Det är bra att få bevis för vad ”alla” vet

Man kan tänka att det är en självklarhet att en arbetsmiljö med brister ökar risken för att de som arbetar i den blir sjuka. Ändå är det viktigt att sådana påståenden kan verifieras med hjälp av forskning. I kursen i personalekonomi som jag just nu läser har vi fått räkna på vad det kostar för en arbetsgivare att ha många korttidssjukskrivningar på arbetsplatsen. Det blir en hög summa om man räknar ihop alla kostnader. Då är det ändå bara det ekonomiska som man har räknat på, vad kostar det inte för den enskilde? För att kunna motivera för chefer och ledningsgrupper varför de ska satsa på personalutveckling och arbetsmiljö är det bra att det finns forskning och siffror att använda som bevis. Efter att ha läst in mig på området är det helt galet att tänka sig att det finns arbetsplatser som inte jobbar med friskvård, arbetsmiljö och personalvård. Det är ju ändå inte helt ovanligt.

För mig handlar det om att hitta långsiktighet istället för kortsiktiga lösningar. Jag är övertygad om att ett gott arbetsklimat på längre sikt är bra både för personalen och för organisationens ekonomi.

Arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattningssyndrom

Slutsatser

SBU har gått igenom forskningsläget för samband mellan en lång rad faktorer i arbetsmiljön och depressionssymtom, respektive symtom på utmattningssyndrom. Det visar sig att forskningen främst varit inriktad på betydelsen av organisatoriska och psykosociala faktorer. Det finns vetenskapligt underlag för att följande gäller på gruppnivå:

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, t ex en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom.
  • Kunskapssammanställningen visar att vi idag vet mycket om samband mellan arbetsmiljö och symtom på depression respektive utmattningssyndrom. Framtidens forskning bör framför allt inriktas mot interventionsstudier, dvs studier som följer långtidseffekter på denna typ av ohälsa efter vetenskapligt underbyggda arbetsmiljöinsatser.

Källa/läs mer

Annonser

Framgång och fri vilja

Vad betyder det för en människa att vara framgångsrik? Jag är halvvägs genom min utbildning och överallt talas det om karriär, anställningsbarhet och att lyckas. Alla de uttrycken får det att vända sig i magen på mig.

Jag vet att det samhälle som vi har med den politik som förs är ett individualistiskt sådant, att det är sköta sig själv och skita i andra som gäller för den som vill ”göra karriär”. Jag tycker att det låter otillfredsställande.

För mig är framgång att hitta ett jobb som jag trivs med. Ett jobb där jag kan känna att jag kommer till min rätt utan att stressa mig sönder och samman. Ett där jag får betalt så att jag har råd att försörja mig själv, hästen och hunden. Jag är inte en person som behöver vara i centrum, jag har svårt att relatera till de som säger att man ”måste ta plats”. Jag låter hellre andra vara i rampljuset, om det betyder att jag har en bra arbetsmiljö med schyssta villkor.

Jag tror inte på att låta arbetet blir livets mening. Att man bara kan vara ”lyckad” om man sliter hårt på sitt jobb. Lycka är inte ett konstant tillstånd, det är något tillfälligt som man med lite tur får uppleva då och då. Jag tror på att hitta arbetsglädje, att känna glädje i att jobba på en plats där man trivs tillsammans med människor som man trivs med. För mig skulle de där lyckostunderna bli fler om jag på jobbet kunde känna att jag gör något bra för andra samtidigt som jag själv mår bra. Men det har ingenting med den vanliga tolkningen av karriärbegreppet att göra, handlar inte om stora summor pengar eller många minuter av rampljus.

Det är förstås okej att vilja göra karriär, på det sätt som jag inte vill. Vad jag tycker är tråkigt är när de som inte vill satsa på det blir klassade som lata eller visionslösa. För ibland handlar det om val, eller åtminstone tror vi att det är ett val vi har. Men så finns det de som av olika anledningar inte har något val och jag tror att steget från den fria viljan till ofrihet ofta är kortare än vad man kan tro.

