”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

Annonser

En annan sorts död på jobbet

Att tänka sig att bli utsatt för så pass allvarliga kränkningar och mobbning på jobbet att man till slut inte ser någon annan utväg än att välja att dö för egen hand. Det låter ju helt sjukt och det är det också. Ändå händer det.

Igår inleddes rättegången mot två chefer inom socialtjänsten som anklagas för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Det är familjen till trebarnspappan Lars Persson som har anmält cheferna, efter att Lars 2010 tog sitt liv. Detta efter omfattande mobbning på arbetet, undanhållande av information och till slut avsked.

Mobbning på jobbet är lika vanligt som det är i skolan. Lika vanligt och lika vidrigt. En undersökning från 1999 gör gällande att mellan 100 och 300 självmord varje år föregås av mobbning på jobbet. Dock är det otroligt svårt att bevisa att det är just mobbningen på arbetsplatsen som har varit orsaken till till självmordet, och därför är det sällan som dessa tragiska händelser får något rättsligt efterspel.

Hur ska vi då komma till rätta med det här? Än viktigare än att straffa dem som har haft ansvaret för arbetsmiljön, måste vara att se till att förebygga. Att se till att organisationer jobbar med arbetsmiljön, den psykosociala så väl som den fysiska. Det finns förstås inga enkla lösningar. Jag har tidigare skrivit att jag tycker att anslagen till Arbetsmiljöverket borde ökas och det tycker jag fortfarande. Jag tycker att fler satsningar på att motivera företag och organisationer till att verkligen jobba med arbetsmiljön borde genomföras. Fler och bättre satsningar, för att undvika förtvivlade människor som inte ser någon annan utväg än att avsluta det egna livet.

Aftonbladet om Lars som tog sitt liv efter att ha blivit mobbad.

Arbetarskydd om rättegången.

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!