En ridsportarena i Växjö?

I dagens Smålandsposten kan man läsa om en motion skriven av Ann-Kristin Lindquist (min granne, ge mig kändispoäng!), där hon förespråkar en ridsportarena i Växjö. Där ska det kunna hållas nationella tävlingar och vi ska få ett ”Växjös Falsterbo”.

Jag tycker att det är ett spännande förslag och att det finns både för- och nackdelar med det. Fördelar är att ridsporten uppmärksammas och tas på allvar. Det hade ju varit riktigt coolt om Växjö kom att bli ett centrum för ridsport och om vi fick samma möjligheter som hockeyn eller fotbollen.

Samtidigt har jag lite svårt att se hur det skulle kunna bli allvar. Jag förstår förstås att det bara är en motion, ett förslag, och att ett eventuellt genomförande ligger långt fram i tiden. Jag tror kanske att ridsporten i Växjö skulle gynnas bättre av att klubbarnas befintliga anläggningar rustades upp. Det skulle inte bara gynna tävlingsryttarna, utan även bredden, de som rider på ridskolorna. Tänk om man kunde låta undersöka vad klubbarna har för behov och hjälpa dem med resurser för att förbättra sin verksamhet?

Det pratas ju ofta om att det blir allt svårare att locka ideella krafter och att då arrangera stora tävlingar endast på frivillig basis, blir kanske svårt?

Fast… En kommunal ridsportarena som sköts kommunalt skulle vi nog inte tacka nej till? 😉

Kulturknut

När mina goda vän E fyllde år i somras så gav jag henne ett besök på Nina Hemmingssons utställning här i Växjö. Idag var det dags att uppfylla mitt löfte om present.

Jag tog chansen att sätta upp håret i en ståtlig kulturknut och så gav vi oss iväg för att pröva lyckan som kulturtanter. Utställningen var otroligt bra, det är mycket ångest, humor, svärta och träffsäkerhet. Inte alls dumt! Jag rekommenderar er alla att se utställningen om ni har möjlighet, ni har till en bit in i januari på er.

Förresten så har jag och några av mina vänner långtgående planer på att bli fullfjädrade kulturtanter. Om ni har fler tips på lämpliga aktiviteter för oss tas de tacksamt emot!

Smålandsposten kämpar vidare

Dagens ledare följer upp den som jag skrev om i det här inlägget.

Det är ju inte direkt så att något blir bättre av dagens text… Jag ger ledarskribenten rätt i att det finns kvinnofientlig hiphop. Det är något som diskuteras och som problematiseras i media, på bloggar och bland feminister. Saken är väl den att det finns en mängd inriktningar både bland populär- och finkultur som är sexistiska och kränkande mot kvinnor.

När kommer Smp med en indignerad ledare mot kvinnofientligheten inom rocken, popen eller countryn? Ett svenskt band som varit mycket omdiskuterad är ju Stiftelsen, jag tycker att Smålandsposten ska lyssna på deras texter och analysera dem. För det är väl inte så att ledarskribenten bara har utgått från en forskningsrapport, utan att själv lyssna på några hiphoplåtar…? Upplysningsvis så finns det även feministisk hiphop, precis som det finns uttalat feministiska artister inom andra genrer. Dessvärre lär väl inte det heller falla Smp i smaken, då jag misstänker att det kommer att ses som ”extremt” åt andra hållet.

Att lasta en musikstil för hur skolelever beter sig tycker jag är att göra det väl lätt för sig. Det fanns en tid när Elvis Presleys juckande orsakade moralpanik. En tid när jazzmusik ansågs skada ungdomen. Idag skrattar vi lite åt det och det ligger nära till hands att flina även åt Smålandsposten. Fast egentligen är det ju bara sorgligt. För vad är egentligen syftet med texten? Att förbjuda hiphop känns inte riktigt realistiskt, eller hur?

Kämpa, Smålandsposten!

Igår ringde en kille och ville att jag skulle börja prenumerera på Smålandsposten igen. Jag sa nej, för jag har inte råd just nu. I morse när jag vaknade var mitt Twitterflöde fullt av kommentarer om den här ledaren, från i fredags.

