Jag har så smarta vänner <3

Fick den här kommentaren på mitt inlägg från tidigare idag:

kommentar2Jag hade på riktigt inte fattat att ensamhetskänslorna är/kan vara en del av depressionen. Jag trodde att det var personlighetsdrag hos mig *tusen juleljus tänds ovanför mitt huvud*. Nu är ju jag rätt så symptomfri, men dåliga dagar kommer ledsna känslor tillbaka. Och känslan av att vara ensam. Tur att jag har så smarta vänner som kan uppmärksamma mig på det som jag har framför ögonen, men ändå missar.

Jag som är en analytisk typ tycker att det underlätta mycket att förstå varför jag känner vissa saker och hur de hänger ihop. På det temat har jag ett boktips, den här boken har gett mig ökad förståelse för mitt mående.

Annonser

Komplexitet

Idag mår jag inte så bra och jag vet inte riktigt varför. Eller, det är väl en kombination av olika saker, så som det är för de flesta. Novembermörkret och dimman påverkar mig. Jag äter d-vitamintillskott, men jag vet inte om det hjälper så mycket? Trött är jag ändå. Jag har dåligt samvete över att C, som jag skriver uppsats med, har skrivit mycket mer än jag. Ändå har jag svårt att klämma fram mer text, vilket jag verkligen borde ha gjort idag. Ångest och så vidare…

Nåja. Jag ska inte bara klaga. Jag har i alla fall sett till att bilen har fått på sig vinterdäcken idag, det var nog första gången någonsin som jag fixade det före första halkan. Jag har också gått en skogspromenad med Prins och provat min hoppsadel på Carla. Får se hur den ligger sedan när jag rider i den, funderar på om den kanske är lite för vid?

Jag är för rätten till sina egna känslor. Den som vill läsa en allt igenom peppande och positiv blogg får hoppa över min. Här blir det en blandning av allt, av det som gör livet så komplext. Jag har tidigare haft en massa skuldkänslor för att jag som har det så bra mår dåligt. Det försöker jag sluta med, jag försöker tänka att ingen kan rå för sina känslor.

Detta med komplexitet förresten. Är det bara jag som har svårt att känna mig nöjd? Å ena sidan så behöver jag massor med utrymme och tid för mig själv för att inte bli tokig. Å andra sidan har jag lätt för att känna mig ensam. Den här hjärnan alltså, den ger mig aldrig någon ro. Ibland så får jag för mig att mina tankar och känslor är mindre ”äkta” eftersom jag äter psykofarmaka. Att medicinen liksom tar udden av känslorna. Just nu har jag ändå kommit fram till att det är värt det. Så länge som ”låga” dagar som idag är undantag istället för regel är uddlöshet ett pris som jag är beredd att betala.

”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Övergångsperiod

God afton blåggen!

Jag har just plågat mig genom ett helt avsnitt av Idol, bara för att jag ville se Kakan som sidekickar Pär Lernström den här säsongen. Hon var med i typ tre sekunder. Jag är besviken.

Är det bara jag som blir förskräckligt vemodig när årstiderna växlar? Jag älskar sommaren, hatar att det är på väg att bli mörkt och kallt. Än så länge är det vackert ute, men det vackra gör att jag får lite ont i själen. Detsamma gäller våren, vackert ute, men aj så ont det gör. Jag har en teori om att det är förändringen som skrämmer mig, jag tycker inte om när det går från ett läge till ett annat. Det är övergången som är jobbig.

Jag har mycket att se fram emot i höst, men visst är det väl mänskligt att känna vemod när sommaren är på väg att ta slut? Det är så få månader om året som det är sommar och jag ägnar resten av året åt att längta efter dem… Vemodet uppstår där i glappet, när jag vet att tiden snart är ute, men det ändå finns några soliga dagar kvar att njuta av. Det är som att ta farväl av en älskad vän som ska ge sig ut på en lång resa, man är glad för vännens skull, men ledsen över att inte kunna ses på ett tag. Augusti-blues.

