Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

Om jag får barn så hoppas jag att de blir punkare

Det är precis sånt här som får mig att vilja bosätta mig under en sten i skogen. Om jag får barn, särskilt om jag får döttrar, så hoppas jag att de blir anarkister med tuppkam och piercingar. Jag ska säga till dem att jag älskar dem varenda dag och att de får ha vilka kläder de vill, att deras kroppar inte behöver se ut på något särskilt sätt för att passa in.

(Bild lånad från Cissi Wallins Twitter)

Tidningen Chic menar alltså att kroppar måste ha ett särskilt utseende för att de kläder som kroppens ägare hänger på sig ska passa. Det är så o-okej på så många sätt. Jag vet att det inte är något nytt. När jag var fjortis läste jag i Frida och Veckorevyn om vilka jeans som passade till en viss sorts rumpa. Det fick mig att känna mig osäker, för vilken form hade egentligen min rumpa? Crockerjeansen med knappgylf som jag, liksom alla de andra i klassen hade, hur satt de egentligen? Nu växer dagens tonåringar upp med samma funderingar.

Och det är ju så jävla sjukt. För inte bestämmer en tidning att min oplatta mage inte får synas. Det är inte upp till dem. Jag får ha på mig det som jag tycker är bekvämt och snyggt. Jag vill prata mer om skönhetsideal, om att alla, oavsett kön, har rätt att slippa såna här skitartiklar om de köper en tidning för att få förströelse. Vi behöver prata mer om det, för det är så många som lider, som avskyr sig själva och sina kroppar. Tidningar som den ovan förstärker det självföraktet, bekräftar det.

Jag kommer aldrig kunna skydda mina eventuella framtida barn mot sånt här. När jag säger att jag hoppas att de blir punkare så betyder det antagligen att de kommer att göra uppror genom att klä sig i high fasion och endast läsa modemagasin och bara äta morötter… Jag ska älska dem oavsett. Och jag hoppas att diskussionen fortsätter. Jag ska göra mitt bästa för att hålla den levande.

Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

My point exactly

Übersmarta Michaela som (bland annat) bloggar på Hej Blekk! skrev så här idag.

Det är ju exakt det jag menar!!

Jag har stunder, timmar. dagar! då jag känner mig tjock och ful och fel. För att bryta det brukar jag försöka tänka att jag inte vill att någon annan ska sko sig på min ångest. Jag vill inte låta människor med tvivelaktiga motiv (läs tjäna fett med pengar) på att jag mår dåligt. När jag tänker så, då blir det enklare att fortsätta trivas med mig själv. Då får jag motivation att även i framtiden vinna de dagliga striderna som jag har att utkämpa.

Varje dag en liten strid

Hoho, här har det ekat tomt några dagar. Nu är jag tillbaka med nya tag!

Idag tänker jag på utseende. Jag har tidigare skrivit att jag har släppt utseende- och viktångesten. Därmed inte sagt att det är enkelt. Varje gång som jag ser mig i spegeln får jag påminna mig själv. Det är så mycket lättare att tänka nedsättande tankar om kroppen, än positiva. Jag behöver inte älska mig själv. Jag måste bara bestämma mig för att acceptera och att inte förakta mig, min kropp och mitt utseende. Jag har ägnat så mycket tid åt självhat, tyckt att jag var så ful. Det är ju inte sant. Det var bara jag som köpte strukturen som samhället runt omkring mig erbjöd.

Vem har bestämt hur en snygg kropp ser ut? En lagom stor kropp? Vilka är det som tjänar pengar på olika dieter, bantningsprodukter, tveksamma träningsmetoder som mer går ut på att bryta ner än bygga upp kroppen? Jag har mer och mer börjat inse att min kroppsångest inte kom inifrån, det var yttre påverkan som fick mig på vikthetsspåret. Tidigare, när jag vägde tio kg mindre än idag och drog en storlek mindre i kläder, då var jag mindre nöjd med mig själv än jag är idag. Trots att jag då var närmare smalidealet än idag. Jag hade bara inte insett att det var ett samhällsproblem som fick mig att känna så, jag trodde att det var mig som det var fel på. Jag känner att jag behöver skriva om det här många gånger, för om jag bara kan få en enda person att känna sig lite mer nöjd med sig själv, då har jag vunnit en av de små, men viktiga striderna.

Att acceptera sig själv handlar för mig också om att acceptera andra. Att tänka att alla andra, liksom jag, har rätt att klä sig hur de vill. Äta vad de vill. Sminka sig, färga håret, tatuera sig, raka benen, om de vill. Strunta i det om de inte vill. Använda kläder och accessoarer som bryter mot den gällande könsnormen, eller som följer den. Precis som kampen framför spegeln så kämpar jag med min syn på andra. Ifrågasätter hjärnan när den kategoriserar fin/ful, tjock/smal, avvikande och så vidare. Vill få den att tänka Intressant! Spännande! om människor som jag möter.

I våras träffade jag en tjej med blont hår, mycket smink, dyra kläder. Hjärnan tänkte: ”En sån tjej! En osmart blondin, som lägger för mycket pengar på sitt utseende, en som är olik dig. DISSA!” Men så lärde jag känna henne. Hjärnan tänkte om. Hon är smart, känslig, empatisk. En fin människa. Jag vill utgå från det, att alla människor har något att lära mig. Oavsett hur de ser ut. Det är min dagliga strid, att vinna över de inlärda kategorierna och förutfattade meningarna.

