Carla-planer

Än så länge har alltså jag och lilla grå hunnit med två tävlingar, Kalmar och Älmhult. Planen är nu att starta en 90-klass i Lammhult den 25 maj och sedan hoppa 90 och 1 meter på pay and jump i Älmhult den 27 maj.

(Varför finns det inte ett svenskt namn för pay and jump? Hoppa och betala? Betalhoppning?)

Sedan är tanken att hon och hagkompisen Casco går ut på bete första veckan i juni. Hon ska få några veckor ledigt, men sedan håller jag igång henne och rider som vanligt, fast hon går ute dygnet runt. Jag vill gärna göra några starter under sommaren, om det funkar med jobbet så vill jag rida Ljungbys sommarcup.

Tyvärr har det inte blivit några tillfällen att hoppträna för oss än, men det löser sig förhoppningsvis (hehe) framöver. Jag rider dressyr/markarbete varje eller varannan vecka för Sandra, än så länge behöver vi lägga mer fokus på det än på själva hoppningen känner jag.

I augusti åker vi på träningsläger till Robert och Klara Fritz i Gråbo utanför Göteborg. Sedan hoppas jag att vi är redo för att kunna rida lag i divison 2-hoppning i höst. Det går i 1 meter och 1,05.

Som ni ser så är det hopptävling som är i fokus i år. På sikt skulle jag vilja tävla dressyr också, men det får nog vänta till nästa år. Om jag blir tillräckligt modig så hade det varit jättekul att testa att hoppa terräng också, någon gång. Hon är ju ändå från Irland, fröken Carla, så hon borde gilla det.

IMG_3393

Annonser

Tömkörning

Idag hjälpte Sandra mig med att tömköra Carla. Målet är att få lilla C att arbeta bättre med sin kropp, att aktivera bakbenen och att få henne att vinkla dem mer. Det lyckades bra! Hon är helt klart på rätt väg och nu jobbar vi vidare för att få henne ännu mer balanserad. Idag blev det tömkörning på fyrkanten så att hon fick stöd av väggen. Jag höll lite i tömmarna, men när jag stod bredvid och tittade så flinade jag mest. Tänk att hon är min alldeles egen häst, finaste Carla! ❤

Här är en halvtaskig mobilfilm från dagen:

 

Göteborg Horse Show

Sent igår kväll kom jag hem till min Prins efter tre härliga och intensiva dagar i Götet. Scandinaviumhelgen började för min del i fredags med möte med utbildningssektionen. Det var ett riktigt bra möte och jag fick mig tilldelat ett uppdrag som jag tror kommer att passa mig perfekt och bli riktigt roligt. Hoppas att jag kan skriva mer om det framöver!

När mötet var klart på fredag eftermiddag kom mamma till Göteborg. Vi möttes i Scandinavium och fredagens kvällsföreställning. Jag var lite trött efter att ha stigit upp före kl fem på morgonen, så jag orkade inte riktigt se klart sista klassen… Vi hade sedan biljetter till både lördag och söndag, så vi såg hoppning, dressyr och show. Jag är barnsligt förtjust i agilityn. Jag är också väldigt glad över att Elin Jansson tog en välförtjänt seger i 7-årsfinalen, jag läser hennes blogg och tycker att hon verkar vara en otroligt skicklig och ödmjuk ryttare. För övrigt är mina nerver nog för svaga för all spänning som uppstår när de svenska ryttarna rider. Så nervöst!!

Alla som besöker GHS är nog mer eller mindre överens om att Euro Horse-mässan är en stor del av det hela. Jag läste i GP på hotellet att den genomsnittliga mässbesökaren gör av med 1900:- på hästprylar. Jag är inget undantag, det blev prylar både till mig, hästen och hunden. Alla mer eller mindre nödvändiga. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte tycker att det är roligt att gå på mässan, men samtidigt kan jag tycka att det finns något provocerande med den konsumtionskultur som jag blir delaktig av där. Att prylarna nästan blir viktigare än kärleken till hästar.