Jag tror att det skulle vara bra för mig att bo i ett land med mycket sol året om. Jag mår inte bra av för mycket mörker, min hjärna mår inte bra av det. Det ultimata hade ju varit att få tillbringa somrarna i Sverige och den andra halvan av året på något varmt och soligt ställe. Det får bli när jag bli en rik pensionär 😉 (As if…) Eftersom det inte lär hända på ett tag får jag genomleva vemodet, sedan spotta i nävarna och ta mig an den långa hösten och vintern.

Det ska väl gå. Ett år till. Jag tar ett år, ett ögonblick, i taget.

Vill ni dela med er?

Jag har fått flera positiva kommentarer angående mina inlägg om psykisk ohälsa. Det gör att jag ännu mer känner hur viktigt det är att försöka få bort stigmatiseringen kring detta. Jag har berättat min historia här på bloggen, men skulle vilja göra ännu mer. Därför tänkte jag fråga er läsare om ni är villiga att dela med er av era erfarenheter av psykisk ohälsa? Det kan vara något stort, något litet, något som ni vill slippa bära ensamma, något som ni tror kan vara till hjälp. Det kan vara positiva erfarenheter eller negativa. Allt är välkommet! Självklart får den som vill vara anonym!

Skriv här i kommentarsfältet, mejla mig på elin1985@hotmail.com eller skicka ett PM på Facebook. Om du har en egen blogg kan du skriva ett inlägg och sedan länka till det i mitt kommentarsfält. Jag publicerar sedan era berättelser på min blogg.

Peace! ❤

 

Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 6)

Har du missat de tidigare delarna så hittar du dem här:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Insikter

En psykisk sjukdom gör saker med hjärnan som den drabbade inte kan styra över. Det låter kanske självklart, men eftersom vi så sällan pratar om psykisk sjukdom, utan istället skäms och försöker hantera den på egen hand så är det faktiskt inte självklart. När jag mår dåligt kan det hända att jag gör och säger saker som jag inte riktigt förstår varifrån de kommer. Som jag har fått lära mig genom arbetslivspedagogikstudierna: En vanlig missuppfattning är att människor tror att andras reaktioner alltid är genomtänkta. Livet är komplicerat. Jag har under tillfrisknandet blivit mer ödmjuk inför andras beteende. Det är bara på film som replikerna levereras med perfekt tajming, i verkligheten är det svårare än så. Jag har blivit bättre på att inte ta allt så personligt längre, även fast det är svårt.

Jag har också lärt mig att andra ser mig annorlunda än jag ser mig själv. Att gå i terapi och få höra hur jag framstår inför psykologen, att vrida och vända på saker och ting för att se vad som är möjligt att förändra till det bättre, det har varit nyttigt för mig.

Jag har börjat inse att jag inte alltid klarar mig helt på egen hand, utan kan behöva hjälp. Det har väl varit en av de svåraste sakerna att ta in och jag jobbar fortfarande på det.

När jag pratar med vänner, när jag får kommentarer här på bloggen och när jag ser mig runt omkring så inser jag att det är många fler än jag som kämpar mot psykisk ohälsa. Som sjuk är det lätt att gå upp väldigt mycket i sitt eget mående, att tänka ”det blir aldrig bättre” eller ”jag förtjänar inte att må bättre än så här”. Nu ser jag att det finns andra som varje dag måste utkämpa ett krig som liknar mitt. Jag tänker att det betyder att vi måste prata mer om det här.

Som jag tidigare har skrivit: Jag önskar att jag hade kunnat komma till dessa insikter utan sjukdom. Nu är jag ändå glad att ha fått något gott ur det onda och det tar jag vara på. Det viktigaste är förståelsen för andra människor, det gör livet enklare att inte tro att allt utgår från en själv. Självkänslan blir starkare om man inte förutsätter att andras reaktioner alltid beror på en själv, har jag märkt…

Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