Carla-planer

Än så länge har alltså jag och lilla grå hunnit med två tävlingar, Kalmar och Älmhult. Planen är nu att starta en 90-klass i Lammhult den 25 maj och sedan hoppa 90 och 1 meter på pay and jump i Älmhult den 27 maj.

(Varför finns det inte ett svenskt namn för pay and jump? Hoppa och betala? Betalhoppning?)

Sedan är tanken att hon och hagkompisen Casco går ut på bete första veckan i juni. Hon ska få några veckor ledigt, men sedan håller jag igång henne och rider som vanligt, fast hon går ute dygnet runt. Jag vill gärna göra några starter under sommaren, om det funkar med jobbet så vill jag rida Ljungbys sommarcup.

Tyvärr har det inte blivit några tillfällen att hoppträna för oss än, men det löser sig förhoppningsvis (hehe) framöver. Jag rider dressyr/markarbete varje eller varannan vecka för Sandra, än så länge behöver vi lägga mer fokus på det än på själva hoppningen känner jag.

I augusti åker vi på träningsläger till Robert och Klara Fritz i Gråbo utanför Göteborg. Sedan hoppas jag att vi är redo för att kunna rida lag i divison 2-hoppning i höst. Det går i 1 meter och 1,05.

Som ni ser så är det hopptävling som är i fokus i år. På sikt skulle jag vilja tävla dressyr också, men det får nog vänta till nästa år. Om jag blir tillräckligt modig så hade det varit jättekul att testa att hoppa terräng också, någon gång. Hon är ju ändå från Irland, fröken Carla, så hon borde gilla det.

IMG_3393

Annonser

It’s alive!

Av oklar anledning är det drygt två månader sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Jag har flera gånger tänkt börja blogga igen, men något, jag vet inte vad, har tagit emot. Så sitter jag nu här i min soffa med datorn i knät och pizza i magen. På min teve samtalar Jessica Gedin och Lars Lerin. Jag inbillar mig i min förmätenhet att jag har något att säga, så jag testar att ta upp bloggandet igen.

Vad har då hänt under de här två månadernas bloggtorka?

  • Jag har varit i Berlin över en ”långweekend” (LOL) med två fina kamrater. Vi åt massor med god mat, såg resterna av Berlinmuren, jag köpte dyrt ansiktsserum, vi var på judiska museet och på loppis. En bra resa!
  • Carla och jag har gjort våra två första starter för året, 90 cm i Kalmar och dito i Älmhult. Fina, goa lilla grå, med mer rutin, mindre nervositet och mer styrka kommer det att bli kalas det här.
  • Älsklings-Prinsen har varit inlagd två dygn på djursjukhuset med trippeldiagnosen ormbett, bukspottkörtelinflammation och anaplasma… Återbesök om ett par veckor, hjälp mig att hålla tummarna för att proverna ser bättre ut då!
  • Jag har gått med i Feministiskt initiativ och är i det närmaste övertygad om att de är de som kommer att få min röst i EU-valet om två veckor.
  • Jag har mest troligt drabbats av pollenallergi och det är förfärligt synd om mig… 😦
  • Jag vill tipsa om den här bloggen. Inget för dig som vill ha lättsam och munter läsning, dock.

Det var väl det viktigaste, tänker jag?

CIMG1154 CIMG1146

(Tyvärr kom bara halva vår runda med på film, men jag hade fin känsla! Bästhästen!)

Göteborg Horse Show

Sent igår kväll kom jag hem till min Prins efter tre härliga och intensiva dagar i Götet. Scandinaviumhelgen började för min del i fredags med möte med utbildningssektionen. Det var ett riktigt bra möte och jag fick mig tilldelat ett uppdrag som jag tror kommer att passa mig perfekt och bli riktigt roligt. Hoppas att jag kan skriva mer om det framöver!

När mötet var klart på fredag eftermiddag kom mamma till Göteborg. Vi möttes i Scandinavium och fredagens kvällsföreställning. Jag var lite trött efter att ha stigit upp före kl fem på morgonen, så jag orkade inte riktigt se klart sista klassen… Vi hade sedan biljetter till både lördag och söndag, så vi såg hoppning, dressyr och show. Jag är barnsligt förtjust i agilityn. Jag är också väldigt glad över att Elin Jansson tog en välförtjänt seger i 7-årsfinalen, jag läser hennes blogg och tycker att hon verkar vara en otroligt skicklig och ödmjuk ryttare. För övrigt är mina nerver nog för svaga för all spänning som uppstår när de svenska ryttarna rider. Så nervöst!!

Alla som besöker GHS är nog mer eller mindre överens om att Euro Horse-mässan är en stor del av det hela. Jag läste i GP på hotellet att den genomsnittliga mässbesökaren gör av med 1900:- på hästprylar. Jag är inget undantag, det blev prylar både till mig, hästen och hunden. Alla mer eller mindre nödvändiga. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte tycker att det är roligt att gå på mässan, men samtidigt kan jag tycka att det finns något provocerande med den konsumtionskultur som jag blir delaktig av där. Att prylarna nästan blir viktigare än kärleken till hästar.

