Aktivism

Igår såg jag dokumentären om Pussy Riot som visades på SVT i veckan. (Den finns att se på svtplay.se/dox) Jag kan varmt rekommendera den, den är otroligt välgjord!

Sett utifrån känns Ryssland som ett märkligt och lite otäckt land, kan jag tycka. Jag försöker att inte exotisera, men trots att (vissa delar av) Ryssland ligger så nära känns det väldigt främmande. Det måste vara väldigt annorlunda att växa upp där och att leva där, jämfört med Sverige. När jag skriver märkligt och otäckt så är det makten som finns hos de styrande, hos polisen och hos kyrkan som jag menar. Det är olikt vad vi är vana vid.

Jag beundrar människor som står upp för sin åsikt, som vågar agera för förändring och som brinner för rättvisa. Det är den bild som jag tycker förmedlas av Pussy Riot när jag ser dokumentären. Klart sevärd, om ni inte redan har sett den!

Över generationsgränserna

Eftersom jag är lite (mycket!) nördig och just nu har snöat in på arbetsmiljö och psykisk ohälsa har jag börjat följa den här bloggen.

I kommentarerna till ett av inläggen (som jag förstås inte hittar nu när jag letar efter den…) läste jag att den som kommenterat tycker att även de barn och ungdomar som inte är drabbade av psykisk ohälsa behöver stöd och bekräftelse. Att även dessa ungdomar behöver vuxna omkring sig som lyssnar och som respekterar dem. Jag kan inte nog betona hur rätt jag tycker att detta är!

Med tanke på gårdagens inlägg om föreningsidrott och ideell verksamhet så tänker jag att vi där har ytterligare en viktig funktion att fylla. Skolpersonal och familj har sina roller. Skillnaden är att inom idrotten träffar ungdomar vuxna som de inte är ”tvungna” att träffa. Kanske ger detta idrottsledare ett extra stort ansvar när det kommer till att ta ungdomar på allvar och bevara deras förtroenden?

Om vi går några månader tillbaka i tiden och tänker på händelserna i Husby utanför Stockholm så tycker jag att de visar på att det finns en frustration som vuxna behöver följa upp, tidigare. Jag har aldrig varit i just Husby och vet inte hur det ser ut med idrottsföreningar och fritidsgårdar just där, men det är ju där de unga finns som de vuxna måste möta dem. Möta dem och visa att deras tankar och åsikter är värdefulla. Kan man göra det i tid, finns mycket att vinna.

Det finns många ungdomar som aldrig bråkar. Som är snälla och duktiga, som är duktiga i skolan, som har många kompisar. Att de är duktiga, att det går bra för dem, betyder inte att de inte kan drabbas av psykisk ohälsa, eller andra problem. Återigen, det är samtal, stöd och mina älsklingsbegrepp kärlek och respekt som behövs! Det är otroligt viktigt med jämnåriga kompisar, men vuxnas roll ska inte underskattas.

Om vi vänder på perspektiven så finns det ju en poäng i att som vuxen få möta ungdomar. Det tror jag är utvecklande för den som är vuxen, att få prata med någon som är ung idag och ta del av de tankar och funderingar som med all sannolikhet inte är samma som när den vuxne var i samma ålder. Vikten av ömsesidighet, alltså. Dagens gratistips från draken: Ta ett snack med någon utanför din egen generation!

Engagemanget, idrotten och framtiden

Har ni sett/läst detta?

Jag må vara gammaldags, men jag tycker verkligen att de värden som föreningsidrotten står för är värda att bevara. Dock tror jag att vi behöver bli bättre på att berätta om dem, att vi behöver skryta lite.

Att (barn)idrott organiserad av ideella föreningar ska fortsätta finnas för att alla, eller så gott som alla, ska ges möjlighet att utöva idrott, oberoende av ekonomisk status, är ett argument. Jag tycker att det finns fler vinster. Att vara föreningsaktiv ger möjlighet till sammanhållning, nya vänner och att göra något gott för andra, vilket är en faktor som är betydelsefull för individens välbefinnande. I reportaget framställs detta med att hjälpa till i föreningen som något jobbigt, tidskrävande och negativt. Visst kan det vara det, men som bekant behöver det inte vara hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga.

