Svar på kommentar om #osminkad

Jag fick en kommentar på mitt inlägg från tidigare idag som jag tycker är så viktig att den får ett svar i eget inlägg.

KommentarJag tror inte att komplexen bli färre av en sån här kampanj. Tyvärr. Jag tycker istället att den leder till en dubbelbestraffning av kvinnor. Först får vi lära oss att vi inte duger som vi är, att vi måste sminka oss, ”klä oss efter vår kroppstyp” och allt vad det är. Sedan duger inte det heller, utan då ska vi vara ”naturliga”. Fast de som visas upp som naturliga i media har både mascara och rouge och läppglans och plockade ögonbryn och så vidare. Så helt naturligt duger ändå inte. Hur vi än gör blir det fel. Är ni med på hur jag tänker? Jag tycke att det är fel och att det är systemet och strukturerna som det är fel på. Enskilda personer som följer/väljer att inte följa dessa skönhetsnormer ska inte skuldbeläggas för att de väljer eller väljer bort smink.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om sitt utseende. Men jag tycker att det är fel att tala om för andra hur de ska se ut, eller inte se ut. När kvällstidningarna lägger ut bilder på kändisar som är för tjocka eller för smala, har rynkor eller celluliter, för korta kjolar, eller vad det nu brukar stå, då bidrar de till att skuldbelägga enskilda personer. Att det säljer lösnummer tycker inte jag är ett hållbart argument. Dubbelmoralen blir ju extra tydlig när det nu då uppenbarligen är inne att vara naturlig och osminkad. Samtidigt får kändisar skit för att de har celluliter, något som ju är helt naturligt. Och visst, det säljer. Men jag tycker att det är ett systemfel. Det är det som jag vill belysa, att det är strukturen som det är fel på och inte enskilda personer.

Jag tycker, precis som jag skrev i originalinlägget, att alla har rätt att klä sig och se ut som de vill. Känner man sig snyggare med smink ska man ha det. Det är inget fel med att bry sig om sitt utseende, likväl som det inte är något fel i att strunta i det. Inte ens om man har råkat födas till kvinna…

Vad tycker ni andra? Jag gillar att få kommentarer och åsikter, ös på!

 

 

#osminkad

Har ni sett Aftonbladets kampanj?

Om den tycker jag:

1. Att jag är så förbannat trött på allt tjat om utseende, framför allt kvinnors utseende. Varför ska det hela tiden recenseras och skuldbeläggas? Är man en sämre människa för att man sminkar sig? Jag som nästan aldrig har smink blir sugen på att spackla mig hårdare än hårdast, bara för att protestera. Kan vi bara bestämma oss för att var och en får bestämma själv vad hen trivs med för kläder, smink och övriga attribut? Att utseende och stil kan få bestämmas av man som individ tycker är snyggt och bekvämt. Att den som känner sig snyggare med smink än utan självklart ska få sminka sig, utan att skuldbeläggas.

2. Att vi återigen riktar in oss på symptomen istället för sjukdomen. Det är inte enskilda kvinnors make up-vanor som är problemet. Det är de patriarkala strukturerna i samhället som talar om för kvinnor hur de ska se ut för att duga som är den verkliga svårigheten. Det är det som vi borde diskutera och problematisera.

3. Att Jenny Strömstedt är jäkligt cool! Läs gärna hennes uttalande i artikeln.

jennystromstedt

Här är ett annat bra och argt inlägg på temat!

Om jag får barn så hoppas jag att de blir punkare

Det är precis sånt här som får mig att vilja bosätta mig under en sten i skogen. Om jag får barn, särskilt om jag får döttrar, så hoppas jag att de blir anarkister med tuppkam och piercingar. Jag ska säga till dem att jag älskar dem varenda dag och att de får ha vilka kläder de vill, att deras kroppar inte behöver se ut på något särskilt sätt för att passa in.

(Bild lånad från Cissi Wallins Twitter)

Tidningen Chic menar alltså att kroppar måste ha ett särskilt utseende för att de kläder som kroppens ägare hänger på sig ska passa. Det är så o-okej på så många sätt. Jag vet att det inte är något nytt. När jag var fjortis läste jag i Frida och Veckorevyn om vilka jeans som passade till en viss sorts rumpa. Det fick mig att känna mig osäker, för vilken form hade egentligen min rumpa? Crockerjeansen med knappgylf som jag, liksom alla de andra i klassen hade, hur satt de egentligen? Nu växer dagens tonåringar upp med samma funderingar.

