Besök på Friends Arena

I helgen var jag på möte med Ridsportförbundet i Solna. Vi fick bland annat en rundtur på Friends Arena, eftersom det är där som Stockholm International Horse Show kommer att hållas från och med i år. Det är verkligen en häftig arena och jag tror inte att någon kommer att bli besviken. Bland annat blir mässdelen fem gånger större än vad den var när arrangemanget hölls på Globen. Det kommer fortsatt att bli mycket show med spännande nyheter som jag inte tänker spoila riktigt än… Det var smidigare att ta sig till arenan än jag trodde, så där kommer det inte heller att bli några problem. Sedan kan det ju diskuteras om en arena verkligen ”behövs”, men det är en annan historia.

Bjussar på några mobilbilder, bland annat från herrfotbollslandslagets omklädningsrum 🙂

IMG_3236 IMG_3238 IMG_3240 IMG_3242

Annonser

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

En dag som ideellt engagerad

04.25 Klockan ringer. Jag trycker på snooze

04.40 Jag hasar motvilligt upp. Hunden ger mig onda ögat och ligger kvar. Slår på kaffebryggaren som jag lägligt nog förberett.

05.30 Lämnar en nyrastad, aningen trött hund till snela vännen E.

05.40 Tittar på klockan och undrar var min förbeställda taxi blivit av?

05.43 Taxichaffisen ringer och undrar var jag är. Det visar sig att jag har angett fel adress, trots att jag dubbelkollat den med E.

06.30 Planet lyfter.

07.20 Undertecknad kräks upp morgonkaffet i en papperspåse, på grund av flygsjuka orsakad av turbulent inflygning mot Arlanda.

9.30 Infinner mig på Globen hotell och förmiddagsfikar ihop med Svenska Ridsportförbundets tävlingssektion, ridskole- och anläggningssektion samt utbildningssektion.

10.00 Gemensamt möte ridskola/anläggning och utbildning.

13.00 Skånsk kalops till lunch, mums!

14.00 Möte utbildningssektionen

16.00 Möte slut

18.30 Sitter på en överfull Bromma flygplats där en massa plan är försenade. Orkar inte göra något mer än att stirra rakt ut i luften. Tänker att om mitt plan är försenat så lägger jag mig på golvet och skrikgråter.

20.35 Hämtar älsklings-hunden.

20.50 Hemma!

 

Det är jätteroligt att vara engagerad på central nivå, jag är superglad över att ha fått förtroendet att få vara ledamot i utbildningssektionen. Det är långa dagar och mycket restid, med jag tycker att vi gör ett viktigt och nödvändigt jobb. I år hann jag inte med att se något av föreställningarna i Globen, men det var rätt skönt att komma hem.

I helgen håller CUS ungdomsforum, jag är lagom avundsjuk på alla som ska vara med där. Är säker på att ni har en toppenhelg framför er!

För mig blir det nu en smörgås, summering av dagen och därefter dejt med kudden!

Blue

Fantastisk låt och sjukt snygg video, som får beskriva hur det känns efter den här helgen… Jag vet ju att jag inte borde klaga, men nu när jag ser alla CUS:ares bilder och statusar och tweets från helgen så vill jag bara skjuta mig i huvudet. Hade egentligen ett inlägg om just CUS och ridsporten på gång, men det får bli någon annan dag, nu är jag bara ledsen och vill äta ett kilo godis.

Mvh surast i stan

Ledstjärna #10

Jag tar ansvar och agerar om någon bryter mot våra regler.

