- och viktångesten. Därmed inte sagt att det är enkelt. Varje gång som jag ser mig i spegeln får jag påminna mig själv. Det är så mycket lättare att tänka nedsättande tankar om kroppen, än positiva. Jag behöver inte älska mig själv. Jag måste bara bestämma mig för att acceptera och att inte förakta mig, min kropp och mitt utseende. Jag har ägnat så mycket tid åt självhat, tyckt att jag var så ful. Det är ju inte sant. Det var bara jag som köpte strukturen som samhället runt omkring mig erbjöd.

Vem har bestämt hur en snygg kropp ser ut? En lagom stor kropp? Vilka är det som tjänar pengar på olika dieter, bantningsprodukter, tveksamma träningsmetoder som mer går ut på att bryta ner än bygga upp kroppen? Jag har mer och mer börjat inse att min kroppsångest inte kom inifrån, det var yttre påverkan som fick mig på vikthetsspåret. Tidigare, när jag vägde tio kg mindre än idag och drog en storlek mindre i kläder, då var jag mindre nöjd med mig själv än jag är idag. Trots att jag då var närmare smalidealet än idag. Jag hade bara inte insett att det var ett samhällsproblem som fick mig att känna så, jag trodde att det var mig som det var fel på. Jag känner att jag behöver skriva om det här många gånger, för om jag bara kan få en enda person att känna sig lite mer nöjd med sig själv, då har jag vunnit en av de små, men viktiga striderna.

Att acceptera sig själv handlar för mig också om att acceptera andra. Att tänka att alla andra, liksom jag, har rätt att klä sig hur de vill. Äta vad de vill. Sminka sig, färga håret, tatuera sig, raka benen, om de vill. Strunta i det om de inte vill. Använda kläder och accessoarer som bryter mot den gällande könsnormen, eller som följer den. Precis som kampen framför spegeln så kämpar jag med min syn på andra. Ifrågasätter hjärnan när den kategoriserar fin/ful, tjock/smal, avvikande och så vidare. Vill få den att tänka Intressant! Spännande! om människor som jag möter.

I våras träffade jag en tjej med blont hår, mycket smink, dyra kläder. Hjärnan tänkte: ”En sån tjej! En osmart blondin, som lägger för mycket pengar på sitt utseende, en som är olik dig. DISSA!” Men så lärde jag känna henne. Hjärnan tänkte om. Hon är smart, känslig, empatisk. En fin människa. Jag vill utgå från det, att alla människor har något att lära mig. Oavsett hur de ser ut. Det är min dagliga strid, att vinna över de inlärda kategorierna och förutfattade meningarna.

Because you’re fucking worth it

Jag har tidigare skrivit om att jag har lyckats göra mig av med de flesta av mina kroppsnojor. Idag ska jag berätta om hur det gick till.

Förra året lärde jag mig något superviktigt. Nämligen att det är otroligt svårt att veta hur andra människor ser en, om man inte frågar dem förstås. Det är lätt att tro att man ser likadan ut från utsidan som man gör när man ser sig själv från insidan. Så är det inte alltid.

Jag är övertygad om att alla människor är i behov av bekräftelse. För mig betyder bekräftelse att andra visar mig att de har sett mig, sett mig som person och har sett mina behov. Bekräftelse och beröm kan få många, inklusive mig, att gå långt för andras skull. Samtidigt så kan kan jag känna att det är lite fult att erkänna bekräftelsebehovet, ens inför mig själv. Att erkänna det betyder ju att jag är beroende av andra och jag vill gärna inbilla mig att jag är självständig.

Nåväl. Jag är en bekräftelsejunkie. Lika bra att få det sagt.

