”Du har ingen pondus!”

Idag var jag och hjärte-hunden på kurs. Vi fick öva på kommandot ”bakom”, där hunden ska hålla sig bakom sin människa när man går. Vi är bara tre deltagare på kursen och just idag var det bara ett ekipage till som var med. De har tävlat i lydnad. Man kan säga att jag och Prins inte riktigt är på deras nivå. Om man vill vara snäll… I alla fall så fick vi öva med varandras hundar och den andra deltagaren var först ut. Det gick jättebra, Prins gjorde väl någon liten avstickare, men inte så farligt ändå. Sedan var det min tur och att ens få den andra (normalt sett superlydiga) hunden att lämna sin matte var ju lögn. P fick jag ha i koppel för att ens få med mig. Efter lite tragglande så gick det till slut att få ordning även på mig som hundförare. Som slutövning hade vi även kursledarens terrier med i den lilla ”flocken” och jag lyckades faktiskt riktigt bra.

Kursledaren Linn är fantastiskt bra, jag och Prins har tränat för henne sedan han var valp. Hon är brutalt ärlig, vilket jag uppskattar. Idag sa hon: ”Elin, du saknar pondus! Du är född utan pondus och det är svårt att lära sig.” Lite senare, när det gick bättre, fick jag beröm. Det ska jag gotta mig i en hel vecka, till nästa träning 🙂

Jag tänkte psykologisera lite över den här pondusbristen. Jag tror nämligen att det är en kombination av konflikträdsla och rädsla för att göra fel/prestationsångest. När Linn sa att jag saknade pondus den första gången flög en blixtsnabb impuls att börja gråta förbi. Jag började inte gråta, men jag har gjort det många gånger tidigare, när jag har ridit och det inte har fungerat. Jag har haft exakt samma upplevelse där; att jag jämför mig med andra och känner mig värdelös och att jag är så rädd för att göra fel att jag inte ens försöker.

Jag tror att jag hade behövt mer hjälp med den prestationsångesten när jag var yngre, för den visade sig även i skolan. Nu har jag som vuxen själv jobbat med den och kunde idag bryta beteendet (för att använda hundspråk…). Jag har blivit tryggare i mig själv och det är skönt. Idag, i skarpt läge, kunde jag sträcka på mig och minnas vad jag har lärt mig om hundträning. Jag blev inte blockerad så som jag har blivit i ridningen många gånger, känt mig värdelös och frustrerad. Jag tog en viktig seger idag.

Jag är konflikträdd och jag är rädd för att göra fel med Prins. Jag läser av hästar bättre än jag läser av hundar, vilket inte är så konstigt eftersom Prins är min första hund. Konflikträdslan gör att jag i relation till andra människor upplevs som försiktig eller utan pondus, för att citera vad andra har sagt om mig. Men det gör mig inte så mycket. Alla kan inte gå fram som bulldozers. Jag är säker på att det finns utrymme även för en sådan som mig. Lille P är ju mitt hjärtegryn, men han är ju inte dummare än att han utnyttjar situationen… Hans envishet återfinns i rasbeskrivningen, men det är klart att vissa saker nog hade varit enklare om jag hade varit mer bestämd. Jag skulle inte byta ut honom mot världens mest föriga och lättränade hund, ändå.

IMG_2313

Annonser

Ungas rätt att slippa prestationshets

Idag var några av stallkompisarna iväg och tävlade. När de kom tillbaka pratade vi lite om hur det hade gått och om att resultatet på papperet inte alltid avspeglar känslan. Det kan stå ”utesluten”, men man kan ändå vara nöjd, för att sprången blev fina, känslan var bra och för att man vet vad som ska förbättras till nästa gång. Alla som håller på med ridsport vet ju att det är svårt och att det inte finns några genvägar. Att det inte är hur många rosetter som man har lyckats samla som är det viktiga, utan samspelet med hästen, glädjen och känslan över att göra en bra runda.

För mig har det tagit lång tid att komma till den insikten. Att bli av med prestigen och prestationskraven.

För de har funnits där. Precis som när jag drev mig själv hårt i skolan för att få högsta betyg, var det för mig viktigt att bli placerad på tävling och det kändes som ett misslyckande när jag inte blev placerad. Jag tror inte att jag är den enda som har känt eller känner så? Särskilt när jag var i tonåren pressade jag mig själv hårt. Jag red ändå ”bara” lätt klass, till skillnad från många andra ridsportungdomar.

En del av lösningen var för mig att inte tävla. Att plocka bort det som triggade igång prestationshetsen hos mig. När jag tänker tillbaka så är jag glad för att jag aldrig red på så hög nivå som tonåring, för jag var helt enkelt inte mentalt förberedd för det. Idag är jag mycket mer prestationslös än då och det har också lett till att jag rider bättre. Jag har fått en helt ny känsla för hästar, en känsla i ridningen som inte fanns tidigare.

Jag vet att det viktigaste för mig är att få vara med djuret häst, för jag älskar hästar. Det borde vara det viktigaste incitamentet för alla som håller på med ridsport, tycker jag. Eventuella prestationer kommer i andra hand. Det är ju genom positiv förstärkning, genom att känna glädje, som prestationer förbättras. Inte genom press och krav.

Därför tycker jag att det här är fel. Jag tycker inte att vi ser till barns och ungdomars bästa om vi utsätter dem för att tävla inför en fullsatt arena på ett av Sveriges största ridsportarrangemang. Det är inte att bevaka barnrättsperspektivet eller att bygga för framtiden. En satsning på ungdomar som tävlar stor häst bör enligt min åsikt genomföras i deras närmiljö, under stöttande former. Fler argument finns i det här inlägget.