Nu har jag kommit till sista delen i min serie om ridsportens ledstjärnor. Alla tidigare delar finns under kategorin Ridsport här på blåggen. Gå gärna tillbaka och läs/kommentera! 🙂

Det här med att våga säga till och säga ifrån alltså… Det är inte lätt och jag erkänner att jag är konflikträdd. Jag är ju en vän av positiv förstärkning och jag ogillar att vara polis. Självklart förstår jag att det är tvunget att vara lika för alla och att det är nödvändigt att säga ifrån om någon bryter mot de gemensamma reglerna. Annars är det ju ingen mening med att ha regler. Det finns förstås olika sätt att säga ifrån på. Man måste inte vara hård i tonen, utan kan på ett lugnt sätt tala om varför vi har bestämt oss för att göra saker på ett visst sätt. Det är ju oftast lättare att följa regler om man förstår varför de finns. Det värsta jag vet är när man kommer till ett stall som är översållat av förbudsskyltar och arga lappar. Det är en enkel väg att gå, men då har man inte jobbat på att få de som vistas där att förstå varför saker ska göras på ett visst sätt, utan bara förbjudit. Det tror jag skapar mer irritation än vilja att göra rätt.

Även om det ibland kan kännas jobbigt att säga ifrån, särskilt om man som jag gärna vill bli omtyckt, så är det ju som det står i ledstjärnan; det handlar om att ta ansvar. Ansvar för att både hästar och människor ska känna att de är i en säker miljö med rättvisa bestämmelser som är lika för alla. Det går inte att ha regler som inte följs av alla. Extra viktigt är det förstås att de personer som har en ledande ställning och som är med och beslutar om reglerna föregår med gott exempel. Annars blir ju hela projektet meningslöst.

Hur kan man då utforma stallregler för att de ska bli lätta att följa? Jag tycker att det är viktigt att de görs i positiv anda. Istället för att skriva ”skrik inte i stallet!” kan man skriva ”i stallet talar vi i lugn samtalston”. Det är också bra om så många som möjligt av de som vistas på anläggningen får vara med och utforma reglerna. Har man själv varit med och skapat blir också chansen större att man vill vara med och efterfölja dem.

Med detta avslutas alltså mina funderingar kring ledstjärnorna, för den här gången. Läs gärna mer här!

Ledstjärna #9

Jag är en god förebild för ridsporten.

Oj, här finns det hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva! För mig är en god ridsportförebild en person som är respektfull, vänlig och omtänksam, både mot människor och djur. Det handlar om att värdera sina handlingar och åsikter, att kunna stå för dem och att våga erkänna sina misstag. En förebild är ju också en person som man ser upp till, någon som man vill ta efter. Själv har jag nästan alltid hittat mina förebilder i närområdet, jag har inte haft så många ridsportidoler bland de kända ryttarna. Det har istället varit äldre personer på ridskolan, ridlärare och hästägare som jag har velat efterlikna och som jag har lyssnat på. Det tror jag är ganska vanligt. Mindre vanligt är det kanske att fundera över att andra ser en som en förebild och vilket ansvar som det för med sig. Kan du som ridsportare stå för dina handlingar och är du bekväm med att andra tar efter dig?

I våras höll jag en utbildning för en ridklubbs styrelse och personal. Jag bad var och en berätta om sin bästa ledaregenskap för mig, men de hade lite svårt att se på sig själva som just ledare. Detta trots att de ju har en ledarroll i sitt förtroendeuppdrag eller i sin yrkesroll. Alla dessa personer är förebilder, vare sig de själv vill det eller inte, och jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på hur man själv vill framstå. Det vittnar kanske om att självkänslan behöver stärkas, när man inte kan se sig själv som en person som någon skulle se upp till? Det är ett problem som jag inte vet hur vi ska komma runt, kanske ska vi börja i den änden, att försöka stärka ridsportares självkänsla? På så vis kan vi få fler medvetna goda förebilder i vår sport.

På senare år har jag varit ideellt aktiv på central nivå i Svenska Ridsportförbundet. Där har jag haft förmånen att få lära känna en mängd olika personer som har gett mig nya perspektiv på hur det kan vara att vara ridsportare, i olika delar av landet, i olika åldrar och i olika uppdrag. Många av de personerna har blivit mina förebilder och idag känner jag att det är där som jag hämtar kraften när jag börjar fundera över hur jag vill vara och framstå som ledare och förebild.