På lördagen tog mamma och jag en promenad på stan och där såg vi flera människor som tiggde pengar. Kontrasten mellan mässans överflöd och de som satt på trottoaren med en pappersmugg i handen blev hård. Det får mig att känna mig så maktlös. Hur orättvist det är, livet. Ändå var det en bra påminnelse för mig, om livet utanför bubblan. När jag väntade på spårvagnen på söndagen kom det fram en kvinna som bad om pengar till mat åt sina barn. Jag gav henne de kontanter som jag hade. Jag tycker att vi måste ta bättre hand om varandra. Det finns de som påstår att människor som tigger skor sig på det, eller att de tillhör organiserade ligor. Jag kände i helgen att jag kände att jag struntar i om det är sant eller inte. Jag såg desperationen i kvinnans ögon när hon kom fram till mig och jag kände hur förnedrande det måste vara att tigga pengar. Ingen skulle behöva gör det! När vi nu är medlemmar av en europeisk union så borde det ingå att hjälpa människor, oavsett vilket land de kommer från. Mina småslantar kan kanske göra en tillfällig liten skillnad för någon, men på längre sikt är det ett strukturellt problem som måste bekämpas med politik.

Så, lite GHS och lite samhällsengagemang blev det alltså här… Sammanfattningsvis var det en riktigt bra helg och jag längtar redan till nästa år!

Lägesuppdatering

Tjolahopp! (Så pass käck…)

Jag har inte glömt bort bloggen, bara inte orkat med den. Nu är det dags för en lite update. Imorgon ska jag ta 6.07-tåget till Göteborg och jag är lagom stressad över risken att försova mig. Hoppas att jag vaknar och kommer upp. Väskan är ännu inte packad, men kvällen är ung. Typ. I Göteborg blir det först möte med utbildningssektionen imorgon på dagen, sedan kommer mamma upp på eftermiddagen och så ska hon och jag titta på tävlingarna i Scandinavium fredag kväll, hela lördag och hela söndag. Några varv på mässan ska också hinnas med 🙂 Det ska bli jätteroligt, fast just nu sitter jag här med resfeber och har ångest över att åka ifrån mina djur. Prins är redan lämnad till hundvakt och jag vet att han har det jättebra, men jag känner mig ensam.

Tittade ni på Jills veranda igår? Jag tycker att programmet är jättebra, men gårdagens avsnitt med Kristian Gidlund fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Såg det med två vänner, vi grät alla tre. Idag har jag känt mig låg hela dagen. Det har varit för mycket död på sistone; en vän som förlorat en förälder, en vän från uppväxten som oväntat gått bort och så Kristian igår. Jag har medvetet undvikit hans blogg och hans bok, för jag har så svårt att hantera tanken på att de som jag älskar ska dö. Kristian verkar ha varit en människa med ett stort djup. En dag när jag känner mig stark ska jag läsa hans bok, för att lära mig av hans klokskap.

Min fina häst och jag tycks ha tagit oss genom vår smekmånad. Tränade i måndags och det var jättesvårt att få henne att sätta bakbenen under kroppen och komma i balans. Till slut gick det, men det var väl ungefär fem procent av passet som hon var mellan hjälperna så som jag önskar. Det gör mig lite brydd, jag hoppas verkligen att vi snart tar oss upp för den här backen som vi är i. Nästa vecka ska min tränare hjälpa mig att tömköra henne och så har jag bokat en tid med en equiterapeut. För övrigt är det hård koncentration och att rida så bra som jag bara kan som gäller, att koordinera hjälperna för att få alla delar på plats. Det är nog bra med några dagar i Göteborg, så får både Carla och jag tid att bearbeta hur vi ska ta oss an varandra. Älskade hjärtehäst, tänk att ridning ska vara så svårt!

En positiv sak som har hänt är att jag fick en så otroligt fin komplimang av en ny bekantskap. Jag fick höra att jag uppfattas som fördomsfri och med starka åsikter. Jag blev väldigt glad, särskilt över det med fördomsfriheten. Hoppas att jag kan fortsätta att utvecklas åt det hållet 🙂

Hopp och skutt

Idag var jag i Älmhult och hoppade två fina skolhästar. Det var hoppträning i stora ridhuset med alla möjliga roliga hinder. Jag fick först rida Harry och sedan Bamse.

HarryBamse
Bildkälla

Jag hade inte hoppat sedan i juni förra året… Kände mig därför en aning nervös när jag satt upp på Harry och han är lång och lite stel att rida, så jag fick honom inte så mycket mellan hjälperna som jag hade önskat. Hoppningen gick desto bättre, han var så snäll och vänlig och stöttade mig när jag gjorde fel eller inte riktigt orkade. När det var dags för pass nummer två hade nervositeten släppt och ersatts av trötthet… Bamse behövde lite hjälp med att få igång tempot, men inte heller honom lyckades jag få mellan hjälperna så mycket som jag hade önskat i framridningen. Hoppningen gick bra här också, han galopperade på så fint och frågan är bara vem av oss två som var mest andfådd på slutet… 😉 Det var jättesnällt att jag fick vara med och hoppa och jag är glad att jag fick två otittiga hästar, för det bjöds på både vattenmatta och kombinationer. Min ringrostiga hoppbalans hade inte blivit glad om jag fått rida svåra hästar.