Mina egna erfarenheter av föreningsdriven idrott är förstås inte odelat positiva. Det vore lögn att skriva att det aldrig har känts jobbigt, att det aldrig har uppstått konflikter, att jag aldrig har känt mig less. För det har varit hårt slit ibland. Samtidigt har jag fått tusenfalt tillbaka och vet ni? Om jag lägger ihop det bra med det dåliga så överväger det som har varit bra. Resan har varit mödan värd.

Jag har lärt mig att fungera tillsammans med andra. Jag har lärt mig att vara självständig. Jag har övat mig på att prata inför andra, på att argumentera för min sak. Jag har lärt mig om demokrati och föreningsteknik. Jag har sett andra växa, det är nog det finaste av allt!

Ideellt engagemang har sett olika ut bakåt i tiden, om vi jämför med hur det ser ut idag. Jag håller med om att en del av de strukturer och arbetsformer som är vanliga inom föreningsidrotten är en aning ålderdomliga. Jag tror att vi i framtiden kommer att jobba mer i projektform i föreningarna. Jag tror att vi kommer att använda webben mer för möten och konferenser. Det ideella engagemanget kommer alltså att se annorlunda ut framöver, mot hur det ser ut idag. Det innebär inte att det kommer att dö ut. Om fler av er tänker som jag – att ni vill bevara och behålla föreningsidrotten, då tycker jag att ni ska satsa på att behålla de som är aktiva idag. Med aktiva menar jag både idrottsligt och i styrelserummen. De som redan är inne i verksamheten, som känner alla dess värden, de är ju de bästa ambassadörerna! Det är de personerna som ska locka till sig fler. Fler som vill vara med och ha lika roligt och lära sig lika mycket som vi.

Jag är säker på att privata initiativ kan ha lika hög kvalitet på idrottsträningen som vi har i föreningarna. Däremot tror jag inte att gemenskapen blir lika stor om det aldrig förväntas av deltagarna och deras föräldrar att de gör något tillsammans. Naturligtvis tar det tid. Men är inte föräldra-/vuxentid tillsammans med barnen värt att prioritera?

Heja idrottsrörelsen! (Får ett religiöst skimmer i blicken… ;))

Ledstjärna #5

Jag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen.

Här vill jag ta fasta på att det är var och en som själv bär ansvaret för att ta reda på information och lära sig nya saker. Det gäller också att vara källkritisk, vilket inte alltid är det enklaste. Inom ridsporten finns en mängd olika inriktningar och åsikter. Till slut är det ändå upp till var och en att söka och värdera kunskap. Det finns information, näst intill i överflöd, men vem är det som är avsändare och vad har personen eller organisationen för bakomliggande motiv?

Det sägs att många skaffar egen häst allt tidigare, utan att kanske ha gått så länge på ridskola. För dessa personer är det ännu viktigare att det finns kloka människor i omgivningen. Ingen kan veta allt och istället för att ge tvärsäkra (och ibland felaktiga svar) kan man hänvisa vidare till yrkesmänniskor som har stor kunskap. Det är förstås inte bara förstagångshästägare som behöver stöd. Man blir aldrig fullärd, det dyker upp nya rön, ny forskning och man ställs som hästmänniska inför nya problem och situationer.

Jag läste eller hörde någon gång att den som har en hund som ändrar beteende går en hundkurs, medan hästägaren byter foder… Det ligger kanske något i det, eller vad säger ni? Det finns så mycket kunskap att ta del av och det är fascinerande att lyssna på människor med stor erfarenhet och eller kompetens tycker jag. Det gäller oavsett om det är en ridlärare, tränare, veterinär, hovslagare, uppfödare, ryttare, kusk eller en ”vanlig” hästägare.