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När c-uppsatsen är godkänd och inrapporterad kommer jag att ha tagit 90 högskolepoäng. Det innebär att jag är halvvägs mot en kandidatexamen, som är mitt mål med mina studier. Om ett och ett halvt år kommer jag alltså att vara färdig på universitetet.

Egentligen är det konstigt, det här med lönearbete. Att vi liksom ska förverkliga oss själva genom att arbeta, att jobbet ska vara livets mening. Jag kan ibland känna att jag vill hoppa av hela karusellen, att arbeta för att få lön som går till konsumtion, det känns så futtigt på något sätt. Fast jag vet inte riktigt vad som skulle vara alternativet? Jag hoppas i alla fall att mitt framtida jobb blir meningsfullt. Jag studerar ju till personalvetare och hoppas på att kunna jobba med arbetsmiljö. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där en anställning på kanske 80% av heltid ger mig tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig själv, häst och hund… Ni ser, jag kommer direkt tillbaka till pengar.

Allra helst skulle jag vilja jobba i en idéburen organisation. Jag vill jobba med något som betyder något. Näst helst kommer offentlig sektor och sist ett privat företag. Jag är inte så sugen på ett privat, vinstdrivande företag. Jag är lite för mycket av en idealist för att vilja det. Samtidigt så vet jag ju att det var kämpigt att jobba i en ideell förening, att jag tog problemen med mig hem från jobbet och att jag kände så mycket för föreningen att jag började identifiera mig som min yrkesroll. Att den privata Elin suddades ut och ersattes av jobb-Elin. Sedan blev jag sjuk. Det var inte bra för mig. Idag har jag hittat en bättre balans i livet och jag hoppas att jag kommer att kunna jobba i en organisation grundad på idéer.

I vår kommer jag att plugga på distans. Jag ska läsa arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö och organisationsteori. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla mig motiverad genom hela våren, eller åtminstone merparten av den… Efter att ha ingått i ett uppsatspar ska det bli väldigt skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till. Det gäller väl bara att jag inte planerar in för mycket saker att göra utöver studierna, det är ju ändå de som ska vara huvudfokus.

Jag har hittat ett sammanhang här i Växjö, med kompisar, jobb, ett stall som jag trivs i. Jag har min lägenhet och jag trivs bra. Jag hoppas att jag kan hitta ett passande jobb här när jag är färdig med studierna, för jag vill verkligen bo kvar här.

Jag har ibland stresskänslor över framtiden, men oftast inte. Jag har lärt mig att det oftast ordnar sig till slut. Jag tror att det gör det den här gången också.

Bloggtorka och uppsatsstress

Hej, hej, minns ni mig?

Jag har inte bloggat sedan nyårsdagen, förlåt! Det känns ändå betryggande att statistiken över antalet läsare har hållit sig ganska så konstant, kul att ni går och tittar trots att jag inte har uppdaterat på ett tag.

Så, vad har jag gjort när jag inte har bloggat då? Jo, i tisdags var det deadline för c-uppsatsen. Jag och uppsatskollegan C lämnade till slut in 39 sidor, skrivna av vår egen ångestSVETT. Nej då. Vi skrev på datorn. Men både svett och tårar har det blivit, åtminstone för mig. Kompetensöverföring i samband med en generationsväxling heter i alla fall vår studie och kommande tisdag är det slutseminarium. Det innebär att jag just nu läser en annan uppsats, den som jag och C ska opponera på. När allt det här med uppsatsen är över kommer det litegrann att kännas som att jag får mitt liv tillbaka…

Jag har också jobbat, ridit på min fina häst och klappat min gulliga hund. Ätit thaimat med goda vänner och surfat runt på nätet istället för att plugga… Som man gör.

Med Carla går det framåt. Vi har börjat galoppera och jag tror att det snart är dags att boka in vår första träning sedan hon kom till mig 🙂 Hurra! Jag tar det fortfarande långsamt med henne, ingen stress medan jag sätter igång och bygger upp henne. Jag rider henne lite som om hon hade varit en fyraåring. Jag har en vision om hur det kommer att bli när hon är helt igång och jag tycker fortfarande att det är en ynnest att få vara med henne varje dag. Hon verkar glad, och det är ju det viktigaste. Att hon får vara frisk och glad.

