Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Annonser

Engagemanget, idrotten och framtiden

Har ni sett/läst detta?

Jag må vara gammaldags, men jag tycker verkligen att de värden som föreningsidrotten står för är värda att bevara. Dock tror jag att vi behöver bli bättre på att berätta om dem, att vi behöver skryta lite.

Att (barn)idrott organiserad av ideella föreningar ska fortsätta finnas för att alla, eller så gott som alla, ska ges möjlighet att utöva idrott, oberoende av ekonomisk status, är ett argument. Jag tycker att det finns fler vinster. Att vara föreningsaktiv ger möjlighet till sammanhållning, nya vänner och att göra något gott för andra, vilket är en faktor som är betydelsefull för individens välbefinnande. I reportaget framställs detta med att hjälpa till i föreningen som något jobbigt, tidskrävande och negativt. Visst kan det vara det, men som bekant behöver det inte vara hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga.

Mina egna erfarenheter av föreningsdriven idrott är förstås inte odelat positiva. Det vore lögn att skriva att det aldrig har känts jobbigt, att det aldrig har uppstått konflikter, att jag aldrig har känt mig less. För det har varit hårt slit ibland. Samtidigt har jag fått tusenfalt tillbaka och vet ni? Om jag lägger ihop det bra med det dåliga så överväger det som har varit bra. Resan har varit mödan värd.

Jag har lärt mig att fungera tillsammans med andra. Jag har lärt mig att vara självständig. Jag har övat mig på att prata inför andra, på att argumentera för min sak. Jag har lärt mig om demokrati och föreningsteknik. Jag har sett andra växa, det är nog det finaste av allt!

Ideellt engagemang har sett olika ut bakåt i tiden, om vi jämför med hur det ser ut idag. Jag håller med om att en del av de strukturer och arbetsformer som är vanliga inom föreningsidrotten är en aning ålderdomliga. Jag tror att vi i framtiden kommer att jobba mer i projektform i föreningarna. Jag tror att vi kommer att använda webben mer för möten och konferenser. Det ideella engagemanget kommer alltså att se annorlunda ut framöver, mot hur det ser ut idag. Det innebär inte att det kommer att dö ut. Om fler av er tänker som jag – att ni vill bevara och behålla föreningsidrotten, då tycker jag att ni ska satsa på att behålla de som är aktiva idag. Med aktiva menar jag både idrottsligt och i styrelserummen. De som redan är inne i verksamheten, som känner alla dess värden, de är ju de bästa ambassadörerna! Det är de personerna som ska locka till sig fler. Fler som vill vara med och ha lika roligt och lära sig lika mycket som vi.

Jag är säker på att privata initiativ kan ha lika hög kvalitet på idrottsträningen som vi har i föreningarna. Däremot tror jag inte att gemenskapen blir lika stor om det aldrig förväntas av deltagarna och deras föräldrar att de gör något tillsammans. Naturligtvis tar det tid. Men är inte föräldra-/vuxentid tillsammans med barnen värt att prioritera?

Heja idrottsrörelsen! (Får ett religiöst skimmer i blicken… ;))