Jag tänker också att något av det viktigaste som man kan ta med sig gällande den här ledstjärnan är att hästen i sig är en otroligt bra läromästare. Tänk vad man kan lära sig av att umgås med, iakttaga och hantera hästar! Den kunskapen är svår att läsa sig till och det krävs en egen insats i form av tid. Varje timme tillbringad bland hästar är en vinst för den som vill lära sig mer! För oss som jobbar som ridlärare är det en gammal sanning att de elever som är i stallet flera dagar i veckan, utöver sin riddag, lär sig snabbare än de som inte är det. Det är med ridning och hästhantering som det mesta annat, den tid som du investerar får du tillbaka i form av ökad kunskap och fler erfarenheter.

CIMG0418

Något av det svåraste som finns

Idag ska jag outa en av mina sämsta sidor. När jag säger (skriver?) att det är en dålig sida menar jag både ur mitt eget perspektiv, och ur andras.

Jag är, för att citera en vän, ”helt jävla värdelös” på att prata om känslor, hur jag mår och hur jag vill ha det. Jag tror att det alltid har varit så. Kanske tränade jag för lite på det som barn? Det är mycket lättare för mig att skriva. Jag kan ha färdigformulerade meningar i mitt huvud, men de kommer bara inte ut när jag ska säga dem. Det är som att tungan blir förlamad. Detta gäller nästan bara när jag ska prata om mina egna känslor, annars har jag (oftast) inte så svårt att prata.

Jag vet att detta ställer till problem för mina nära. De är inte tankeläsare (tror jag? Fick lite tvångstankar när jag skrev det där… ;)). Nej, men hur ska de som tycker om mig veta vad jag vill när jag har så svårt att uttrycka det?

Varför blir jag så förlamad då? Jag tror att det finns två huvudorsaker. Den ena är att jag är livrädd för att bli sårad/missförstådd/bagatelliserad/betraktad som gnällig. Det har hänt. Jag är en känslig typ, jag skyddar mig själv genom att inte avslöja för mycket. Det är mitt starkaste försvar. Den andra huvudorsaken får mig att känna mig mer självmedveten. Jag vill inte framstå som osmart. Därför måste jag tänka genom sånt som jag ska säga för att det ska komma ut rätt, vilket leder till att tillfällena går mig förbi. Den hang-up:en borde vara lättare att komma över än den första, kan jag tycka.

Jag har gått i terapi. Jag slutade dels för att jag mådde bättre, men också dels för att det inte var så meningsfullt när psykologen fick dra varenda ord ur mig. Hon försökte ibland vara tyst för att få mig att prata. Haha, som om jag inte kan vara tyst hur länge som helst? Jag är the queen of tysta leken. Vi kom alltså inte runt detta.

Att jag över huvud taget kom i kontakt med vården och fick möjlighet att gå i terapi är tack vare en vän. Hon bangade inte för att fortsätta fråga mig hur jag mådde när jag ljög om att allt var bra. De flesta frågar bara en gång och det är ju helt normalt! Det ska ju inte behövas hundra försök.

Så. Min intention är ju att komma runt detta problem. Men det är så inihelvete svårt!! Något av det svåraste som finns. Ändå tänker jag att livet skulle bli enklare om tungan slutade vara förlamad och jag kunde prata om hur det känns.

Dagens i-landsproblem

– Att det är så mörkt. Jag kan liksom inte riktigt acceptera att det börjar mörkna så tidigt. Brukar det vara så här om hösten? (Såklart det brukar, men jag VILL INTE!!)

– Jag har ätit en halv påse Polly. Mår illa.

– Att lägenheten är full av osorterade papper som jag borde göra något åt.

– Min universitetskurs börjar på tisdag och jag har inte kastat ens ett halvt öga på litteraturlistan.

– Att det inte är vanliga Musikguiden i P3 ikväll, utan Fredagsmixen, fast det är torsdag.

 

 

 

Nåväl. Det ordnar sig. Sägs det…

(Så pass fint ändå att ha en blogg att få gnälla på!)