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Ledstjärna #4

Jag tränar och tävlar i samspel med hästen och kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av.

Den här ledstjärnan tycker jag är så himla viktig! Det är de ju såklart allihop, men jag ska förklara vad det är som jag gillar så mycket med nummer fyra.

Många av oss hästmänniskor har otroligt höga krav. På oss själva och på vår omgivning. Särskilt de av oss som rider på ridskola eller har en häst, alltså rider max en gång per dag. Detta enda ridpass, i veckan eller om dagen, blir så otroligt viktigt. Vi vill ha en bra, nästan perfekt, känsla varje gång. När vi diskuterar det så här och ser det rationellt blir det ju uppenbart att det inte går. Alla kan inte vara på topp varje dag. Varken vi eller våra hästar. Jag tycker att det är viktigt att vi är snälla mot oss själva. Snälla mot oss själva och mot hästarna. Det innebär bland annat att ha rimliga krav på prestationen som ska utföras.

Ibland räcker det kanske att starta en klass på tävlingen, det måste inte alltid vara två. Vissa dagar är det lagom att bara ta en lugn skrittpromenad, för vila och återhämtning är en jätteviktig del av träningen. Som ryttare är det lätt att fastna i det som är svårt och jobbigt i ridningen. Har hästen till exempel svårt för galoppfattning åt vänster, ja då sitter vi och nöter de där fattningarna, med frustration och missnöje som resultat. Att istället se till att jobba med mitt favoritbegrepp, positiv förstärkning, kan ge oväntat bra resultat. Gör det som du och hästen har lätt för och det krångliga kommer att lösa sig. En häst (och ryttare) som får beröm och uppskattning blir betydligt mer benägen att göra sitt bästa, än den som bara får göra sådant som är svårt.

Det finns en slags ”sanning” om att vem som helst kan bli en ny Rolf Göran Bengtsson, bara man jobbar tillräckligt hårt. Jag tror att det är lögn. Jag tror inte att vem som helst kan bli världsmästare, utan att det handlar om en mängd faktorer som måste stämma för att det ska bli bra. Därför är det viktigt att vi också ser vilka begränsningar som våra hästar har. Hur är hästen byggd, vad tycker den är roligt att göra, vilken ras är den och vilket användningsområde har den? Om man tar hänsyn till detta och sedan utgår från det viktigaste – att ha roligt när man rider, så blir samspelet med hästen så mycket bättre. Det är inte så dumt att stanna upp ibland och tänka på varför vi gör detta. För att vi älskar hästar! (Väl?)

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!

Det här var åren när jag sa ja till allt, utan förbehåll. Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll.

Jag har ett minne från lågstadiet. Varje fredag hade vi rättstavning. Språket och jag har alltid varit vänner och jag var bra på att stava rätt. Ofta hade jag alla rätt på rättstavningstestet. En gång hade jag ett (1) stavfel. Vår fröken berättade (triumferande, om jag minns rätt?) för hela klassen att Elin hade stavat fel. Jag gick hem och grät i sängen under snedtaket.

Den lilla historien är symptomatisk för hur jag har fungerat i skolan och på jobbet. Jag vill vara bäst. Ha alla rätt, vara snabbast med att göra arbetsuppgifter. Triggas av beröm från läraren eller chefen. Ett misslyckande, i andras ögon ett obetydligt fel, har för mig varit en anledning till ältande och självbestraffning.

Länge levde jag för mitt jobb. I flera års tid var jag övertygad om att min enda positiva egenskap var att jag var bra på att jobba.

Och jag jobbade. Hårt, länge, mycket. Tackade sällan nej till extra timmar. Tyckte att jag var duktig som ”bet ihop”, tog en Alvedon och gick till jobbet, istället för att hålla mig hemma när jag kände mig febrig. Kryddade jobbande med ideella uppdrag. Var duktig. Hade ångest och mådde dåligt när jag var hemma och ledig. Kände mig sedd och omtyckt på jobbet, fick kickar av att höra hur snabb jag var, hur mycket jag hann med, hur pålitlig jag var. Var intill döden lojal med min arbetsplats. Lyssnade inte på de som tyckte att jag borde ta det lugnare.

Och så gick det som det gick. Med hela självbilden byggd runt jobbet, mitt värde i mina egna ögon endast bestämt av mina prestationer. Det blev en Krasch.

Det är nu nästan två år sedan och jag börjar kunna se världen på ett annat sätt. Jag har fortfarande uppskattning från andra som en stark drivkraft, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv. Det är okej med lediga dagar. Det är okej att inte orka städa lägenheten och det är okej att vara några minuter sen till jobbet lite nu och då. En annan viktig del i det hela, för att jag ska orka jobba, är att jag har hittat ett jobb utan stresskultur. Tiderna där är regelbundna. Fika- och lunchraster finns inlagda i schemat, det är inte okej att hoppa över dem. Det viktiga på mitt sommarjobb är inte att leverera, utan att vara närvarande. Att vara med omsorgstagarna, att bry sig om dem och att möta dem där de är. Hur jag som person presterar i övrigt är inte så viktigt.

För några år sedan hade jag nog fått stressutslag av det lugna tempot på det här jobbet. Idag passar det mig utmärkt. Det är en av de pusselbitar som är viktig för att jag ska kunna hitta balansen. Privatlivet är annan sådan pusselbit, men det kanske jag berättar med om en annan gång… 🙂

Jag är glad för att jag vågade byta spår, att jag gav mig själv en ny chans. Jag har erfarenheter att lära av och nya möjligheter att ta till vara. Jag tror att det ordnar sig.