Som en diabetiker behöver sitt insulin.

(Triggervarning: Självmord)

Idag blev jag irriterad över en rubrik i Smålandsposten:

Smp

Som bekant äter jag antidepressiv medicin. Om en månad firar jag två år som symptomfri, yey! Ibland leker jag med tanken på att sluta med min medicin, för att se om jag kan klara mig utan den. Men när jag tänker på det så landar jag alltid i att det inte är värt att riskera att förstöra det goda mående som jag har byggt upp. Min läkare sa en gång att jag kan likna det vid hur en diabetiker behöver medicin, det är livsnödvändigt.

Psykiska sjukdomar kan ha dödlig utgång. För tio dagar sedan tog den kände svenske regissören Malik Bendjelloul sitt liv efter att ha varit deprimerad en tid. Det är ohyggligt, fruktansvärt sorgligt. Men vi måste våga prata om det! Prata om hur vanligt det är med psykisk ohälsa, vilken hjälp som finns att få och inte döma eller bagatellisera de som mår dåligt. Att använda ett felaktigt ord som ”lyckopiller” i en svensk dagstidning, det bidrar till det stigma som omger psykisk ohälsa och de människor som drabbats av sjukdomen.

På Facebook finns just nu ett ridsportinitiativ som syftar till att arrangera tävlingar och skänka vinsten till Cancerfonden. Jag tycker att det är en mycket bra satsning. Dock finns det något som skaver. Det är sällan som man ser insamlingar till förmån för suicidprevention. När någon dör för egen hand är det andra hjälporganisationer som omnämns i dödsannonsen. Det är så tabubelagt att tala om den förtvivlan som leder till självmord, att vi inte ens gör det när vi ställs inför faktum.

Alla vet att rökning förkortar livet. Sanningen är att psykisk sjukdom kan ha samma effekt, vilket bevisas av denna studie.

 

Resten av det här inlägget kommer jag att ägna åt att berätta en särskild historia:

En dag i vintras såg jag hur kondoleanser började strömma in på min väns Facebook-vägg. Jag kände dig sedan uppväxten, men vi hade inte träffats på några år.

Jag förstod att du var död.

Det gjorde ont. Vi hade inte setts på länge, men jag såg dig fortfarande som en vän. En vän som var ovanligt smart (”skolans mest intelligenta elev” sa en lärare om dig en gång i högstadiet), men framför allt ovanligt empatisk. Som såg andra människor. Du älskade att dansa och du var en strålande lärare och pedagog. Du valde att bli lärare eftersom du brann för det, trots att alla ”förnuftiga” typer sa åt dig att utbilda dig till något annat, du som hade så bra betyg. Du var autentisk ut i fingerspetsarna. Du var dig själv.

Inför begravningen skänkte jag en slant till Vi-skogen och skrev några rader till dina föräldrar. Jag undrade vad som hade hänt dig.

Efter några veckor delade din syster det här på Facebook:

”Jag tänker dela med mig av något som ni får dela vidare om ni vill. Min syster, då 29 år tog sitt liv 31/1-2014.

Hon bad sjukvården om hjälp, och bara dagen innan 30/1-2014 bad hon om hjälp på psykakuten. Hennes test hon utförde där sa att hon var djupt deprimerad. Hon hade också erkänt på plats att hon hade flyktiga självmordstankar, ingen livslust och mycket därtill som vi läst i hennes journal. Det stod mycket saker där som säger att de borde lagt in henne för vård. Ändå hjälpte inte vården henne. Istället skickade psykAkuten hem henne med samma antidepressiva läkemedel som fick henne att tänka självmordstankar.

Jag delar detta för jag anser att det är något väldigt galet med vår sjukvård i Sverige. Det finns ingen hjälp för de utsatta. Det finns ingen empati. Bara för att min syster pratade klart och tydligt bedömde läkaren att hon inte var så deprimerad som hon sa, och som hon fick i poäng på deras tester som de gör på avdelningen som sa bara där att det är kritiskt. Ingen människa med depression bör få antidepressiva medel utan att man gör en koll att personen klarar av det själv. Dessa läkemedel får personen att må sämre och utan vård eller att ta in personen under uppsyn kan sluta så som det gjort för min fina syster. Och hon ville leva! Hon var rädd för det hon kände. Hon ringde psykakuten själv torsdag kväll 30/1 och sa snälla ta er tid att träffa mig. Kan ni förstå vilken hopplöshet personen känner när de blir hemskickade med läkemedel som de mår dåligt av och ännu sämre av? Det finns alltför många fall av dessa.