Because you’re fucking worth it

Jag har tidigare skrivit om att jag har lyckats göra mig av med de flesta av mina kroppsnojor. Idag ska jag berätta om hur det gick till.

Förra året lärde jag mig något superviktigt. Nämligen att det är otroligt svårt att veta hur andra människor ser en, om man inte frågar dem förstås. Det är lätt att tro att man ser likadan ut från utsidan som man gör när man ser sig själv från insidan. Så är det inte alltid.

Jag är övertygad om att alla människor är i behov av bekräftelse. För mig betyder bekräftelse att andra visar mig att de har sett mig, sett mig som person och har sett mina behov. Bekräftelse och beröm kan få många, inklusive mig, att gå långt för andras skull. Samtidigt så kan kan jag känna att det är lite fult att erkänna bekräftelsebehovet, ens inför mig själv. Att erkänna det betyder ju att jag är beroende av andra och jag vill gärna inbilla mig att jag är självständig.

Nåväl. Jag är en bekräftelsejunkie. Lika bra att få det sagt.

Tillbaka till förra året. Det hade ju låtit flashigare om jag nu hade skrivit att jag hade befriat mig själv från kroppsångesten genom meditation eller genom att läsa någon cool feministblogg. Det är mycket klyschigare än så. Efter att mina goa arbetskamrater hade fått mig att förstå att de inte såg mig likadan som jag såg mig själv så träffade jag en man. Han gav mig all uppmärksamhet och bekräftelse som jag kunde önska. Det skrämde mig först, men när jag gav efter var det så sjukt tillfredsställande. Att få vara sedd på ett sätt som jag aldrig hade tillåtit mig själv att uppleva förut.

När jag tillät mig själv att känna nya känslor och lät dem landa i själen-eller-vad-det-nu-är så växte självkänslan. När en annan människa uppskattade mig och min kropp blev jag snällare mot mig själv. Snällare och tryggare.

Mina poänger här är två:

  1. Var tillåtande mot dig själv. Du har rätt till dina känslor. Oavsett vilka de är. De kan vara fula, smutsiga eller irrationella så väl som himlastormande, egenkära eller oförklarliga. De är ändå dina att känna och att erkänna, inför dig själv. Inför andra; bara om du vill.
  2. Du behöver inte klara allt på egen hand. Släpp in människor som får dig att må bra. När de bekräftar och berömmer dig, ta deras ord till dig!

 

… YOLO och allt det där ni vet… 😉

Dagens outfit

Nu ska jag beskriva hur jag är klädd idag, som en äkta blåggare:

Oreanga foppatofflor, Stadium Outlet

Mjukisbyxor med hål i grenen, Team Sportia

En röd topp

Glasögon, anno -04 (har inte orkat sätta i linserna idag)

Hår: otvättat

Smink: HAHAHAHAHA

Orkar inte ta någon bild, ni får använda fantasin!

Jag har funderat mycket över utseende och kropp. Lyckligtvis har jag aldrig varit ätstörd, men jag har som så många andra haft en massa kroppskomplex. Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkar inte gå runt och tänka på hur jag ser ut längre. Det är inte viktigt.

De senaste fyra åren har jag ökat i vikt, är kanske 8-10 kilo tyngre nu än jag var då. Jag har gått upp en storlek i kläder. Samtidigt mår jag så otroligt mycket bättre nu, bättre än någonsin förut. Varför ska jag sluta äta god mat och annat som jag älskar bara för att gå ner de där kilona igen? Jag ser ingen anledning till det.

En annan sak, jag har aldrig tränat på gym. Aldrig någonsin, i hela livet. Jag blir illa berörd över att smalhetsen verkar ha gått över i träningshets. Det blir en dubbelbestraffning som främst drabbar kvinnor: Först vara smal, sedan vältränad. Bygga muskler, men lagom för att inte se kraftig ut. Sluta äta för att bli smal, sedan orka träna varje dag i veckan, det går ju inte ihop!

Människor som hela tiden unnar sig mat och godis. Ni behöver inte unna er, bara ät! Trettonåringar som bloggar och skriver att de måste ut och springa efter att ha ätit pizza. Bränna kalorier. Jag har också hållit på så där förut. Men nu är det slut med det. Hur det känns på insidan är så mycket viktigare än hur det ser ut på utsidan.

Jag säger inte att det är dåligt att träna. Att träna/idrotta/vara fysiskt aktiv kan ju vara det roligaste som finns, när drivkraften är glädje! Jag älskar att rida, jag älskar att gå i skogen med hunden, jag älskar att sparka boll med grannungarna. Nästan lika mycket som jag älskar god mat och efterrätter…  Att träna med ångest är däremot destruktivt. Jag har slutat med det. Jag har också slutat med att säga nedsättande saker om min egen kropp, sånt som att jag ”borde gå ner några kilo”. Jag har gjort det av lojalitet med mig själv och med respekt för de som  jag har runt omkring mig. Det är ibland svårt och det kräver eftertanke. Det är SÅ värt det.