Och det är ju så jävla sjukt. För inte bestämmer en tidning att min oplatta mage inte får synas. Det är inte upp till dem. Jag får ha på mig det som jag tycker är bekvämt och snyggt. Jag vill prata mer om skönhetsideal, om att alla, oavsett kön, har rätt att slippa såna här skitartiklar om de köper en tidning för att få förströelse. Vi behöver prata mer om det, för det är så många som lider, som avskyr sig själva och sina kroppar. Tidningar som den ovan förstärker det självföraktet, bekräftar det.

Jag kommer aldrig kunna skydda mina eventuella framtida barn mot sånt här. När jag säger att jag hoppas att de blir punkare så betyder det antagligen att de kommer att göra uppror genom att klä sig i high fasion och endast läsa modemagasin och bara äta morötter… Jag ska älska dem oavsett. Och jag hoppas att diskussionen fortsätter. Jag ska göra mitt bästa för att hålla den levande.

Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

Jag och min kropp

Den här bilden lånar jag från en kompis Facebook:

Låt ingen annan kommentera ditt utseende mot din vilja!

Jag tänker att min kropp ändå är rätt fantastisk. Den kan gå, springa, cykla och rida på hästar. Hjärtat slår och jag andas. När det är varmt svettas min kropp för att hålla temperaturen. När det är kallt fryser den. Vem ger mig, eller någon annan, rätten att kalla denna fantastiska konstruktion för ful?

Jag tycker att min hund är den vackraste i världen. Men han vet inte ens om att han har ett utseende. Hur konstigt är inte det? Han reflekterar inte över att han ser annorlunda ut än en tax eller en rottweiler. Det enda som han tänker på är att de alla är hundar. Djur är inte så dumma ändå…

IMG_0661

My point exactly

Übersmarta Michaela som (bland annat) bloggar på Hej Blekk! skrev så här idag.

Det är ju exakt det jag menar!!

Jag har stunder, timmar. dagar! då jag känner mig tjock och ful och fel. För att bryta det brukar jag försöka tänka att jag inte vill att någon annan ska sko sig på min ångest. Jag vill inte låta människor med tvivelaktiga motiv (läs tjäna fett med pengar) på att jag mår dåligt. När jag tänker så, då blir det enklare att fortsätta trivas med mig själv. Då får jag motivation att även i framtiden vinna de dagliga striderna som jag har att utkämpa.

Tro, hopp och… fördomar?

Hörde följande konversation idag, mellan två personer av äldre årgång:

”Han har fullt med tatueringar och säkert flera kilo ringar i ansiktet!”
”Jaha, är han sjöman?”

Alltså, vad är det som är så provocerande med tatueringar? Varför tror så många i mina föräldrars generation (födda på 50-talet) fortfarande att det bara är sjömän som har dem? Tatueringar och piercings är väl inte superexotiskt, om man inte bor under en sten i skogen? Förutom de som tror att bara sjömän är tatuerade så finns det (ny)moralister som tycker att tatueringar är trashigt och signalerar underklass. Vad är grejen med den dömande attityden?

Jag vet att hjärnan vill kategorisera människor som vi möter, för att det inte ska bli kaos bland de små grå. Jag hävdar ändå, återigen, att det vore så häftigt att ha en helt fördomsfri syn på andra.

Jag förstår att tatueringar och piercings för vissa är ett sätt att sticka ut på. För andra ett sätt att passa in i en speciell grupp och visa sin tillhörighet där. Några kanske medvetet vill provocera? Jag tänker ändå att istället för att tänka ”Sjöman! Kriminell! WT!” så borde hjärnan kunna programmeras att tänka ”Intressant!”.

Själv har jag inga tatueringar. Än. Jag väntar nämligen på att min kamrat Emmie ska rita en cool, men ändå söt drake till mig… 😉

Att passa in

Det finns nog få människor som i alla sammanhang känner att de passar in. Vissa har lättare och andra har svårare att vara bekväma i sociala sammanhang. I tonåren kände jag ofta att ingen förstod mig, att jag var ensam fast jag inte var själv. Det är så skönt att vara vuxen! Nåja, även som vuxen har jag känt mig som ett ufo ibland.

