Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Annonser

Är det okej att inte orka?

Som bekant är världen i många avseenden helt förjävla vidrig. Jag har inte sett tevebilderna från Syrien, men fått dem beskrivna för mig. Är det okej att stänga av teven, hoppa över utrikessidorna i tidningen och istället titta på ryttar-EM och läsa om lokalpolitik?

Det är ju inte bara långt borta som det händer hemska saker. Jag stängde av radion när Verkligheten i P3 skulle handla om unga svenska tjejer som sålt sex. Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att läsa Kristian Gidlunds blogg eller bok. För jag kan inte hantera det.

Jag blir så påverkad av hemska saker som händer. När vi läste om Förintelsen i gymnasiet drömde jag vidriga mardrömmar om tågspår och halvdöda människor. Härom veckan läste jag en artikel om tvångsmatningen av fångar i Guantánamo och den har förföljt mig sedan dess. Jag kan inte släppa det. Jag inbillar mig att det betyder att jag är empatisk, detta att jag tar sådana saker till mig så starkt. Men är det okej att inte orka, att välja bort det som är jobbigt?

Här sitter jag i soffan med en varm och mjuk hund som snarkar bredvid, magen är full av äppelpaj och jag har det inte på något sätt dåligt. Är det då min skyldighet att försöka sätta mig in i hur andra har det, eller kan jag välja bort vissa saker? Om jag har rätt till mina känslor, betyder det då att jag har rätt att välja bort vissa saker som framkallar jobbiga känslor? Om jag väljer bort, vad gör det med mig?

Dessa småsaker funderar jag på ikväll… 😉

Privilegier och rätten till ett värdigt liv

Att vara privilegierad kan betyda olika saker. Vissa privilegier handlar om att följa normen, livet blir helt enkelt lättare för den som föds som vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Ett annat privilegium är pengar. Jag säger inte att den som har mycket pengar automatiskt blir lycklig, men det underlättar ju. Jag tror knappast att någon säger emot mig när jag hävdar att det är stora skillnad mellan att leva ett liv med god ekonomi, jämfört med en tillvaro utan pengar. Det må vara materiella saker som det handlar om, men det finns människor utan tak över huvudet eller mat för dagen. Även i Sverige.

Idag kom den nationella ”tiggar-debatten” till Växjö. Det var sorglig frukostläsning för mig och ännu sorgligare blir det när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Smålandsposten. Enligt den undersökning av tiggeriet i Stockholm som Dagens Nyheter gjorde tidigare i år stämmer det inte att det är organiserade ligor som tigger på svenska gator. Det är förtvivlade människor som tar sig hit för att de saknar det mest nödvändiga; mat, kläder, medicin.

Jag tycker faktiskt att det är en ganska vidrig människosyn som kommunalrådet Bo Frank uppvisar när han i pappersvarianten av Smålandsposten säger att han tycker att ”det är otrevligt med människor som tigger”. Jag tycker att vi bör fundera över våra egna privilegier istället, hur kan vi dela med oss till andra människor oavsett från vilket land de kommer?

I kommentarerna till ovan nämnd artikel i dagens Smp skriver människor att lösningen på tiggeriet är att inte ge människor pengar. Hur kan det vara en lösning? Att ignorera problemet och stänga ut de som inte har mat för dagen? Tidningsartikeln utgår från den stadsfest som är i antågande. Tänk om vi kunde lägga mer pengar på att hjälpa varandra och mindre på karuseller…

Jag påstår inte att det är Växjös uppgift att lösa problemet, för det är spritt över hela Europa. Däremot tycker jag att svenska politiker, både på lokal, nationell och EU-nivå borde jobba på samma linje. Det vill säga se till att Europas befolkning (oavsett om hemlandet är EU-medlem eller inte) får en dräglig tillvaro. För mig är en trovärdig politiker en människa som är empatisk och som tror på att människor är i grunden goda. Någon som emellanåt vågar se bortom sina egna privilegier och som har visionen om att jorden ska bli en bättre plats.

”När man är rik är det lätt att leka Che Guevara”

Jag har ofta ångest över att jag har det så bra. Jag är medveten om mina privilegier. Som att jag är vit, medelklass, har förmåga att använda språket, har sparpengar, akademiska poäng, egen lägenhet med mera materiella saker. Jag skulle gissa att de flesta av er som läser min blogg har liknande erfarenheter och bakgrund, självklart med en del variationer. Ändå är det ju så att lika söker lika. Igenkänningsfaktorn när jag (och ni?) läser bloggar, tar del av populärkultur, hittar nya vänner och så vidare är viktigt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv. Ingen får det bättre av att jag sparkar på mig själv. Det är okej att må dåligt trots att man materiellt sett har det grymt bra. Faktiskt. Det är inte på något vis synd om mig. Men tacksam och glad hela dagarna, det är jag inte.

Jag tycker att det kan vara schysst att tänka utanför det invanda. Att aktivt leta efter människor och berättelser som vittnar om en annan verklighet. Det finns konkreta saker att göra för att hjälpa människor som har det svårt. Det går att engagera sig i olika frivilligorganisationer, eller att bjuda en bostadslös på lunch och ett samtal. Mer långsiktigt så tänker jag att det handlar om förhållningssätt. Genom att jag väljer att öppna mig för andras erfarenheter så får jag också större förståelse för att det kan finnas olika problem och olika glädjeämnen.

På universitetet är det viktigt med källkritik. Vad har en skribent för syfte med sin text, på vems uppdrag har hen författat sitt alster? Den tanken försöker jag också ha med mig. Men jag är inte perfekt (no shit). Jag är gnällig, trångsynt, cynisk och självcentrerad jag också. Det är ju förstås enklare att följa gällande normer än att bryta mot dem. Jag är också lat ibland. Orkar inte analysera eller bryta mönster. Det är okej. För ni vet att när det finns regler, går det också ibland att göra undantag.

Slutligen: Några tips på skribenter/texter som varit ögonöppnare för mig på senaste tiden:

Den här bloggen

Det här blogginlägget