På lördag ska jag börja mitt nya jobb, som lördagsridfröken i Älmhult. Det ska bli superkul att få ha ”egna” ridgrupper att följa igen och det är skönt att veta att jag kommer att ha en stadig inkomst.

Sådär, nu har ni fått senaste nytt från mig! Jag mår ändå ganska bra, om man bortser från uppsatsstressen. Hur mår ni? Skriv gärna en kommentar, jag läser alla och det är så roligt att få veta lite om vilka som läser bloggen.

 

PS. Här är en bra text om vardagsmat och att minska stressen.

En annan sorts död på jobbet

Att tänka sig att bli utsatt för så pass allvarliga kränkningar och mobbning på jobbet att man till slut inte ser någon annan utväg än att välja att dö för egen hand. Det låter ju helt sjukt och det är det också. Ändå händer det.

Igår inleddes rättegången mot två chefer inom socialtjänsten som anklagas för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Det är familjen till trebarnspappan Lars Persson som har anmält cheferna, efter att Lars 2010 tog sitt liv. Detta efter omfattande mobbning på arbetet, undanhållande av information och till slut avsked.

Mobbning på jobbet är lika vanligt som det är i skolan. Lika vanligt och lika vidrigt. En undersökning från 1999 gör gällande att mellan 100 och 300 självmord varje år föregås av mobbning på jobbet. Dock är det otroligt svårt att bevisa att det är just mobbningen på arbetsplatsen som har varit orsaken till till självmordet, och därför är det sällan som dessa tragiska händelser får något rättsligt efterspel.

Hur ska vi då komma till rätta med det här? Än viktigare än att straffa dem som har haft ansvaret för arbetsmiljön, måste vara att se till att förebygga. Att se till att organisationer jobbar med arbetsmiljön, den psykosociala så väl som den fysiska. Det finns förstås inga enkla lösningar. Jag har tidigare skrivit att jag tycker att anslagen till Arbetsmiljöverket borde ökas och det tycker jag fortfarande. Jag tycker att fler satsningar på att motivera företag och organisationer till att verkligen jobba med arbetsmiljön borde genomföras. Fler och bättre satsningar, för att undvika förtvivlade människor som inte ser någon annan utväg än att avsluta det egna livet.

Aftonbladet om Lars som tog sitt liv efter att ha blivit mobbad.

Arbetarskydd om rättegången.

Nya vägar

En isländsk forskare har kommit fram till att de som under bankkraschen 2008 blev tvungna att lämna sina jobb mådde bättre än de som stannade på ett osäkert arbete.

Det kan ju anses lite förmätet att säga åt någon att lämna en dålig arbetsplats, för det är inte alltid som det går. Finns det inget nytt jobb att gå vidare till så kanske inte ekonomin går ihop. Ändå tänker jag att forskningen inte förvånar mig så värst, för det är fruktansvärt att vara på en arbetsplats där man inte vet om man kommer att kunna vara kvar på nästa dag. Min senaste arbetsplats hade otroligt ansträngd ekonomi, vi levde hela tiden på marginalen, vilket skapade en otrolig stress. Jag mådde dåligt där, liksom flera andra. Att ha lämnat den situationen är bland det bästa som jag har gjort.

Jag önskar alla som behöver en nystart mod, kraft och möjligheter att hitta nya vägar! Det kan vara ett annat jobb, studier, eller start av ett eget företag. Det är inte så enkelt om man har barn (eller djur!) att försörja, men jag önskar verkligen att ni kan hitta nya, bättre stigar att trampa på. För i längden är välmåendet viktigare än alla pengar i världen.

Arbetet är en så stor del av våra liv att det är viktigt att trivas där. Att känna att det fungerar bra med chefen och arbetskamraterna, att känna att man kan påverka sin situation. Och att om det känns hopplöst, våga prova något nytt. Det är ni värda!

