Ska barn synas men inte höras?

Jag pluggar ju pedagogik på universitetet och ibland blir jag så frustrerad när jag i samhällsdebatten får höra tankar om pedagogik som inte alls stämmer överens med den forskning och den kunskap om lärande som finns. Jan Björklund är inte min favoritpolitiker om vi så säger… Ett exempel är den här artikeln som delades flitigt på Facebook för några veckor sedan: Lite föräldraansvar om jag får be

Den gjorde mig otroligt irriterad och jag tänkte skriva ett svar här på bloggen, men så kom annat emellan. Idag fick jag se den här fina repliken som beskriver precis det som jag vill säga. Barnläkaren Lars H Gustafsson skriver balanserat och genomtänkt om att vara ung idag.

Jag har genom mitt arbete som ridlärare träffad en mängd barn och ungdomar, deras syskon och de vuxna i deras närhet. Jag vet att det inte är lätt att vara ung idag, det är annorlunda än när jag växte upp på 90-talet. Det är definitivt annorlunda än när mina föräldrar växte upp på 60- och 70-talet. Jag har inte sagt att något av det var bättre. Bara annorlunda.

Så, ni som är vuxna. Nästa gång som ni är med och skapar ett klickmonster av en krönika liknande min första länk, tänk efter lite. Vilket budskap är det egentligen som ni vill sprida? Jag tror inte att vi har något att vinna på att förklara för unga att de borde tiga och lyda. Den som blir förtryckt tar gärna till uppror. Med all rätt. Och då får liksom de där moralisternas tankar motsatt effekt…

Kärlek och respekt!

Annonser

Vändpunkt

Idag har första steget mot det som i januari någon gång kommer att vara en färdig c-uppsats tagits. Det är jag och min kurskamrat C som ska skriva om generationsväxling och överföring av implicit (=tyst) kunskap i offentlig förvaltning. Det låter ju jättetråkigt när jag skriver det så här, men jag tror faktiskt att det kommer att bli spännande. C har lite dåliga erfarenheter från sin senaste uppsats, hon kände inte riktigt att hon var i fas med de andra i sin uppsatsgrupp och fick slita onödigt hårt. Jag har förklarat för henne att jag har en avslappnad inställning till mina studier och att jag inte kommer att stressa, att vi ska försöka planera bort stressen. Självklart blir det alltid lite stress med en uppsats, men det är ju onödigt att göra det till ett stort stressmoment redan i förväg.

Så tänker jag idag. I grundskolan och gymnasiet och även på RIK på Strömsholm hade jag enorma prestationskrav på mig själv. Jag minns bara felen som jag hade på proven, inte alla rätt. Idag frågade C mig om jag är bra på engelska och jag svarade att jo, ganska bra är jag. Självklart är det relativt, men jag hade högsta betyg i alla tre kurser som jag läste i gymnasiet, plus att jag tog ett Cambridge-certifikat med högsta betyg. Så nog är jag ganska bra på engelska ändå? Det är bara att jag, så snart jag tänker på den tiden, förminskar min egen prestation. För jag tyckte inte att den dög, då.

När kom då vändpunkten? När gick jag från att känna mig stressad över att inte ha alla rätt, till att kunna lugna studiekamraterna med ”vad är det värsta som kan hända?” Jag vet inte riktigt. Min självbild har ändrats under den tid som jag gick i terapi och jobbade med mig själv. När depressionssymptomen försvann var det som att ett starkare jag fick plats att växa. När jag började på universitetet hade jag en del bildningskomplex och var orolig över hur det skulle gå, om jag skulle ha något att tillföra i diskussionerna, om jag skulle förstå och klara uppgifterna? När det visade sig att jag faktiskt höll en ganska bra nivå, att andra lyssnade på mina argument och att examinationsuppgifterna inte var oöverstigligt svåra, då kändes det skönt. Jag gav mig själv ytterligare lite självkänsla att jobba med.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan, lätt att förstå och att lära. Ändå har den där onödiga pressen på mig själv funnits och jag kan bara minnas få situationer och personer som har pratat med mig om det. Det är ju inget ovanligt, jag vet många som fungerar och fungerade likadant som jag. Jag vet inte om det är annorlunda i grundskolan idag än när jag gick där, men jag tänker att det här väl borde vara viktigare att jobba med än att lära sig Sveriges statsministrar utantill? Alltså att prata om prestationsklimatet i skolan och hur det påverkar oss. Det är många som har åsikter om skolan. Jag vet att de som jobbar där ofta blir frustrerade över att det är många som har åsikter utan att ha kunskap om hur dagens skola fungerar, så om någon av er tar illa upp ber jag på förväg om ursäkt!

Men jag tänker att i den bästa av världar, där skulle skolans uppgift vara att förbereda barn och ungdomar för vuxenlivet, genom att hjälpa dem att bli så trygga individer som möjligt. Det borde vara viktigare att öva på att respektera varandra och att stärka samtliga elevers självkänsla, än att lära sig saker utantill. Tycker jag. Fast sedan vet jag också att vi inte lever i den bästa av världar och att det är så många saker som spelar in, politik och ekonomi, till exempel. Ändå drömmer jag om att någon dagligen hade sagt till Elin åtta, tio, 14 och 16 år gammal att hon dög och att skolprestationerna inte var det viktigaste. Att någon hade sett henne i skolan, inte bara som snäll, tystlåten och oproblematisk.

Till alla som kämpar med en obarmhärtig inre röst: Jag önskar er en vändpunkt! Ni är så värda den. Var rädda om er.

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!