Kommentarerna är inte nådiga, förstås. Att ens komma på idén att dels försvara den rasistiske rektorn ur förra veckans Uppdrag Granskning, dels jämföra hiphop med vit makt-musik är ju bara för mycket. Tyvärr är jag inte speciellt förvånad över att det är just Smålandsposten som publicerar en sån här ledare, det är liksom deras nivå.

Härhär kan ni läsa Politisms kommentar till ledaren och här Nöjesguidens.

Business

Alla hästbloggare med lite självaktning verkar ha en egen kollektion, eller något spännande ”hemligt projekt” på gång för det mest. Jag har ju också eget företag, men jag känner inte riktigt igen mig när de skriver om sin ”business”. Det är väl så, det är lätt att bara framhålla det som är roligt och lyckat. Jag tycker att det är jättekul med min lilla firma, men det är ju inte så glamoröst direkt. Inga ”modellplåtningar” för mig 😉

Jag håller ju träningar, vikarierar på ridskola och håller föreläsningar i företaget. I höst har det varit mest av de två första. Det är roligt tycker jag, både med privatlektioner, träningar och att vara på ridskola. Då får man träffa elever och hästar på varierande nivå och vara ute i verkligheten. Samtidigt så påminns jag om ridläraryrkets baksidor och är ganska nöjd med att delvis ha bytt spår. Förra veckan höll jag en kall hoppträning utomhus i en blöt paddock. Det var kul, men skönt att det bara var en lektion inte fem… Härom veckan var det en ponny på en ridskola som hade kolik och jag kände genast stresspåslaget som man (jag?) får när det är jag som har ansvaret. Nu var ju inte jag yttersta ansvarig och det kändes faktiskt rätt så skönt.

Något som man lätt glömmer när det gäller företagande är administrationen. Idag har jag bokfört och fakturerat på förmiddagen. Eftersom mitt företag är ganska litet så har jag inte så många verifikationer, så det går ganska fort. Ändå är det ju något som ska göras och lika kul som att undervisa är det då rakt inte!

Tjänar man några pengar då? Nja, än så länge har det inte blivit så mycket för mig, men så är ju också mitt företag en sidoverksamhet bredvid mina studier. Jag har i alla fall kunnat ta tillbaka de pengar som jag satte in som ett startkapital i början, så det är skönt. Jag har några marknadsföringsidéer, så vem vet, det kanske kommer fler uppdrag framöver? 🙂

Kvällspromenad i Tegnaby

  

Privilegier och rätten till ett värdigt liv

Att vara privilegierad kan betyda olika saker. Vissa privilegier handlar om att följa normen, livet blir helt enkelt lättare för den som föds som vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Ett annat privilegium är pengar. Jag säger inte att den som har mycket pengar automatiskt blir lycklig, men det underlättar ju. Jag tror knappast att någon säger emot mig när jag hävdar att det är stora skillnad mellan att leva ett liv med god ekonomi, jämfört med en tillvaro utan pengar. Det må vara materiella saker som det handlar om, men det finns människor utan tak över huvudet eller mat för dagen. Även i Sverige.

Idag kom den nationella ”tiggar-debatten” till Växjö. Det var sorglig frukostläsning för mig och ännu sorgligare blir det när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Smålandsposten. Enligt den undersökning av tiggeriet i Stockholm som Dagens Nyheter gjorde tidigare i år stämmer det inte att det är organiserade ligor som tigger på svenska gator. Det är förtvivlade människor som tar sig hit för att de saknar det mest nödvändiga; mat, kläder, medicin.

Jag tycker faktiskt att det är en ganska vidrig människosyn som kommunalrådet Bo Frank uppvisar när han i pappersvarianten av Smålandsposten säger att han tycker att ”det är otrevligt med människor som tigger”. Jag tycker att vi bör fundera över våra egna privilegier istället, hur kan vi dela med oss till andra människor oavsett från vilket land de kommer?

I kommentarerna till ovan nämnd artikel i dagens Smp skriver människor att lösningen på tiggeriet är att inte ge människor pengar. Hur kan det vara en lösning? Att ignorera problemet och stänga ut de som inte har mat för dagen? Tidningsartikeln utgår från den stadsfest som är i antågande. Tänk om vi kunde lägga mer pengar på att hjälpa varandra och mindre på karuseller…

Jag påstår inte att det är Växjös uppgift att lösa problemet, för det är spritt över hela Europa. Däremot tycker jag att svenska politiker, både på lokal, nationell och EU-nivå borde jobba på samma linje. Det vill säga se till att Europas befolkning (oavsett om hemlandet är EU-medlem eller inte) får en dräglig tillvaro. För mig är en trovärdig politiker en människa som är empatisk och som tror på att människor är i grunden goda. Någon som emellanåt vågar se bortom sina egna privilegier och som har visionen om att jorden ska bli en bättre plats.

