Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Markkänning

Igår när jag skulle rida min fina lilla häst så var det två gulliga små ponnyer i ridhuset. Den ena galopperade bakom oss när jag skrittade på långa tyglar och då lade Carla av ett ordentligt bocksprång. Jag tappade balansen och for i backen med en väldig duns, gav antagligen utslag på Richterskalan… Turligt nog uppstod inget värre än lite muskelömhet hos mig, men jag lärde mig en viktig läxa. Trots att jag har världens snällaste häst så måste jag vara uppmärksam på hennes reaktioner, precis som man måste med alla hästar. Hon hade tagit det lugnt i några dagar och stått i hagen utan att vilja röra sig så mycket på det isiga underlaget, så det var inte så konstigt att hon var pigg.

Efter att jag hade hoppat upp igen så kändes hon jättefin. Det är roligt att hon är så pigg och glad! En av tjejerna som var i ridhuset samtidigt sa att hon är fin, då blev jag glad 🙂 🙂 På fredag är det dags för första träningen sedan jag köpte henne, ska bli så kul!!

Carla 2012Gammal bild tagen av Emelie. Titta vad mörk lilla C var här!

Besök på Friends Arena

I helgen var jag på möte med Ridsportförbundet i Solna. Vi fick bland annat en rundtur på Friends Arena, eftersom det är där som Stockholm International Horse Show kommer att hållas från och med i år. Det är verkligen en häftig arena och jag tror inte att någon kommer att bli besviken. Bland annat blir mässdelen fem gånger större än vad den var när arrangemanget hölls på Globen. Det kommer fortsatt att bli mycket show med spännande nyheter som jag inte tänker spoila riktigt än… Det var smidigare att ta sig till arenan än jag trodde, så där kommer det inte heller att bli några problem. Sedan kan det ju diskuteras om en arena verkligen ”behövs”, men det är en annan historia.

Bjussar på några mobilbilder, bland annat från herrfotbollslandslagets omklädningsrum 🙂

IMG_3236 IMG_3238 IMG_3240 IMG_3242

”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

”80 procent av ridningen sitter i huvudet!”

Titti skriver om mental träning på sin blogg och hon ställer också några frågor till läsarna. Gå gärna in och svara henne, jag tänker svara i det här inlägget!

När jag tänker på mental träning så är det (tyvärr) ganska fördomsfullt. Jag ser käcka typer som Mia Törnblom och Blondinbella framför mig, som säger att det är förbjudet att tänka negativt och som tror att deras sätt att se på världen går att applicera på alla andra människor. Det är alltså det första som dyker upp i mitt huvud. När jag börjar analysera det lite mer ingående så tror jag att jag skulle ha stor nytta av mental träning på det sätt som jag tror att Titti menar.

De enda erfarenheter av mental träning inom idrotten som jag har är föreläsningar. Alltså har man varit en hel grupp som har lyssnat till en föreläsare och alla har fått samma information. Vissa saker från de träffarna kommer jag ihåg väldigt väl, som när Johan Fyrberg berättade att det finns något som heter ”introvert”, eller när Johan Plate sa att det inte är farligt att vara nervös. Det hjälpte mig mycket. Ändå tror jag att den individuella coachning som Titti nu får hade varit det allra bästa för mig.

En grupp som jag tror skulle ha stor nytta av mental träning är tonåringar. Jag minns mina egna tonår, hur mycket prestationsångest jag hade, hur jag fördömde mig själv. Hur fint det hade varit om någon hade lyssnat då, hjälpt mig att sätta ord på vad jag kände. Jag hade behövt höra att det är okej att vara som jag är. Jag var så missnöjd med mig själv, på alla plan, och det gjorde min ridning sämre.

Som vuxen har jag gått i terapi och där lärt mig att tänka på mig själv på ett annat sätt. Att jag har rätt till mina känslor, att det är okej att visa dem. Att inte pressa mig själv så hårt, vara snällare mot mig själv. När de bitarna föll på plats blev min självkänsla starkare och jag blev bättre på att rida. Min tränare märkte skillnad. Trots att jag inte rider lika mycket som jag tidigare har gjort, trots att min grundkondition är sämre, så har min ridning blivit bättre av att jag har jobbat med mitt psyke. Det gör att jag ändå tror på mental träning, fördomar eller inte…

Nu ska jag försöka besvara Tittis frågor:

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga mer fokus på mental träning för er ridnings skull, eller gör ni redan det?

Det skulle jag absolut kunna tänka mig att göra, frågan är bara på vilken tid? 😉 I dagsläget skulle det nog vara svårt att få in det i schemat, även om jag antagligen skulle behöva det.

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga pengar på detta eller räcker det att göra det på egen hand på hemmaplan?

För mig personligen skulle det inte räcka att läsa en bok, jag skulle behöva en person att bolla tankar och idéer med. Min tränare är väldigt bra och har hjälpt mig mycket med de mentala bitarna, men kanske skulle det vara nyttigt att ha någon utomstående att prata med? Självklart skulle jag i så fall kunna tänka mig att betala för det.

  • Skulle ni kunna tänka er att använda det bara för att bli bättre ryttare på hemmaplan eller bara för tävling, eller både och?

