Hopp och skutt

Idag var jag i Älmhult och hoppade två fina skolhästar. Det var hoppträning i stora ridhuset med alla möjliga roliga hinder. Jag fick först rida Harry och sedan Bamse.

HarryBamse
Bildkälla

Jag hade inte hoppat sedan i juni förra året… Kände mig därför en aning nervös när jag satt upp på Harry och han är lång och lite stel att rida, så jag fick honom inte så mycket mellan hjälperna som jag hade önskat. Hoppningen gick desto bättre, han var så snäll och vänlig och stöttade mig när jag gjorde fel eller inte riktigt orkade. När det var dags för pass nummer två hade nervositeten släppt och ersatts av trötthet… Bamse behövde lite hjälp med att få igång tempot, men inte heller honom lyckades jag få mellan hjälperna så mycket som jag hade önskat i framridningen. Hoppningen gick bra här också, han galopperade på så fint och frågan är bara vem av oss två som var mest andfådd på slutet… 😉 Det var jättesnällt att jag fick vara med och hoppa och jag är glad att jag fick två otittiga hästar, för det bjöds på både vattenmatta och kombinationer. Min ringrostiga hoppbalans hade inte blivit glad om jag fått rida svåra hästar.

Kul att vara igång med hoppningen lite! Längtar efter att få ta de första sprången med Carla.

Annonser

Den som har mockat flest boxar när den dör vinner

Hello readerz!

Så här i helgtider är det rena rama julafton (höhö) för oss timvikarier, det är många ordinarie som vill ha semester och man får ob-tillägg och och storhelgstillägg och allt möjligt trevligt. Jag har två timjobb, ett på ett dagcenter och ett på en ridskola. Igår och idag hade jag stalltjänst, för första gången på länge. Jag kan konstatera att jag håller tempo i mockningen, men att kroppen är otränad… Träningsvärken idag är inte nådig.

Något som är trevligt med att ha stalltjänst är att man får så mycket tid att tänka på små och stora saker, samtidigt som man skyfflar gödsel eller väger upp hö. Ofta börjar jag tänka på hur konservativa vi hästmänniskor är. Varför använder vi fortfarande omoderna redskap som har utvecklats minst sagt obetydligt sedan 1800-talet? Varför pratar vi så lite om ergonomi och förslitningsskador när det gäller människor (om hästars hållbarhet pratar vi mest hela tiden)?

Jag har en teori om att det är för att det anses lite fint att slita ont. Det ska vara blod, svett och tårar. Annars är man inte värdig bland hästfolket. Det är förstås en kostnadsfråga, också. Det kan vara okej att mocka för hand till en häst, sin egen, om det möjliggör att man har råd att ha häst. Men i professionella verksamheter, är det acceptabelt att personalen ska väga upp hö i kassar som packas på golvet? Den arbetsställningen är inte bra för kroppen. Alla vet det, men det är ont om lösningar. Att tänka nytt är svårt, ibland. På andra områden inom hästvärlden går produktutvecklingen i rasande fart, med då är det förstås kläder och prylar som det gäller. ”Anatomiskt” är modeordet gällande hästutrustning. Det samma hörs sällan när det gäller människor som arbetar med att mocka, fodra, vattna, stängsla och alla andra sysslor som dagligen måste utföras i ett stall. Jag efterlyser ergonomiska, kostnadseffektiva arbetsmetoder, så att den personal som arbetar med hästar kan fortsätta med det.

Det måste ju finnas någon som kan klura ut något bra. Jag vägrar tro att det inte går att lösa. Och jag vägrar finna mig i att vi ska göra ”som vi alltid har gjort” och att det skulle ligga någon slags prestige i att vara den som sliter hårdast. Jag vet att olika stall har olika förutsättningar och därför är det en lösning som skulle kunna bli minst lika självklar som grep och skottkärra som jag efterlyser. Lika självklar, men mycket bättre.

Minnen

Har ni tänkt på hur starkt luktsinnet är förknippat med minnen? Jag var på födelseorten i söndags och jobbade på ridskolan där jag växte upp. Gick in i reservsadelkammaren för att hämta en longerlina och det doftade precis som när jag var liten! Läder, lädertvål och häst. Många minnen som kommer tillbaka då.