Tillbaka till förra året. Det hade ju låtit flashigare om jag nu hade skrivit att jag hade befriat mig själv från kroppsångesten genom meditation eller genom att läsa någon cool feministblogg. Det är mycket klyschigare än så. Efter att mina goa arbetskamrater hade fått mig att förstå att de inte såg mig likadan som jag såg mig själv så träffade jag en man. Han gav mig all uppmärksamhet och bekräftelse som jag kunde önska. Det skrämde mig först, men när jag gav efter var det så sjukt tillfredsställande. Att få vara sedd på ett sätt som jag aldrig hade tillåtit mig själv att uppleva förut.

När jag tillät mig själv att känna nya känslor och lät dem landa i själen-eller-vad-det-nu-är så växte självkänslan. När en annan människa uppskattade mig och min kropp blev jag snällare mot mig själv. Snällare och tryggare.

Mina poänger här är två:

  1. Var tillåtande mot dig själv. Du har rätt till dina känslor. Oavsett vilka de är. De kan vara fula, smutsiga eller irrationella så väl som himlastormande, egenkära eller oförklarliga. De är ändå dina att känna och att erkänna, inför dig själv. Inför andra; bara om du vill.
  2. Du behöver inte klara allt på egen hand. Släpp in människor som får dig att må bra. När de bekräftar och berömmer dig, ta deras ord till dig!

 

… YOLO och allt det där ni vet… 😉

Ung och stolt

(Det här inlägget skrev jag ursprungligen för Ung i ridsporten, i maj förra året.)

Ibland träffar jag människor som säger att det inte finns några riktiga stalltjejer längre.

Riktig stalltjej = en tonårstjej som lägger all sin lediga tid i stallet, sliter ut ryktborste efter ryktborste genom oräkneliga timmars skötsel av favorithästen och som osjälviskt alltid sätter hästens bästa framför sig själv.

Till er som klagar har jag två saker att säga:
1. God morgon och välkomna till 2010-talet!
2. Leta rätt på en tonåring i din närhet. Prata med henom och fråga hur hen har det.

Jag har avlagt ett löfte till mig själv. Jag ska aldrig! glömma hur det är att vara ung.

Att var tonåring kan vara en kamp. Kroppen och själen utvecklas. Föräldrarna och lärarna ställer krav. Kompisarna har en massa åsikter och de jämnåriga som inte är ens kompisar har ännu fler. Kanske blir man kär och kanske känner man sig olycklig. Kanske gör man som jag gjorde och struntar ibland att berätta om sitt hästintresse, döljer en viktig del av sig själv. Kvoten av ”lek inte med maten”-skämt är helt enkelt fylld.

Man ska vara bra i skolan, men inte för bra, för då blir man kallad för plugghäst. Man ska ha rätt kläder och rätt smink och vara cool på rätt sätt. Det är hårt och svårt att försöka anpassa sig till normen, utan att göra avkall på sin egen personlighet.

Jag är född 1985 och när jag växte upp fanns inte Facebook. Ingen av mina kompisar hade egen blogg. Alla mina tonårsbilder och -dagböcker samlar nu damm hemma hos mina föräldrar. Jag behöll dem för mig själv och lät ingen annan se dem. Tonåringarna av idag har fler arenor att visa upp sig på och att passa in på än jag och mina jämnåriga hade.

Stallet kan vara en trygg plats, men det kan också vara där som konkurrensen är som starkast. Ofta är det ridskicklighet som ger status, men det kan även vara viktigt att ha rätt kläder och utrustning, egen häst eller att försöka bli ridlärarens favorit.

Mitt i kaoset av växande, skola, kompisar, Internet och stall så finns det de som säger att riktiga stalltjejer måste tillbringa varje vaken timme hos hästarna. Jag är för min del säker på att man kan vara en alldeles äkta hästtjej ändå, eller hästkille. Samhället har förändrats och utvecklats, det är bara för oss att försöka hänga med. Vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, till alla tonåringar: Jag kan inte lova att det blir bättre. Jag kan bara hoppas att det blir det och skicka med er all pepp som jag bara kan! Det är ni som är framtiden, ni är så otroligt värdefulla. Låt aldrig någon intala er något annat.