Vad är en familj?

Så här på hjärtedagen ska jag försöka undvika att vara bitter. Eller, egentligen är jag inte så bitter. Faktiskt. Jag vet att jag har det lite som ett signum, men efter att ha testat på sambolivet känner jag att det inte är speciellt eftersträvansvärt för egen del.

Jag har klurat ganska mycket på det här med kärlek, familj och vad som är rätt för mig. I samhället är det heteromonogama förhållanden som utgör normen. Jag har testat och jag känner inte att det är något för mig, åtminstone inte just nu. Jag vill inte ha ett klassiskt kärleksförhållande, jag har för stort behov av att vara ifred, för mig själv, ensam, för att det ska fungera. Det var skönt att komma på det, för det har gjort att jag känner mig mindre bitter, mindre ensam.

Jag räknar mina djur som min familj. Det är inte så att jag förmänskligar dem och tror att de har samma känslor för mig som jag har för dem, men de är viktiga, de viktigaste för mig. Det är inte samma sak att umgås med ett djur som med en människa. Det är inte samma sak, för djur är ofta bättre på att lyssna och de dömer aldrig. De förminskar aldrig ens känslor och de skvallrar aldrig.

Jag har behov av att träffa människor och att vara social. Jag träffar mina vänner, inte varje dag, men nästan. Jag träffar mina stallkompisar i stort sett varje dag. Jag kan tycka att det är skönt att ha dagar när jag inte träffar någon, när jag och Prins är helt för oss själva. Några av mina kompisar och jag har en dröm om att bo tillsammans på landet. När jag tänker på hur jag skulle vilja ha det så skulle jag önska att vi hade varsitt litet hus, Bullerby-style 😉 Det skulle finnas plats för våra djur, vi skulle ha ett gemensamt kök och de av oss som vill ha partner och barn skulle kunna ha det. Det skulle alltid finnas möjlighet att få vara ifred, samtidigt som det alltid skulle finnas någon att prata med.

Jag har fysiska behov av närhet och intimitet och jag har sett till att de tillgodoses, utan att jag för den sakens skull är tillsammans med någon. Det är skönt att slippa det romantiska och kraven som följer med.

Jag är alltså ganska nöjd just nu, har funnit ett sätt att leva som passar mig, just nu. Det som stör mig är att det i allmänhet presenteras så få alternativ till det normerande tvåsamheten. Fanny skrev ett bra blogginlägg om just detta häromdagen. Jag håller med henne! Jag vill inte ha en kärnfamilj, det skulle kväva mig, men jag vill inte heller vara helt ensam. Och jag vill verkligen inte höra sådant som ”du har bara inte träffat den rätte än” eller att människor tycker synd om mig för att jag lever ”ensam”. För jag är inte ensam, jag och mina djur är en familj! Så det så.

I framtiden hoppas jag på den kollektiva Bullerbyn tillsammans med mina vänner. I nutid umgås jag med dem så mycket jag kan, vill och orkar, kramar mina fina djur och ligger med en som jag gillar att ligga med. Och det är inget dåligt liv.

Annonser

”Jämställdheten har gått för långt!”

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Källa

Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!

Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.

Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.

Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.

De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?

Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

Dagens tips!

Här har jag några länkar som jag tycker att ni borde ta en titt på:

Moa Svans text om kvinnor i humorbranschen, ur senaste numret av Bang. Ganska lång, men väl värd att läsas och begrundas!

Lady Dahmers inlägg om dubbelbestraffning. Det är ett fenomen som jag tycker är intressant. Och sorgligt, förstås.

Kakan som har bloggat om utseende och normer.

 

Själv har jag planer på att skriva lite om en viktig insikt som drabbade mig tidigare idag. Stay tuned! (Och låt mig gärna veta vad ni tycker om länkarna ovan.)

image

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Om jag får barn så hoppas jag att de blir punkare

Det är precis sånt här som får mig att vilja bosätta mig under en sten i skogen. Om jag får barn, särskilt om jag får döttrar, så hoppas jag att de blir anarkister med tuppkam och piercingar. Jag ska säga till dem att jag älskar dem varenda dag och att de får ha vilka kläder de vill, att deras kroppar inte behöver se ut på något särskilt sätt för att passa in.

(Bild lånad från Cissi Wallins Twitter)

Tidningen Chic menar alltså att kroppar måste ha ett särskilt utseende för att de kläder som kroppens ägare hänger på sig ska passa. Det är så o-okej på så många sätt. Jag vet att det inte är något nytt. När jag var fjortis läste jag i Frida och Veckorevyn om vilka jeans som passade till en viss sorts rumpa. Det fick mig att känna mig osäker, för vilken form hade egentligen min rumpa? Crockerjeansen med knappgylf som jag, liksom alla de andra i klassen hade, hur satt de egentligen? Nu växer dagens tonåringar upp med samma funderingar.

Och det är ju så jävla sjukt. För inte bestämmer en tidning att min oplatta mage inte får synas. Det är inte upp till dem. Jag får ha på mig det som jag tycker är bekvämt och snyggt. Jag vill prata mer om skönhetsideal, om att alla, oavsett kön, har rätt att slippa såna här skitartiklar om de köper en tidning för att få förströelse. Vi behöver prata mer om det, för det är så många som lider, som avskyr sig själva och sina kroppar. Tidningar som den ovan förstärker det självföraktet, bekräftar det.

