Besök på Friends Arena

I helgen var jag på möte med Ridsportförbundet i Solna. Vi fick bland annat en rundtur på Friends Arena, eftersom det är där som Stockholm International Horse Show kommer att hållas från och med i år. Det är verkligen en häftig arena och jag tror inte att någon kommer att bli besviken. Bland annat blir mässdelen fem gånger större än vad den var när arrangemanget hölls på Globen. Det kommer fortsatt att bli mycket show med spännande nyheter som jag inte tänker spoila riktigt än… Det var smidigare att ta sig till arenan än jag trodde, så där kommer det inte heller att bli några problem. Sedan kan det ju diskuteras om en arena verkligen ”behövs”, men det är en annan historia.

Bjussar på några mobilbilder, bland annat från herrfotbollslandslagets omklädningsrum 🙂

IMG_3236 IMG_3238 IMG_3240 IMG_3242

Annonser

En ridsportarena i Växjö?

I dagens Smålandsposten kan man läsa om en motion skriven av Ann-Kristin Lindquist (min granne, ge mig kändispoäng!), där hon förespråkar en ridsportarena i Växjö. Där ska det kunna hållas nationella tävlingar och vi ska få ett ”Växjös Falsterbo”.

Jag tycker att det är ett spännande förslag och att det finns både för- och nackdelar med det. Fördelar är att ridsporten uppmärksammas och tas på allvar. Det hade ju varit riktigt coolt om Växjö kom att bli ett centrum för ridsport och om vi fick samma möjligheter som hockeyn eller fotbollen.

Samtidigt har jag lite svårt att se hur det skulle kunna bli allvar. Jag förstår förstås att det bara är en motion, ett förslag, och att ett eventuellt genomförande ligger långt fram i tiden. Jag tror kanske att ridsporten i Växjö skulle gynnas bättre av att klubbarnas befintliga anläggningar rustades upp. Det skulle inte bara gynna tävlingsryttarna, utan även bredden, de som rider på ridskolorna. Tänk om man kunde låta undersöka vad klubbarna har för behov och hjälpa dem med resurser för att förbättra sin verksamhet?

Det pratas ju ofta om att det blir allt svårare att locka ideella krafter och att då arrangera stora tävlingar endast på frivillig basis, blir kanske svårt?

Fast… En kommunal ridsportarena som sköts kommunalt skulle vi nog inte tacka nej till? 😉

Ungas rätt att slippa prestationshets

Idag var några av stallkompisarna iväg och tävlade. När de kom tillbaka pratade vi lite om hur det hade gått och om att resultatet på papperet inte alltid avspeglar känslan. Det kan stå ”utesluten”, men man kan ändå vara nöjd, för att sprången blev fina, känslan var bra och för att man vet vad som ska förbättras till nästa gång. Alla som håller på med ridsport vet ju att det är svårt och att det inte finns några genvägar. Att det inte är hur många rosetter som man har lyckats samla som är det viktiga, utan samspelet med hästen, glädjen och känslan över att göra en bra runda.

För mig har det tagit lång tid att komma till den insikten. Att bli av med prestigen och prestationskraven.

För de har funnits där. Precis som när jag drev mig själv hårt i skolan för att få högsta betyg, var det för mig viktigt att bli placerad på tävling och det kändes som ett misslyckande när jag inte blev placerad. Jag tror inte att jag är den enda som har känt eller känner så? Särskilt när jag var i tonåren pressade jag mig själv hårt. Jag red ändå ”bara” lätt klass, till skillnad från många andra ridsportungdomar.

En del av lösningen var för mig att inte tävla. Att plocka bort det som triggade igång prestationshetsen hos mig. När jag tänker tillbaka så är jag glad för att jag aldrig red på så hög nivå som tonåring, för jag var helt enkelt inte mentalt förberedd för det. Idag är jag mycket mer prestationslös än då och det har också lett till att jag rider bättre. Jag har fått en helt ny känsla för hästar, en känsla i ridningen som inte fanns tidigare.

Jag vet att det viktigaste för mig är att få vara med djuret häst, för jag älskar hästar. Det borde vara det viktigaste incitamentet för alla som håller på med ridsport, tycker jag. Eventuella prestationer kommer i andra hand. Det är ju genom positiv förstärkning, genom att känna glädje, som prestationer förbättras. Inte genom press och krav.

Därför tycker jag att det här är fel. Jag tycker inte att vi ser till barns och ungdomars bästa om vi utsätter dem för att tävla inför en fullsatt arena på ett av Sveriges största ridsportarrangemang. Det är inte att bevaka barnrättsperspektivet eller att bygga för framtiden. En satsning på ungdomar som tävlar stor häst bör enligt min åsikt genomföras i deras närmiljö, under stöttande former. Fler argument finns i det här inlägget.

Ledstjärna #4

Jag tränar och tävlar i samspel med hästen och kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av.

Den här ledstjärnan tycker jag är så himla viktig! Det är de ju såklart allihop, men jag ska förklara vad det är som jag gillar så mycket med nummer fyra.

Många av oss hästmänniskor har otroligt höga krav. På oss själva och på vår omgivning. Särskilt de av oss som rider på ridskola eller har en häst, alltså rider max en gång per dag. Detta enda ridpass, i veckan eller om dagen, blir så otroligt viktigt. Vi vill ha en bra, nästan perfekt, känsla varje gång. När vi diskuterar det så här och ser det rationellt blir det ju uppenbart att det inte går. Alla kan inte vara på topp varje dag. Varken vi eller våra hästar. Jag tycker att det är viktigt att vi är snälla mot oss själva. Snälla mot oss själva och mot hästarna. Det innebär bland annat att ha rimliga krav på prestationen som ska utföras.

Ibland räcker det kanske att starta en klass på tävlingen, det måste inte alltid vara två. Vissa dagar är det lagom att bara ta en lugn skrittpromenad, för vila och återhämtning är en jätteviktig del av träningen. Som ryttare är det lätt att fastna i det som är svårt och jobbigt i ridningen. Har hästen till exempel svårt för galoppfattning åt vänster, ja då sitter vi och nöter de där fattningarna, med frustration och missnöje som resultat. Att istället se till att jobba med mitt favoritbegrepp, positiv förstärkning, kan ge oväntat bra resultat. Gör det som du och hästen har lätt för och det krångliga kommer att lösa sig. En häst (och ryttare) som får beröm och uppskattning blir betydligt mer benägen att göra sitt bästa, än den som bara får göra sådant som är svårt.

Det finns en slags ”sanning” om att vem som helst kan bli en ny Rolf Göran Bengtsson, bara man jobbar tillräckligt hårt. Jag tror att det är lögn. Jag tror inte att vem som helst kan bli världsmästare, utan att det handlar om en mängd faktorer som måste stämma för att det ska bli bra. Därför är det viktigt att vi också ser vilka begränsningar som våra hästar har. Hur är hästen byggd, vad tycker den är roligt att göra, vilken ras är den och vilket användningsområde har den? Om man tar hänsyn till detta och sedan utgår från det viktigaste – att ha roligt när man rider, så blir samspelet med hästen så mycket bättre. Det är inte så dumt att stanna upp ibland och tänka på varför vi gör detta. För att vi älskar hästar! (Väl?)