Tankar från trädgården

Jag, min hund och mina föräldrars två katter sitter just nu i föräldrarnas villaträdgård. Det är inte otäckt, på något sätt 😉 Mitt enda problem just nu är väl att solen blänker i datorskärmen så att det blir lite svårt att se, typ.

Detta med att komma tillbaka till staden där jag växte upp ger mig alltid lite blandade känslor. I tonåren hade jag en stark längtan härifrån och jag känner fortfarande inte något sug efter att flytta tillbaka. Jag är liksom färdig med den här platsen. Samtidigt ger den många minnen och chanser till återblickar. Det är roligt att se hur saker förändras, hur nya hus byggs och hur gamla försvinner. Det är inte så dumt att hänge sig åt nostalgi och besöka gamla favoritplatser. Jag var 21 när jag flyttade härifrån, så det är naturligt att jag har både bra och dåliga minnen från platsen. Jag försöker att inte älta dem.

Jag bodde i samma hus under hela uppväxten. I samma trädgård som jag skriver detta har jag lekt, skrattat, gråtit, slagit mig, lyckats med nya saker. Inatt har jag sovit under snedtaket i mitt gamla rum. Det ser inte alls ut som det gjorde när jag bodde här (alltså, väggarna och taket är ju kvar på samma ställen, men möblerna är annorlunda). Jag minns hur jag längtade bort, att jag tyckte att rummet var så invant och tråkigt. Idag kan jag vara tacksam över att jag hade ett eget rum, se det som en förmån. Även om jag aldrig fick någon egen nyckel så att jag kunde låsa rumsdörren om mig, vilket jag så hett önskade när jag var tonåring…

Det är på den här platsen som jag har blivit formad till den jag är nu. Visst har jag lärt mig nya saker sedan jag flyttade härifrån, men det är ju ändå här som grunden till den som är jag lades. Både mina goda och mindre goda egenskaper har jag tillskansat mig här.

Om det finns något som jag saknar från tiden på den här platsen, så skulle jag säga att det är närheten till havet. Det finns inte där jag bor nu. Jag tycker om att vara nära vatten. Ändå är det så många faktorer som väger upp, om jag jämför min nuvarande bostadsort med denna, så jag får väl leva utan havet ett tag till.

Övergångsperiod

God afton blåggen!

Jag har just plågat mig genom ett helt avsnitt av Idol, bara för att jag ville se Kakan som sidekickar Pär Lernström den här säsongen. Hon var med i typ tre sekunder. Jag är besviken.

Är det bara jag som blir förskräckligt vemodig när årstiderna växlar? Jag älskar sommaren, hatar att det är på väg att bli mörkt och kallt. Än så länge är det vackert ute, men det vackra gör att jag får lite ont i själen. Detsamma gäller våren, vackert ute, men aj så ont det gör. Jag har en teori om att det är förändringen som skrämmer mig, jag tycker inte om när det går från ett läge till ett annat. Det är övergången som är jobbig.

Jag har mycket att se fram emot i höst, men visst är det väl mänskligt att känna vemod när sommaren är på väg att ta slut? Det är så få månader om året som det är sommar och jag ägnar resten av året åt att längta efter dem… Vemodet uppstår där i glappet, när jag vet att tiden snart är ute, men det ändå finns några soliga dagar kvar att njuta av. Det är som att ta farväl av en älskad vän som ska ge sig ut på en lång resa, man är glad för vännens skull, men ledsen över att inte kunna ses på ett tag. Augusti-blues.

Jag tror att det skulle vara bra för mig att bo i ett land med mycket sol året om. Jag mår inte bra av för mycket mörker, min hjärna mår inte bra av det. Det ultimata hade ju varit att få tillbringa somrarna i Sverige och den andra halvan av året på något varmt och soligt ställe. Det får bli när jag bli en rik pensionär 😉 (As if…) Eftersom det inte lär hända på ett tag får jag genomleva vemodet, sedan spotta i nävarna och ta mig an den långa hösten och vintern.

Det ska väl gå. Ett år till. Jag tar ett år, ett ögonblick, i taget.