På lördagen tog mamma och jag en promenad på stan och där såg vi flera människor som tiggde pengar. Kontrasten mellan mässans överflöd och de som satt på trottoaren med en pappersmugg i handen blev hård. Det får mig att känna mig så maktlös. Hur orättvist det är, livet. Ändå var det en bra påminnelse för mig, om livet utanför bubblan. När jag väntade på spårvagnen på söndagen kom det fram en kvinna som bad om pengar till mat åt sina barn. Jag gav henne de kontanter som jag hade. Jag tycker att vi måste ta bättre hand om varandra. Det finns de som påstår att människor som tigger skor sig på det, eller att de tillhör organiserade ligor. Jag kände i helgen att jag kände att jag struntar i om det är sant eller inte. Jag såg desperationen i kvinnans ögon när hon kom fram till mig och jag kände hur förnedrande det måste vara att tigga pengar. Ingen skulle behöva gör det! När vi nu är medlemmar av en europeisk union så borde det ingå att hjälpa människor, oavsett vilket land de kommer från. Mina småslantar kan kanske göra en tillfällig liten skillnad för någon, men på längre sikt är det ett strukturellt problem som måste bekämpas med politik.

Så, lite GHS och lite samhällsengagemang blev det alltså här… Sammanfattningsvis var det en riktigt bra helg och jag längtar redan till nästa år!

Hästar som jag har haft: Promise Me

När jag hade bott ett tag i Växjö blev jag sugen på att ha en egen häst igen. Jag gav mig ut på Hästnet och hittade ett sto i Hästveda utanför Hässleholm.

Promise

Promise Me PWR
f. 2002
e. Prestige VDL – Madrigal – Jovial – Gaspari

Promise har också en avkomma efter Camaro M, född -06. Catch Me H, eller Knatten som han kallas, kan du följa på Tittis blogg.

Promise är en jättefin häst, som rör sig trevligt och hoppar bra. Hon har gångartsdiplom från treårstestet och hon passade mig bra i storlek. Tyvärr så var hon lite för skarp i temperamentet för att hon och jag skulle passa optimalt ihop. Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att sälja henne. När jag sålde henne hade jag haft henne i två år och det var skönt att komma fram till ett beslut. Även om jag tyckte otroligt mycket om henne, så var hon och jag inte en bra kombination.

Tanken när jag köpte henne var att kunna tävla lite i både hoppning och dressyr och så hade jag en dröm om att längre fram ta ett föl på henne. Det blev lite hopptävlande, med blandade resultat. Jag var som sagt lite för mjuk för henne och lyckades inte helt vinna över henne på min sida. Därför blev det inte alltid hopp, utan ibland stopp. Promise har alltså alla förutsättningar, men vi matchade inte riktigt varandra. Synd, för det är en härlig häst!

Här är filmen som vi gjorde när jag skulle sälja henne. Det är duktiga Mette som rider 🙂

4275_96382939026_7439169_n

Bilderna är från 2009 och filmen är från 2010.

Together again

Vet ni hur glad jag är över min lilla häst? ❤ Idag har jag pysslat och ryktat, provat benskydd och pussat henne. Fina Carla stod på uppställningsplatsen och fine Prins satt bredvid. Vår lilla flock. Världens bästa familj.

Munsboro Carla kom till Sverige från Irland i början av 2010. Hon köptes in som ridskolehäst till Theleborgs Ryttarsällskap, min tidigare arbetsplats. På ridskolan hade vi personalridning en gång i veckan och det var under de ridpassen som jag red Carla första gångerna. Jag blev mer och mer förtjust i henne och deltog också i några träningar med henne, både i dressyr och hoppning. Jag har också startat henne i hoppning två gånger på lokal tävling och i dressyr en gång på klubbtävling. En av ridskoleeleverna har tävlat henne lokalt i dressyr, så lite tävlingserfarenhet har hon.

Jag har hela tiden sagt att om Carla någon gång skulle bli till salu så skulle jag vilja köpa henne. Nu föll det sig så att hon blev till salu och jag är så glad över att jag fick chansen att köpa henne!

Till en början kommer jag att ta det väldigt lugnt med Carla. Hon ska få gott om tid att acklimatisera sig i sitt nya stall, lära känna sina nya hästkompisar och vi ska ha mycket mys och pyssel. På längre sikt är mitt mål att träna och tävla med henne, tävlingsmässigt är det framför allt hoppning som jag tänker mig. Självklart ska vi träna både dressyr och hoppning. Utöver det blir det uteritter och så skulle jag vilja lära mig att tömköra.