Efter att jag hade publicerat mitt utseende-inlägg häromdagen så kände jag att det kanske är lite förmätet av mig att skriva om att jag är trygg med mitt utseende? Jag som inte är speciellt utstickande på något vis, det är ju inte så värst revolutionerande att strunta i mascaran liksom… Det jag menar är att jag inte tänker döma någon som känner sig obekväm och som väljer att anpassa sig till gällande normer, för att passa in. Det är inte roligt att vara ensam, jag känner ödmjukhet inför de som väljer att göra som ”alla andra”, trots att det egentligen är emot deras principer. Det finns saker som jag gör, fast jag egentligen känner att jag inte vill. Till exempel rakar jag benen, för jag har så mycket svart päls att jag skulle skämmas om jag lät den växa och visade upp den offentligt. Jag tycker inte att kvinnor borde behöva raka benen för att passa in. Ändå gör jag det, jag följer normen, för jag orkar inte stå emot. Jag är inte stolt över det, jag är bara inte tillräckligt modig.

För ett tag sedan var jag på fest tillsammans med min kille. Det var vi och ett helt gäng andra heteropar. Vi hade supertrevligt, men när jag var på väg hem kände jag att det var något som skavde. Hur gick det egentligen till när jag blev en del av den världen? Jag vill gärna se mig själv som en medveten feminist, som öppen för att det finns olika sätt att leva tillsammans. Jag vill inte idealisera tvåsamhetsnormen, för jag tycker att den är begränsande. Jag tycker att heteronormen är begränsande. Jag får lite panik när jag känner att jag är med om att upprätthålla de här normerna. Kvasipsykologen på min axel säger mig att jag har valt den här livsstilen för att den är så bekväm för mig, för att jag passar in och slipper känna mig ensam. Är det så?

Det är lättare att vara två än att vara en, både som en del av ett par och i bemötandet från andra. Jag är ganska bra på att vara ensam, på att klara mig själv, men jag är inte så bra på att stå emot frågor om när jag ska hitta kärleken och annat bull som man som singel tvingas utstå. Nu slipper jag sådant. Kanske är det därför som jag nu börjar ifrågasätta mig själv och mina val, för att jag behöver lite motstånd?

Varje dag en liten strid

Hoho, här har det ekat tomt några dagar. Nu är jag tillbaka med nya tag!

Idag tänker jag på utseende. Jag har tidigare skrivit att jag har släppt utseende- och viktångesten. Därmed inte sagt att det är enkelt. Varje gång som jag ser mig i spegeln får jag påminna mig själv. Det är så mycket lättare att tänka nedsättande tankar om kroppen, än positiva. Jag behöver inte älska mig själv. Jag måste bara bestämma mig för att acceptera och att inte förakta mig, min kropp och mitt utseende. Jag har ägnat så mycket tid åt självhat, tyckt att jag var så ful. Det är ju inte sant. Det var bara jag som köpte strukturen som samhället runt omkring mig erbjöd.

Vem har bestämt hur en snygg kropp ser ut? En lagom stor kropp? Vilka är det som tjänar pengar på olika dieter, bantningsprodukter, tveksamma träningsmetoder som mer går ut på att bryta ner än bygga upp kroppen? Jag har mer och mer börjat inse att min kroppsångest inte kom inifrån, det var yttre påverkan som fick mig på vikthetsspåret. Tidigare, när jag vägde tio kg mindre än idag och drog en storlek mindre i kläder, då var jag mindre nöjd med mig själv än jag är idag. Trots att jag då var närmare smalidealet än idag. Jag hade bara inte insett att det var ett samhällsproblem som fick mig att känna så, jag trodde att det var mig som det var fel på. Jag känner att jag behöver skriva om det här många gånger, för om jag bara kan få en enda person att känna sig lite mer nöjd med sig själv, då har jag vunnit en av de små, men viktiga striderna.

Att acceptera sig själv handlar för mig också om att acceptera andra. Att tänka att alla andra, liksom jag, har rätt att klä sig hur de vill. Äta vad de vill. Sminka sig, färga håret, tatuera sig, raka benen, om de vill. Strunta i det om de inte vill. Använda kläder och accessoarer som bryter mot den gällande könsnormen, eller som följer den. Precis som kampen framför spegeln så kämpar jag med min syn på andra. Ifrågasätter hjärnan när den kategoriserar fin/ful, tjock/smal, avvikande och så vidare. Vill få den att tänka Intressant! Spännande! om människor som jag möter.

I våras träffade jag en tjej med blont hår, mycket smink, dyra kläder. Hjärnan tänkte: ”En sån tjej! En osmart blondin, som lägger för mycket pengar på sitt utseende, en som är olik dig. DISSA!” Men så lärde jag känna henne. Hjärnan tänkte om. Hon är smart, känslig, empatisk. En fin människa. Jag vill utgå från det, att alla människor har något att lära mig. Oavsett hur de ser ut. Det är min dagliga strid, att vinna över de inlärda kategorierna och förutfattade meningarna.