Mina huvudmål med ridningen är att har roligt och må bra tillsammans med min häst. Jag tycker att det är roligt att träna och jag vill kunna tävla lite, när andan faller på. Det som jag tror att jag skulle kunna få hjälp med av en mental tränare eller coach är att bekämpa nervositet i tävlingsmomentet, att kanske kunna förebygga de motivationssvackor som jag ibland upplever och att kunna möta motgångar på ett bättre sätt.

Hoppas att du blev nöjd med svaren 🙂

 

PS. Angående inläggets rubrik så var det en av lärarna på Strömsholm som brukade säga så till oss, att 80 procent av ridningen handlar om det mentala. Fast ibland så sa hon 90 procent, så jag vet inte om det stämmer 😉

 

 

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Idrottens himmel och helvete

UR satsar just nu på en programserie som går både i radio och teve, kallad Idrottens himmel och helvete. Det första teveavsnittet sändes i onsdags och jag har just sett det på UR play.

Har ni sett det? Jag vill uppmana alla som idrottar, som är tränare, aktivitets- eller organisationsledare, idrottsföräldrar eller som på något annat sätt kommer i kontakt med idrotten att se programmet! Vi som är aktiva i idrottsrörelsen har ansvar för att de här frågorna lyfts. Det är inte okej med elitsatsande barn! Det är verkligen inte okej med en elvaåring som har en mobilapp för att räkna kalorier och som tänker på sin vikt. Verkligen inte. Programmet handlar också om hur klubbarna fortsätter med ”toppning” av lag, trots att all forskning pekar på att det missgynnar både barnen och idrotten i stort på längre sikt.

Jag har ju tidigare skrivit om min egen idrott, ridsport, och varför jag inte tycker att barn ska rida mästerskap. Jag är spänd på fortsättningen av programserien och hoppas att även ridsporten kommer att granskas. Vi behöver det. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen mår bra av självkritik.

I det stora hela tycker jag alltså att programmet var mycket bra och viktigt. Det enda som skaver litegrann är att det nästan uteslutande var vita män och pojkar som fick komma till tals. Jag hoppas att det ändras under programseriens gång, för svensk idrott är så mycket mer än ”etniska svenskar mitt i livet”.

En ridsportarena i Växjö?

I dagens Smålandsposten kan man läsa om en motion skriven av Ann-Kristin Lindquist (min granne, ge mig kändispoäng!), där hon förespråkar en ridsportarena i Växjö. Där ska det kunna hållas nationella tävlingar och vi ska få ett ”Växjös Falsterbo”.

Jag tycker att det är ett spännande förslag och att det finns både för- och nackdelar med det. Fördelar är att ridsporten uppmärksammas och tas på allvar. Det hade ju varit riktigt coolt om Växjö kom att bli ett centrum för ridsport och om vi fick samma möjligheter som hockeyn eller fotbollen.

Samtidigt har jag lite svårt att se hur det skulle kunna bli allvar. Jag förstår förstås att det bara är en motion, ett förslag, och att ett eventuellt genomförande ligger långt fram i tiden. Jag tror kanske att ridsporten i Växjö skulle gynnas bättre av att klubbarnas befintliga anläggningar rustades upp. Det skulle inte bara gynna tävlingsryttarna, utan även bredden, de som rider på ridskolorna. Tänk om man kunde låta undersöka vad klubbarna har för behov och hjälpa dem med resurser för att förbättra sin verksamhet?

Det pratas ju ofta om att det blir allt svårare att locka ideella krafter och att då arrangera stora tävlingar endast på frivillig basis, blir kanske svårt?

Fast… En kommunal ridsportarena som sköts kommunalt skulle vi nog inte tacka nej till? 😉

Vill ni veta vad som händer i stallet?

I så fall ska ni läsa den här alldeles fantastiska och mycket underhållande bloggen! Varsågoda för tips 🙂

I övrigt så kan jag berätta att jag och fina Carla idag har gjort vårt bästa ridpass tillsammans sedan jag fick hem henne. Så glad!! Vi jobbar just nu med att flytta undan skänkeln med svag tvärning i skritt, stora volter i trav, övergångar mellan skritt och trav + lite galopp. Idag var första gången som jag testade att inverka lite i galoppen och hon svarade jättebra på det. Snart är det dags att ta fram några travbommar. Om några veckor är vi förhoppningsvis klara för vår första träning. Älsklingshästen!

Carla och jag

Låt oss prata om vädret!

Jag har genomgått någon konstig personlighetsförändring och kollar dagligen SMHI-appen. Har aldrig brytt mig om vädret förut? Jag brukar hata kyla, men idag är jag jättepeppad, för jag ska få testa mitt nya merino-underställ i stallet. Peppen kan också ha att göra med att SMHI säger att det ska bli mindre kallt redan imorgon… Jag är också så trött på leran att jag känner att jag föredrar att frysa framför att klafsa.

Imorgon är det slutseminarium och opponering på uppsatsen. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan skicka in slutversionen! Själva opponeringstillfället är jag inte så nervös för, jag tycker att det ska bli ganska kul. Uppsatsen som jag och C ska opponera på handlar om implementering och den är väldigt intressant. Att opponera och ta fram vad som är bra och vad som behöver förbättras i någon annans uppsats är lite som att vara ridlärare, man ger feedback på ett så schysst sätt som möjligt.

I övrigt så innehåller den här veckan en slags helrenovering av mig och mitt följe. Jag ska klippa mig, Prins ska på underullsbehandling och bilen på service. För fina lilla Carla är det fortsatt igångsättning som gäller. I will keep you posted! 🙂