Det är bra att få bevis för vad ”alla” vet

Man kan tänka att det är en självklarhet att en arbetsmiljö med brister ökar risken för att de som arbetar i den blir sjuka. Ändå är det viktigt att sådana påståenden kan verifieras med hjälp av forskning. I kursen i personalekonomi som jag just nu läser har vi fått räkna på vad det kostar för en arbetsgivare att ha många korttidssjukskrivningar på arbetsplatsen. Det blir en hög summa om man räknar ihop alla kostnader. Då är det ändå bara det ekonomiska som man har räknat på, vad kostar det inte för den enskilde? För att kunna motivera för chefer och ledningsgrupper varför de ska satsa på personalutveckling och arbetsmiljö är det bra att det finns forskning och siffror att använda som bevis. Efter att ha läst in mig på området är det helt galet att tänka sig att det finns arbetsplatser som inte jobbar med friskvård, arbetsmiljö och personalvård. Det är ju ändå inte helt ovanligt.

För mig handlar det om att hitta långsiktighet istället för kortsiktiga lösningar. Jag är övertygad om att ett gott arbetsklimat på längre sikt är bra både för personalen och för organisationens ekonomi.

Arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattningssyndrom

Slutsatser

SBU har gått igenom forskningsläget för samband mellan en lång rad faktorer i arbetsmiljön och depressionssymtom, respektive symtom på utmattningssyndrom. Det visar sig att forskningen främst varit inriktad på betydelsen av organisatoriska och psykosociala faktorer. Det finns vetenskapligt underlag för att följande gäller på gruppnivå:

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, t ex en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom.
  • Kunskapssammanställningen visar att vi idag vet mycket om samband mellan arbetsmiljö och symtom på depression respektive utmattningssyndrom. Framtidens forskning bör framför allt inriktas mot interventionsstudier, dvs studier som följer långtidseffekter på denna typ av ohälsa efter vetenskapligt underbyggda arbetsmiljöinsatser.

Källa/läs mer

Vad ska jag bli när jag blir stor?

När c-uppsatsen är godkänd och inrapporterad kommer jag att ha tagit 90 högskolepoäng. Det innebär att jag är halvvägs mot en kandidatexamen, som är mitt mål med mina studier. Om ett och ett halvt år kommer jag alltså att vara färdig på universitetet.

Egentligen är det konstigt, det här med lönearbete. Att vi liksom ska förverkliga oss själva genom att arbeta, att jobbet ska vara livets mening. Jag kan ibland känna att jag vill hoppa av hela karusellen, att arbeta för att få lön som går till konsumtion, det känns så futtigt på något sätt. Fast jag vet inte riktigt vad som skulle vara alternativet? Jag hoppas i alla fall att mitt framtida jobb blir meningsfullt. Jag studerar ju till personalvetare och hoppas på att kunna jobba med arbetsmiljö. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där en anställning på kanske 80% av heltid ger mig tillräckligt med pengar för att kunna försörja mig själv, häst och hund… Ni ser, jag kommer direkt tillbaka till pengar.

Allra helst skulle jag vilja jobba i en idéburen organisation. Jag vill jobba med något som betyder något. Näst helst kommer offentlig sektor och sist ett privat företag. Jag är inte så sugen på ett privat, vinstdrivande företag. Jag är lite för mycket av en idealist för att vilja det. Samtidigt så vet jag ju att det var kämpigt att jobba i en ideell förening, att jag tog problemen med mig hem från jobbet och att jag kände så mycket för föreningen att jag började identifiera mig som min yrkesroll. Att den privata Elin suddades ut och ersattes av jobb-Elin. Sedan blev jag sjuk. Det var inte bra för mig. Idag har jag hittat en bättre balans i livet och jag hoppas att jag kommer att kunna jobba i en organisation grundad på idéer.