När det sparkas fotboll i glashus

Likt andra svenska städer med självaktning har Växjö de senaste åren satsat hårt på att bygga idrottsarenor. I Växjö har man valt att lägga flera av arenorna tillsammans och döpt området till Arenastaden. Den som har kännedom om Växjö vet att vårt lokala fotbollslag i högsta serien heter Öster och att deras tidigare arena heter Värendsvallen. Nu för tiden är Värendsvallen inte längre spelplats för matcher, utan träningsanläggning för fotbollsspelarna. Till helgen kommer Värendsvallen att användas som hoppbana när Växjös ridsportföreningar tillsammans arrangerar ett meeting där. Ett roligt initiativ, bra med samarbete mellan klubbar och över idrottsgränser, tycker jag.

I morse lyssnade jag på Sveriges Radio P3 (som alltid!) när jag åkte till jobbet och döm om min förvåning när jag fick höra om det här. Östers sportchef Peter ”Kuno” Johansson vet alltså inte om han ska ”skratta eller gråta” över ett lokalt samarbete mellan olika idrotter.

Jag drar mig till minnes hur fotbollsföreningen i fråga för några år sedan bemötte frågorna från oss som tillhör föreningar vars idrotter inte platsar på Arenastaden. De sa att Arenastaden skulle komma alla idrotter till nytta, att vi som Växjöbor borde vara stolta och glada och inte missunnsamma. Det gamla ordspråket om stenar och glashus ligger nära till hands när jag nu läser sportchefens uttalande. Min tolkning utifrån tidigare redovisade åsikter är att konkurrenskraftig ridsport, liksom dito fotboll, borde dra en och annan besökare till Växjö stad, vilket gynnar även fotbollsintresserade.

Ridsporten är en stor idrott, i Sverige och i Växjö. Trots att ridsport är en av de största ungdomsidrotterna i Sverige, särskilt för flickor, kan vi ridsportare bara drömma om att få kommunal finansiering av arenor liknande hockeyns eller fotbollens.Det är häftigt att kunna visa upp ridsport på en deltagar- och åskådarvänlig plats. Det är inte så att helgens ridsporttävling kommer att äga rum på Östers tävlingsarena, utan endast på träningsplanerna. Inte heller kommer fotbollen och hästhoppningen att ske samtidigt, på samma plats. Fotbollsspelarna behöver alltså inte kryssa bland hästar när de ska öva passningar.

Jag är säker på att samtliga Österspelare, -ledare och -fans är välkomna till Värendsvallen i helgen. Ta chansen att titta på ponnyhoppning i Växjö! Vem vet, det blir kanske kul?

PS. Tack Öster för gratisreklamen i riksmedia… 😉

Full fart mot helgen…

Okej, jag vet att det bara är tisdag. Men just nu är det varmt och jobbigt att arbeta och jag ser fram emot helgen. Den bjuder nämligen på traditionsenlig stadsfest här i Växjö: Karl Oskar-dagarna. Efter sex år som Växjöbo har jag nästan vant mig vid det fåniga namnet. Nästan… Årets upplaga har en del hästar med i bilden, vilket ju alltid är trevligt. Tingsrydstravet ska visa upp sig i stan (köra gatlopp som det stod på kommunens web idag) och det blir nog en och annan ridhäst i centrum också. På Värendsvallen blir det premiär för riktig idrott, utan boll alltså. (Varning för att föregående mening innehöll svårtolkad ironi.) Karl Oskar-cup i ponnyhoppning arrangeras gemensamt av ridklubbarna och jag tänker gå dit och titta lite. Kanske lyckas släpa med mig mannen i mitt liv också? (Tror inte på det själv, men jag kan ju alltid hoppas.)

Förutom detta spektakel bjuder helgen också på inmundigande av små röda djur, det vill säga kräftskiva. Ge mig helg!