Trots att jag själv funderar mycket över de här frågorna märker jag hur lätt det är att göra ”som andra gör” istället för det som jag vet är rätt. Till exempel slarva med säkerheten, ta den ”snabba” vägen i hästhanteringen, trots att jag vet att det är fel och kan leda till onödiga och otäcka olyckor. Hur är det inte då med alla de som inte funderar? Det är ju därför som ledstjärnorna är så bra och bör spridas ännu mer! Jag gör min lilla insats här på bloggen och jag hoppas verkligen att ännu fler föreningar och ridskolor vill lyfta dem i sin verksamhet.

 

Om tävling för barn och unga

Svenska Ridsportförbundet är ett av 70 specialförbund (SF) under Riksidrottsförbundets (RF) paraply. Enligt RF:s idéprogram Idrotten Vill är idrottare upp till 12 år att betrakta som barn. Ungdomar är mellan 13 och 20 år.

Ur Idrotten Vill:

  • Idrott för barn och ungdomar upp till 18 år ska bedrivas ur ett barnrättsperspektiv och följa FN:s konvention om barns rättigheter (Barnkonventionen).
  • Idrott för barn ska i första hand bedrivas i enkla former i närområdet. Även tävlingsverksamheten ska huvudsakligen ske lokalt och resultaten ska ges liten uppmärksamhet.
  • Vid införande av tävlingar om svenskt mäs­terskap eller riksmästerskap för en viss ålders­grupp bör beaktas att de föreningar som vill nå framgång i dessa tävlingar ofta satsar målmed­vetet på den aktuella åldersgruppen tre­fyra år tidigare. Specialidrottsförbunden ska också beakta detta i sitt internationella arbete och motverka att internationella mästerskapstävlin­gar inrättas för allt yngre åldrar. (Idrotten Vill hittar du här)

I nummer 13 av Tidningen Ridsport som kom ut till oss prenumeranter idag finns en gästkrönika av förbundskaptenen i hoppning, Sylve Söderstrand. Där förespråkar han särskilda ungdomsklasser på stor häst för 12-14-åringar. Europamästerskap för den här kategorin finns redan och Sylve vill gärna lägga till både SM och NM. Avslutningsvis önskar han sig en Grand Prix-klass i Falsterbo till nästa år. Som mina uppmärksamma läsare antagligen redan har förstått så är jag i den här frågan oenig med förbundskaptenen.

Vi har redan idag mästerskap i ridsport för barn som rider ponny, både på nationell och internationell nivå. Jag tycker inte att det är förenligt med Idrotten Vill. Att skapa ytterligare tävlingsformer för barn och ungdomar på elitnivå, där fokus ligger på resultat och prestation istället för glädje, delaktighet, kamratskap och god hästhållning, det tycker jag är förkastligt. Vad är syftet med att låta 12-åriga barn utstå pressen att rida Grand Prix-klasser inför fullsatta läktare i Falsterbo? Sylve skriver att det finns 12-14-åringar som har vuxit ur sina ponnyer och att de måste tävla mot mer rutinerade ungdomar och vuxna när de går över till stor häst. Jag förstår absolut hans poäng. Men varför skynda? Varför inte ägna ungdomsåren åt träning, gärna i grupp tillsammans med kompisarna, för att få en gedigen grund? Finslipa ridningen, finslipa hästkunnandet, få tid att vara med tonårskompisar som inte är hästintresserade. Absolut tävla – också. Men inte på elitnivå, inte med höga prissummor och inte med den press som detta skapar.

Jag tror att Sverige blir en bättre och mer konkurrenskraftig ridsportnation om våra ryttare rider för att de älskar hästar, älskar att rida. Om de själva kan det mesta om utfodring, träningslära, hästskötsel och om de är vana vid att göra det dagliga arbetet med sina hästar. De ryttare som har lärt sig allt om hästar och ridning från grunden, de har också en sund syn på sina tävlingskamrater hästarna.

Det fina med ridsport är ju också att det tar lång tid att bli bra och att man kan vara aktiv hela livet, tävla hela livet om man så vill. Rolf-Göran Bengtsson har tagit sina mästerskapsmedaljer som 40-plussare.

Med detta sagt: Låt barn vara barn, hästar vara hästar och behandla dem med kärlek och respekt!

IMG_0176