Jag tänker på hundar, vars luktsinne är så mycket starkare än vårt. Undrar hur det skulle vara att känna alla dofter som de känner? Antagligen skulle man få huvudvärk…

Idag händer det en spännande, än så länge hemlig sak. Jag hoppas att jag kan berätta om den lite senare idag 🙂

1234690_381193515341075_2080083481_n

Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Termoskaffe

Hej på er!

Här sitter jag och luktar hösilage. Var glada för att det här inte är en luktblogg.

Idag ringde klockan 05.15. Det borde var förbjudet enligt lag att stiga upp så tidigt!! A och Prins låg kvar och sov till 10.25….. Själv styrde jag kosan mot Älmhult, aktade mig för vilda grisar längs med vägen och drack kaffe ur en gul termos. Jag kom fram välbehållen och hade sedan stalltjänst på ridskolan. Det gick bra, trots att jag inte har mockat till mer än en, eller max två, hästar i taget på typ två år. Dock ser jag inte fram emot träningsvärken som kommer att infinna sig i mina mockmuskler imorgon.

I eftermiddag blir det lite mer jobb, då är det en häst som ska klippas. Så om några timmar sitter jag här igen, luktar kanske lite mindre hösilage, men kliar mig desto mer. Inte för att jag har fått skabb (vilket tydligen har blivit vanligt i Värmland, hörde jag på radion?), utan för att små avklippta hästhår har en tendens att leta sig in överallt och klia något infernaliskt.

Utöver detta äventyr ska också Rickard den store ridas. Nu blir det fiskpinnar till lunch.

Hej så länge!

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Ett minne

elinflanör
Foto: Åsa Månhage

Varje gång jag åker för att hälsa på mina föräldrar tänker jag att jag ska ta med några gamla bilder och scanna in dem, så roligt att ha i datorn ju! Varje gång glömmer jag det… Tack Åsa för den här fina bilden! Jag är ungefär 12 år gammal och det är så många ljuvliga detaljer på den:

  • Hårspännena och glasögonen är ju bara…
  • Halsbandet som jag fick av min bästa kompis när hon hade varit utomlands.
  • Klubbtröjan, flitigt använd!
  • Tränset, köpt på Börjes i Tingsryd för 129:- inklusive tyglar. Viktigt det där sista. Jag och bästa kompisen hade likadana till våra favorithästar.

Och så ponnyn. Älskade käraste Flanör. D-ponny, fjordingkorsning som var ridskoleponny och min sköthäst under tre år. Därefter hyrde mina föräldrar honom till mig och jag hade honom som min egen ett år. Flanör: envis, charmig, busig, urstark, galen i allt som var ätbart, över allt annat älskad av mig. I hans spilta tillbringades många timmar, på hans rygg upplevde jag både motgång och framgång. Jag vet inte hur många gånger som jag ramlade av när han stannade på hinder, bockade, eller bara bestämde sig för att gå hem när vi var på uteritt. Med honom plockade jag mina första rosetter på klubbtävling. Jag red privatlektion för min ridlärare varje fredag och lärde mig verkligen att rida på den här ponnyn.

Hans ägare, som hyrde ut honom till ridskolan och till mig och min familj, var väl sådär halvseriös. När han kom till ridskolan uppgavs hans födelseår vara 1988. När vi sedan tog över honom sades han vara född 1990. När jag nu har googlat efter honom verkar han enligt uppgift varit född 1995. I så fall hade han bara varit två år gammal när han kom till ridskolan… Genom mitt detektivarbete har jag förstått att han numera betar på de evigt gröna ängarna, vilket är honom väl unt. Ett långt liv med många tillfälliga hem är slut, men jag ska aldrig glömma hur stark kärleken mellan en ridskoleunge och en ponny kan vara.

Ridlärarvikarie

Idag har jag varit vikarie på min ursprungsklubb, Kalmarbygdens Fältrittklubb. Det var roligt att undervisa och härligt varmt att stå ute i solskenet. Här kommer några bilder från dagen:

IMG_2655 IMG_2657

Man måste göra en fusklapp med elevernas namn…

IMG_2659

Det klurigaste med att vikariera på just den här klubben är att det finns fyra bruna gotlandsruss. Jag som inte träffar dem så ofta tycker att alla fyra ser likadana ut…

IMG_2660

Zantus vilar sig i form. På lektionen var han allt annat än sömnig 😉

IMG_2661
Champion blev ”årets häst” förra året. Årets häst utses alltid vid Luciashowen.