Carla är en otroligt snäll och okomplicerad häst med stort hjärta. Det är det som fick mig att fastna för henne, att hon alltid bjuder till och gör sitt bästa. Dessutom har hon stor kapacitet i hoppningen. Hon passar mig perfekt, lagom stor, snäll och rolig att rida. Jag tror att jag har en härlig tid framför mig 🙂

Carla
Foto: Hanna Petersson

Ungas rätt att slippa prestationshets

Idag var några av stallkompisarna iväg och tävlade. När de kom tillbaka pratade vi lite om hur det hade gått och om att resultatet på papperet inte alltid avspeglar känslan. Det kan stå ”utesluten”, men man kan ändå vara nöjd, för att sprången blev fina, känslan var bra och för att man vet vad som ska förbättras till nästa gång. Alla som håller på med ridsport vet ju att det är svårt och att det inte finns några genvägar. Att det inte är hur många rosetter som man har lyckats samla som är det viktiga, utan samspelet med hästen, glädjen och känslan över att göra en bra runda.

För mig har det tagit lång tid att komma till den insikten. Att bli av med prestigen och prestationskraven.

För de har funnits där. Precis som när jag drev mig själv hårt i skolan för att få högsta betyg, var det för mig viktigt att bli placerad på tävling och det kändes som ett misslyckande när jag inte blev placerad. Jag tror inte att jag är den enda som har känt eller känner så? Särskilt när jag var i tonåren pressade jag mig själv hårt. Jag red ändå ”bara” lätt klass, till skillnad från många andra ridsportungdomar.

En del av lösningen var för mig att inte tävla. Att plocka bort det som triggade igång prestationshetsen hos mig. När jag tänker tillbaka så är jag glad för att jag aldrig red på så hög nivå som tonåring, för jag var helt enkelt inte mentalt förberedd för det. Idag är jag mycket mer prestationslös än då och det har också lett till att jag rider bättre. Jag har fått en helt ny känsla för hästar, en känsla i ridningen som inte fanns tidigare.

Jag vet att det viktigaste för mig är att få vara med djuret häst, för jag älskar hästar. Det borde vara det viktigaste incitamentet för alla som håller på med ridsport, tycker jag. Eventuella prestationer kommer i andra hand. Det är ju genom positiv förstärkning, genom att känna glädje, som prestationer förbättras. Inte genom press och krav.

Därför tycker jag att det här är fel. Jag tycker inte att vi ser till barns och ungdomars bästa om vi utsätter dem för att tävla inför en fullsatt arena på ett av Sveriges största ridsportarrangemang. Det är inte att bevaka barnrättsperspektivet eller att bygga för framtiden. En satsning på ungdomar som tävlar stor häst bör enligt min åsikt genomföras i deras närmiljö, under stöttande former. Fler argument finns i det här inlägget.

När det sparkas fotboll i glashus

Likt andra svenska städer med självaktning har Växjö de senaste åren satsat hårt på att bygga idrottsarenor. I Växjö har man valt att lägga flera av arenorna tillsammans och döpt området till Arenastaden. Den som har kännedom om Växjö vet att vårt lokala fotbollslag i högsta serien heter Öster och att deras tidigare arena heter Värendsvallen. Nu för tiden är Värendsvallen inte längre spelplats för matcher, utan träningsanläggning för fotbollsspelarna. Till helgen kommer Värendsvallen att användas som hoppbana när Växjös ridsportföreningar tillsammans arrangerar ett meeting där. Ett roligt initiativ, bra med samarbete mellan klubbar och över idrottsgränser, tycker jag.

I morse lyssnade jag på Sveriges Radio P3 (som alltid!) när jag åkte till jobbet och döm om min förvåning när jag fick höra om det här. Östers sportchef Peter ”Kuno” Johansson vet alltså inte om han ska ”skratta eller gråta” över ett lokalt samarbete mellan olika idrotter.

Jag drar mig till minnes hur fotbollsföreningen i fråga för några år sedan bemötte frågorna från oss som tillhör föreningar vars idrotter inte platsar på Arenastaden. De sa att Arenastaden skulle komma alla idrotter till nytta, att vi som Växjöbor borde vara stolta och glada och inte missunnsamma. Det gamla ordspråket om stenar och glashus ligger nära till hands när jag nu läser sportchefens uttalande. Min tolkning utifrån tidigare redovisade åsikter är att konkurrenskraftig ridsport, liksom dito fotboll, borde dra en och annan besökare till Växjö stad, vilket gynnar även fotbollsintresserade.

Ridsporten är en stor idrott, i Sverige och i Växjö. Trots att ridsport är en av de största ungdomsidrotterna i Sverige, särskilt för flickor, kan vi ridsportare bara drömma om att få kommunal finansiering av arenor liknande hockeyns eller fotbollens.Det är häftigt att kunna visa upp ridsport på en deltagar- och åskådarvänlig plats. Det är inte så att helgens ridsporttävling kommer att äga rum på Östers tävlingsarena, utan endast på träningsplanerna. Inte heller kommer fotbollen och hästhoppningen att ske samtidigt, på samma plats. Fotbollsspelarna behöver alltså inte kryssa bland hästar när de ska öva passningar.

Jag är säker på att samtliga Österspelare, -ledare och -fans är välkomna till Värendsvallen i helgen. Ta chansen att titta på ponnyhoppning i Växjö! Vem vet, det blir kanske kul?

PS. Tack Öster för gratisreklamen i riksmedia… 😉