Kul att vara igång med hoppningen lite! Längtar efter att få ta de första sprången med Carla.

Stackars blåggen!

Jag har verkligen försummat min drakblogg den senaste tiden. Dåligt av mig! Vad har jag då gjort istället för att sitta här och skriva mer eller mindre läsvärda inlägg? Varsågoda för summering:

  • Jag har ridit på min fina Carla gulle-häst. För två veckor sedan tränade vi för första gången sedan jag köpte henne och min ridfröken Sandra tyckte att C ser fräsch och fin ut! Jag fick öva på att rida på bakbenen mer för att få henne att jobba genom kroppen och få kontakt med bettet. Jag fick också flytta bogarna för att gymnastisera framdelen. Kommer att bli bra det här tror jag! Förra veckan travade vi lite bommar i ridhuset, C blev pigg och glad. Vi längtar båda efter att få hoppa!
  • Jag har pluggat på så mycket jag bara har orkat… Imorgon är det inlämning av en uppgift i arbetsrätt, jag borde alltså sitta och jobba med den nu. Arbetsrätt är den svåraste av kurserna som jag läser just nu. Nåväl, ska väl lyckas lösa detta på något vis 😉
  • I lördags hade jag hedersuppdraget som ordförande på Smålands DUS årsmöte. Det var finklädd årsgala på Teleborgs slott, så roligt att få vara delaktig! Jag saknar att vara ung i ridsporten, nu är jag mer halvgammal och frustrerad… Jag känner mig i alla fall stolt över att få vara ordförande och förklara svåra ord för ungdomarna, de blir väl förberedda om de vill ägna sig åt föreningsliv i framtiden.

Det var väl det viktigaste? Utöver dessa punkter har jag slösat tid framför dator och teve, hängt med goda vänner och jobbat lite. Som vanligt alltså! Inatt vaknade jag med hemskt ont i halsen, så nu har jag antagligen några lugna dagar framför mig. Får passa på att ta upp bloggandet alltså.

Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Markkänning

Igår när jag skulle rida min fina lilla häst så var det två gulliga små ponnyer i ridhuset. Den ena galopperade bakom oss när jag skrittade på långa tyglar och då lade Carla av ett ordentligt bocksprång. Jag tappade balansen och for i backen med en väldig duns, gav antagligen utslag på Richterskalan… Turligt nog uppstod inget värre än lite muskelömhet hos mig, men jag lärde mig en viktig läxa. Trots att jag har världens snällaste häst så måste jag vara uppmärksam på hennes reaktioner, precis som man måste med alla hästar. Hon hade tagit det lugnt i några dagar och stått i hagen utan att vilja röra sig så mycket på det isiga underlaget, så det var inte så konstigt att hon var pigg.

Efter att jag hade hoppat upp igen så kändes hon jättefin. Det är roligt att hon är så pigg och glad! En av tjejerna som var i ridhuset samtidigt sa att hon är fin, då blev jag glad 🙂 🙂 På fredag är det dags för första träningen sedan jag köpte henne, ska bli så kul!!

Carla 2012Gammal bild tagen av Emelie. Titta vad mörk lilla C var här!

Besök på Friends Arena

I helgen var jag på möte med Ridsportförbundet i Solna. Vi fick bland annat en rundtur på Friends Arena, eftersom det är där som Stockholm International Horse Show kommer att hållas från och med i år. Det är verkligen en häftig arena och jag tror inte att någon kommer att bli besviken. Bland annat blir mässdelen fem gånger större än vad den var när arrangemanget hölls på Globen. Det kommer fortsatt att bli mycket show med spännande nyheter som jag inte tänker spoila riktigt än… Det var smidigare att ta sig till arenan än jag trodde, så där kommer det inte heller att bli några problem. Sedan kan det ju diskuteras om en arena verkligen ”behövs”, men det är en annan historia.

Bjussar på några mobilbilder, bland annat från herrfotbollslandslagets omklädningsrum 🙂

IMG_3236 IMG_3238 IMG_3240 IMG_3242

”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.