Jag kommer aldrig kunna skydda mina eventuella framtida barn mot sånt här. När jag säger att jag hoppas att de blir punkare så betyder det antagligen att de kommer att göra uppror genom att klä sig i high fasion och endast läsa modemagasin och bara äta morötter… Jag ska älska dem oavsett. Och jag hoppas att diskussionen fortsätter. Jag ska göra mitt bästa för att hålla den levande.

Att passa in

Det finns nog få människor som i alla sammanhang känner att de passar in. Vissa har lättare och andra har svårare att vara bekväma i sociala sammanhang. I tonåren kände jag ofta att ingen förstod mig, att jag var ensam fast jag inte var själv. Det är så skönt att vara vuxen! Nåja, även som vuxen har jag känt mig som ett ufo ibland.

Efter att jag hade publicerat mitt utseende-inlägg häromdagen så kände jag att det kanske är lite förmätet av mig att skriva om att jag är trygg med mitt utseende? Jag som inte är speciellt utstickande på något vis, det är ju inte så värst revolutionerande att strunta i mascaran liksom… Det jag menar är att jag inte tänker döma någon som känner sig obekväm och som väljer att anpassa sig till gällande normer, för att passa in. Det är inte roligt att vara ensam, jag känner ödmjukhet inför de som väljer att göra som ”alla andra”, trots att det egentligen är emot deras principer. Det finns saker som jag gör, fast jag egentligen känner att jag inte vill. Till exempel rakar jag benen, för jag har så mycket svart päls att jag skulle skämmas om jag lät den växa och visade upp den offentligt. Jag tycker inte att kvinnor borde behöva raka benen för att passa in. Ändå gör jag det, jag följer normen, för jag orkar inte stå emot. Jag är inte stolt över det, jag är bara inte tillräckligt modig.

För ett tag sedan var jag på fest tillsammans med min kille. Det var vi och ett helt gäng andra heteropar. Vi hade supertrevligt, men när jag var på väg hem kände jag att det var något som skavde. Hur gick det egentligen till när jag blev en del av den världen? Jag vill gärna se mig själv som en medveten feminist, som öppen för att det finns olika sätt att leva tillsammans. Jag vill inte idealisera tvåsamhetsnormen, för jag tycker att den är begränsande. Jag tycker att heteronormen är begränsande. Jag får lite panik när jag känner att jag är med om att upprätthålla de här normerna. Kvasipsykologen på min axel säger mig att jag har valt den här livsstilen för att den är så bekväm för mig, för att jag passar in och slipper känna mig ensam. Är det så?

Det är lättare att vara två än att vara en, både som en del av ett par och i bemötandet från andra. Jag är ganska bra på att vara ensam, på att klara mig själv, men jag är inte så bra på att stå emot frågor om när jag ska hitta kärleken och annat bull som man som singel tvingas utstå. Nu slipper jag sådant. Kanske är det därför som jag nu börjar ifrågasätta mig själv och mina val, för att jag behöver lite motstånd?

Att ta fajten eller inte, det är frågan

Det är så lätt att glida med. Att sitta vid datorn och skriva ner en massa halvsmarta saker och sedan ta emot hyllningarna från de redan frälsta. Att i verkligheten vara ganska tyst, tillbakadragen och undvikande när det kommer till att ta diskussioner. Som när någon som jag tycker om säger något sexistiskt eller rasistiskt. Jag borde ju röra upp himmel och jord, skrika och gapa och tala om att jag tycker att det är FEL. Istället protesterar jag lite så där lamt och så går jag hem och skriver något här, läser någon blogg som hävdar något klokt apropå ämnet och så skäms jag. Tänker att nästa gång, då jäklar…

Det är lättare att följa och upprätthålla normer än att bryta dem. Sedan jag blev ena halvan av ett (hetero)par har livet blivit så mycket enklare. När jag var den ständiga singeln så var det tjat om att ”hitta kärleken” och beklaganden från välmenande typer. Nu har jag rättat in mig i ledet och då slipper jag det där, fast fortfarande är det något litet som skaver.

Ibland låter jag andra anta saker om mig, bara för att jag inte orkar säga emot dem. Typ som det här med att jag (precis som tydligen alla andra kvinnor, men inte män) har en biologisk klocka. Det är alltså en klocka i kanske livmodern (?) som talar om för mig att jag vill föröka mig. Det känns ju så klart helt ologiskt att jag skulle ha ett urverk bland inälvorna… Istället för att skrika att jag inte tror på den där klockjäveln så mumlar jag något och föraktar mig själv lite i hemlighet. Sedan kommer jag på vad jag borde ha sagt, när det redan är för sent.

Jag både skräms av och beundrar människor som vågar härja. De som biter ifrån, är kompromisslösa och som i alla lägen står upp för sina värderingar. Åtminstone är det ju så som det ser ut utifrån. Det kan ju vara så att de, liksom jag, tvivlar ibland och tycker att de själva borde vara mer högröstade…

Jag sover på saken. Natti! /Hobbyfilosofen