Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Annonser

Över generationsgränserna

Eftersom jag är lite (mycket!) nördig och just nu har snöat in på arbetsmiljö och psykisk ohälsa har jag börjat följa den här bloggen.

I kommentarerna till ett av inläggen (som jag förstås inte hittar nu när jag letar efter den…) läste jag att den som kommenterat tycker att även de barn och ungdomar som inte är drabbade av psykisk ohälsa behöver stöd och bekräftelse. Att även dessa ungdomar behöver vuxna omkring sig som lyssnar och som respekterar dem. Jag kan inte nog betona hur rätt jag tycker att detta är!

Med tanke på gårdagens inlägg om föreningsidrott och ideell verksamhet så tänker jag att vi där har ytterligare en viktig funktion att fylla. Skolpersonal och familj har sina roller. Skillnaden är att inom idrotten träffar ungdomar vuxna som de inte är ”tvungna” att träffa. Kanske ger detta idrottsledare ett extra stort ansvar när det kommer till att ta ungdomar på allvar och bevara deras förtroenden?

Om vi går några månader tillbaka i tiden och tänker på händelserna i Husby utanför Stockholm så tycker jag att de visar på att det finns en frustration som vuxna behöver följa upp, tidigare. Jag har aldrig varit i just Husby och vet inte hur det ser ut med idrottsföreningar och fritidsgårdar just där, men det är ju där de unga finns som de vuxna måste möta dem. Möta dem och visa att deras tankar och åsikter är värdefulla. Kan man göra det i tid, finns mycket att vinna.

Det finns många ungdomar som aldrig bråkar. Som är snälla och duktiga, som är duktiga i skolan, som har många kompisar. Att de är duktiga, att det går bra för dem, betyder inte att de inte kan drabbas av psykisk ohälsa, eller andra problem. Återigen, det är samtal, stöd och mina älsklingsbegrepp kärlek och respekt som behövs! Det är otroligt viktigt med jämnåriga kompisar, men vuxnas roll ska inte underskattas.

Om vi vänder på perspektiven så finns det ju en poäng i att som vuxen få möta ungdomar. Det tror jag är utvecklande för den som är vuxen, att få prata med någon som är ung idag och ta del av de tankar och funderingar som med all sannolikhet inte är samma som när den vuxne var i samma ålder. Vikten av ömsesidighet, alltså. Dagens gratistips från draken: Ta ett snack med någon utanför din egen generation!