Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Annonser

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Men ge mig lite mångfald då!

En i min klass på universitetet berättade om hur man på det stora möbelföretaget jobbar med mångfald. Det är så viktigt för dem att medarbetarna är av olika kön, olika åldrar och kommer från olika delar av världen. Däremot är det inte okej att tänka utanför boxen när det gäller det som kallas ”personalidé” eller värderingar. Alltså har man en massa medarbetare med olika hudfärg, fast som tänker precis lika. Det blir väl inte mycket till mångfald?

Dagens Nyheter har en artikel om introverta människor i arbetslivet idag. Grejen är ju att vi från första början premierar människor som är extroverta. Hela samhället är ju uppbyggt kring det. På utvecklingssamtalen fick jag alltid höra att jag var ambitiös, men tyst. Borde prata mer och högre! Men det var aldrig någon som gav mig förutsättningar för att våga prova. Dels kan jag tycka att det kanske räcker med att vara ambitiös och högpresterande skriftligt (för det var jag!). Dels så tycker jag att det är så himla fel att lägga ytterligare press på en uppenbart ambitiös och resultatfokuserad elev, som jag var. Jag fick många rätt på proven, trots det fick jag höra att jag inte var bra nog.

När jag har hamnat i miljöer som istället stöttat mig och tagit vara på mig som person (hej ridsporten!), då har jag vågat prova mig fram. Idag är det inte längre lika kravfyllt, stressande och nervöst att tala inför andra. Jag kan till och med tycka att det är roligt. Men i grunden är jag ju samma person, en som behöver lugn och ro och tid för sig själv för att återhämta sig. En som på lunchrasten kan behöva sitta för sig själv, för att det är utmattande att prata hela tiden. Det är väl inte fel att ha några sådana personer på arbetsplatsen också, några som kanske inte kräver så mycket utrymme? Som ändå gör ett bra jobb och som kompletterar de andra. Det är ju det som jag menar med mångfald, att det ska finnas plats för olika personer och personligheter.

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

  • Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
  • Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända – ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
  • Om du trivs bättre med att skriva än med att prata – gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
  • Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.
  • Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

  • Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
  • Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
  • Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
  • Beröm den som har modet att prata inför andra.
  • Beröm även det som skrivs eller som görs praktiskt. Det är inte bara prat som är bra!

Som det står i DN-artikeln, det går inte att spela en roll och ställa om sig helt för att anpassa sig efter vad arbetsgivaren vill ha. Men med lite god vilja, från alla håll, skapar vi mer utrymme för olika personer.