I vår kommer jag att plugga på distans. Jag ska läsa arbetsrätt, personalekonomi, arbetsmiljö och organisationsteori. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla mig motiverad genom hela våren, eller åtminstone merparten av den… Efter att ha ingått i ett uppsatspar ska det bli väldigt skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till. Det gäller väl bara att jag inte planerar in för mycket saker att göra utöver studierna, det är ju ändå de som ska vara huvudfokus.

Jag har hittat ett sammanhang här i Växjö, med kompisar, jobb, ett stall som jag trivs i. Jag har min lägenhet och jag trivs bra. Jag hoppas att jag kan hitta ett passande jobb här när jag är färdig med studierna, för jag vill verkligen bo kvar här.

Jag har ibland stresskänslor över framtiden, men oftast inte. Jag har lärt mig att det oftast ordnar sig till slut. Jag tror att det gör det den här gången också.

En annan sorts död på jobbet

Att tänka sig att bli utsatt för så pass allvarliga kränkningar och mobbning på jobbet att man till slut inte ser någon annan utväg än att välja att dö för egen hand. Det låter ju helt sjukt och det är det också. Ändå händer det.

Igår inleddes rättegången mot två chefer inom socialtjänsten som anklagas för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Det är familjen till trebarnspappan Lars Persson som har anmält cheferna, efter att Lars 2010 tog sitt liv. Detta efter omfattande mobbning på arbetet, undanhållande av information och till slut avsked.

Mobbning på jobbet är lika vanligt som det är i skolan. Lika vanligt och lika vidrigt. En undersökning från 1999 gör gällande att mellan 100 och 300 självmord varje år föregås av mobbning på jobbet. Dock är det otroligt svårt att bevisa att det är just mobbningen på arbetsplatsen som har varit orsaken till till självmordet, och därför är det sällan som dessa tragiska händelser får något rättsligt efterspel.

Hur ska vi då komma till rätta med det här? Än viktigare än att straffa dem som har haft ansvaret för arbetsmiljön, måste vara att se till att förebygga. Att se till att organisationer jobbar med arbetsmiljön, den psykosociala så väl som den fysiska. Det finns förstås inga enkla lösningar. Jag har tidigare skrivit att jag tycker att anslagen till Arbetsmiljöverket borde ökas och det tycker jag fortfarande. Jag tycker att fler satsningar på att motivera företag och organisationer till att verkligen jobba med arbetsmiljön borde genomföras. Fler och bättre satsningar, för att undvika förtvivlade människor som inte ser någon annan utväg än att avsluta det egna livet.

Aftonbladet om Lars som tog sitt liv efter att ha blivit mobbad.

Arbetarskydd om rättegången.

Nya vägar

En isländsk forskare har kommit fram till att de som under bankkraschen 2008 blev tvungna att lämna sina jobb mådde bättre än de som stannade på ett osäkert arbete.

Det kan ju anses lite förmätet att säga åt någon att lämna en dålig arbetsplats, för det är inte alltid som det går. Finns det inget nytt jobb att gå vidare till så kanske inte ekonomin går ihop. Ändå tänker jag att forskningen inte förvånar mig så värst, för det är fruktansvärt att vara på en arbetsplats där man inte vet om man kommer att kunna vara kvar på nästa dag. Min senaste arbetsplats hade otroligt ansträngd ekonomi, vi levde hela tiden på marginalen, vilket skapade en otrolig stress. Jag mådde dåligt där, liksom flera andra. Att ha lämnat den situationen är bland det bästa som jag har gjort.

Jag önskar alla som behöver en nystart mod, kraft och möjligheter att hitta nya vägar! Det kan vara ett annat jobb, studier, eller start av ett eget företag. Det är inte så enkelt om man har barn (eller djur!) att försörja, men jag önskar verkligen att ni kan hitta nya, bättre stigar att trampa på. För i längden är välmåendet viktigare än alla pengar i världen.

Arbetet är en så stor del av våra liv att det är viktigt att trivas där. Att känna att det fungerar bra med chefen och arbetskamraterna, att känna att man kan påverka sin situation. Och att om det känns hopplöst, våga prova något nytt. Det är ni värda!

Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?

Det har hänt igen

Minns ni Döden på jobbet? I veckan hände det igen, en ny dödsolycka, på samma företag. Två män drunknade i stenkolstjära. Förstå detta vidriga, att drunkna i tjära? Hur kan det hända? När jag läser kommentarer till artikeln på Facebook skriver människor att det är osannolikt att någon kommer att ställas till svars för dessa människors död. Hur är det möjligt? Något är riktigt fel om människor här i vårt trygga Sverige ska tillåtas dö på sina arbetsplatser, utan att någon får ta konsekvenserna.

I en annan kommentar läste jag att arbetsmiljöfrågor och (döds)olyckor på jobbet inte uppmärksammas så mycket i media, eftersom det anses ”osexigt”. Kanske är det sant. Vi tillbringar så många timmar av vårt liv på arbetet att vi inte orkar bry oss om villkoren för andra när vi väl är lediga. Ändå tänker jag att alla de där timmarna som vi lönearbetar borde borga för ett intresse för arbetsmiljön? Jag får väl erkänna att jag själv inte reflekterade speciellt mycket över arbetsmiljön, annat än kanske den psykosociala och samspelet kollegor emellan, förrän jag blev sjuk. Alla kan inte vara intresserade av allt, eller ta ansvar för allt. Men på högsta politiska nivå, där borde intresset finnas och förtroendet från alla väljare förvaltas. Att förvalta det förtroendet borde i min värld betyda att skydda de som håller ”arbetslinjen” levande.

Nästa sommar, 2014, kommer Arbetsmiljöverket att få ökade anslag, för första gången sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och genomförde kraftiga neddragningar. Den ökningen behövs och jag kan bara hoppas att den leder till en positiv förändring i det verkliga arbetslivet.

Döden på jobbet

Arbetarskydd heter en tidning som handlar om arbetsmiljö. Här hittade jag historien om två unga killar som var med om en arbetsplatsolycka. En av dem överlevde inte. Den andre lever, men med svåra skador. Journalisten Elinor Torp har skrivit en bok om olyckan och om tiden efteråt.

Jag tycker att ni ska gå in och läsa artikeln. Är det så här som vi vill att arbetslivet ska se ut och om vi inte vill det, hur ska vi göra för att det ska förändras? Antalet unga som dör i arbetsplatsolyckor har ökat de senaste åren, enligt Arbetsmiljöverket. I den kalkugn där olyckan i artikeln ägde rum hade äldre och mer erfarna arbetare tackat nej till att jobba, men ungdomarna hade inget val. Alla behöver pengar för att överleva. Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att det finns såna här jobb, i Sverige, idag. Att de inte uppmärksammas mer och att vi inte jobbar mer för en trygg och säker arbetsmiljö, för alla. Jag vill gärna läsa boken och jag känner mig bara mer och mer säker på att det är just arbetsmiljö som jag vill jobba med i framtiden.

Namnlös bild

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Newz

Har ni sett att jag har lagt in mitt Twitterflöde i vänsterkanten av blåggen? Tänkte att jag på så vis skulle kunna ge mig själv mer motivation till /att twittra roliga/arga/intressanta grejer. Jag har också lagt till ett så kallat etikettmoln, där man kan se vilka ämnen som jag oftast bloggar om. Kanske kan vara intressant för någon mer än jag själv?

Förresten så kom det ett erbjudande från Studentkortet idag, om att skapa reklaminlägg på bloggen och på så vis få intäkter när någon köper det som man bloggar om. Det tycker jag känns väl mycket som att sälja sin själ till djävulen, så det nappade jag inte på. Förresten har jag inte så många läsare (än!) att det skulle vara lönt.

På tal om ingenting: I nästa nummer av Tidningen Ridsport intervjuas jag om ridlärares arbetsmiljö. Det får ni kolla in!