Orsak och verkan

Enligt en psykologiprofessor är det inkompetenta män som står i vägen för kvinnor i karriären. Jag kan inte riktigt värdera sanningshalten i det som han uttalar sig om, men oavsett, kan vi inte bara komma överens om att sluta fråga kvinnor varför de ”inte vill bli chefer?” Istället för att belasta enskilda individer och be dem om att förklara sig eller försvara sina handlingar så kan vi väl bara bestämma oss för att försöka påverka samhällsstrukturerna?

Som att det är kvinnor som tar största ansvaret för barnen och hushållsarbetet. Eller att män rekryterar varandra, av slentrian, trygghetsbehov, eller andra anledningar. Att det enklaste sättet för en kvinna att få högre lön är att byta kön.

Och om det nu är så att vi tvunget ska prata med enskilda individer så kanske vi i fortsättningen kan rikta in oss på att fråga män om varför de inte aktivt jobbar för ett jämställt arbetsliv? Jag är så trött på att det alltid är kvinnor som ska ta ansvar, som ska motivera sina val och som i all oändlighet ska bevisa sig kompetenta och värdiga för jobb, på ett helt annat sätt än män.

Så, kan vi nu bara gå till botten med vad det som är problemet och sluta behandla symptomen?

Att veta saker utan att tänka på det

Min och klasskompisen C:s c-uppsats kommer att handla om kunskapsöverföring inom en organisation. Vi riktar in oss på den tysta kunskapen, alltså sådant som man lärt sig på sin arbetsplats eller om sitt arbete, men som inte är uttalat. Ikväll har jag suttit och letat efter artiklar om ämnet i olika databaser.

Det är intressant tycker jag, det kan ju finnas både positiva och negativa sidor av den tysta kunskapen i arbetslivet. Det positiva kan till exempel vara knep och genvägar som man lär sig efter hand, men som är svåra att lära sig på en utbildning. Sådant som gör arbetet enklare, smidigare och att det går snabbare. Helt enkelt erfarenheter av yrket som man tillskansar sig genom att utöva det. Det negativa kan vara sura typer som blir bromsklossar och säger att ”så här har vi alltid gjort”. Det finns en tyst överenskommelse om att det finns ett sätt att göra saker på, det rätta sättet. Som ny på arbetsplatsen har man inte en chans att komma med nya bra idéer eller att få testa nya saker.

Vår uppsats kommer också att handla om generationsväxling. Den organisation som vi inriktar oss på faller inom området offentlig förvaltning och här finns en tydlig gräns mellan ”äldre” och ”yngre” medarbetare. Det är alldeles säkert inte enkelt att vara en som har varit länge på arbetsplatsen, men kanske sakna högskoleutbildning, när det kommer in nya personer som har utbildning. Samtidigt är det inte så lätt att vara den som är ung och ny och sakna den tysta kunskapen om hur det fungerar inom yrket och på arbetsplatsen.

Vi vill undersöka om organisationen har något system för erfarenhetsutbyte mellan äldre och yngre medarbetare. Finns det någon metod för att ta den tysta kunskapen till vara? Vi vill också ta reda på om det som den högsta ledningen har bestämt i frågorna så att säga har ”fallit ner” i organisationen.

När jag nu letar information och skriver om det här tänker jag förstås på jobb som jag har haft och arbetsplatser som jag har varit på. Det som ligger närmast till hands är ridläraryrket, det finns ju en hel massa om undervisning som jag har lärt mig genom att praktisera yrket, inte när jag utbildade mig. Det fina är dock hur teorin och praktiken kompletterar varandra, att den teoretiska grunden ger mig verktyg för att våga testa olika saker i den pedagogiska praktiken. Jag är glad för att jag har haft och fortfarande har möjlighet att få vara pedagog i praktiken, för det är ju då jag ser om det som jag har lärt mig i teorin verkligen fungerar. Jag tror faktiskt att jag ska försöka skriva ner några av mina erfarenheter, min tysta kunskap från tiden som ridlärare på heltid. Alltid kan det komma någon till nytta. Jag återkommer i frågan!

Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?