Kanske känner Du någon som behöver hjälp men som inte skriker ut det? Skrik i så fall åt dem, för vi måste tyvärr skrika inom vården för att vi ska bli hörda. Jag ber för Sveriges framtid och de med psykisk ohälsa att de ska tas in, tas hand om….inte att vården ska pröva dem fram om de överlever eller inte. Inget kan få tillbaka min älskade syster. Inget kan ta bort den smärta som orsakar för våra föräldrar att de mist sitt barn. Men vi tillsammans kan skrika och bli hörda. Vi kan börja se oss omkring om någon mår dåligt och kontakta vården bestämt och utan några undantag. Vi måste säga till våra politiker att detta inte längre accepteras.

Min syster är bara en av många. Men bara hon är speciell. En god vän, syster, dotter, en älskad gymnasielärare som inspirerat så många. Det är en hemsk tragedi, en stor förlust för många. Även för Sverige och för framtida elever hon hade lärt med sitt härliga sätt. Jag tänker kämpa för att de utsatta ska få hjälp. Jag vill tro på ett humant samhälle. Jag hoppas att människor innerst inne bryr sig. Det kan vara din granne, klasskompis, partner, kollega. Vi är alla omgivna. Hjälp varandra. Och åter igen: skrik när ni behöver hjälp inom vården. För att tala att man mår dåligt och inte har livslust på ett lugnt sätt det hjälper tyvärr inte….till minne av min fina syster tänker jag skrika.”

Jag vill använda bloggen till att skrika tillsammans med din syster! När någon uttrycker sig nedsättande eller obetänksamt, då tänker jag påpeka det. Och jag tänker fortsätta ta min medicin, för jag vill ha min livslust kvar.

 Slutligen:

Mår du eller någon du känner dåligt? Föreningen Mind kan guida dig till rätt hjälp och stöd. Tveka inte att kontakta dem.

Annonser

Carla-planer

Än så länge har alltså jag och lilla grå hunnit med två tävlingar, Kalmar och Älmhult. Planen är nu att starta en 90-klass i Lammhult den 25 maj och sedan hoppa 90 och 1 meter på pay and jump i Älmhult den 27 maj.

(Varför finns det inte ett svenskt namn för pay and jump? Hoppa och betala? Betalhoppning?)

Sedan är tanken att hon och hagkompisen Casco går ut på bete första veckan i juni. Hon ska få några veckor ledigt, men sedan håller jag igång henne och rider som vanligt, fast hon går ute dygnet runt. Jag vill gärna göra några starter under sommaren, om det funkar med jobbet så vill jag rida Ljungbys sommarcup.

Tyvärr har det inte blivit några tillfällen att hoppträna för oss än, men det löser sig förhoppningsvis (hehe) framöver. Jag rider dressyr/markarbete varje eller varannan vecka för Sandra, än så länge behöver vi lägga mer fokus på det än på själva hoppningen känner jag.

I augusti åker vi på träningsläger till Robert och Klara Fritz i Gråbo utanför Göteborg. Sedan hoppas jag att vi är redo för att kunna rida lag i divison 2-hoppning i höst. Det går i 1 meter och 1,05.

Som ni ser så är det hopptävling som är i fokus i år. På sikt skulle jag vilja tävla dressyr också, men det får nog vänta till nästa år. Om jag blir tillräckligt modig så hade det varit jättekul att testa att hoppa terräng också, någon gång. Hon är ju ändå från Irland, fröken Carla, så hon borde gilla det.

IMG_3393

När jag drevs av ångest och bekräftelse, då var det minsann ordning på torpet.

Innan jag fick behandling för mina depressioner, då var det aldrig så stökigt hemma hos mig som det är nu. Jag struntade aldrig i att tvätta håret och jag dammsög varje vecka. Min lägenhet var välstädad, trots att jag nästan aldrig hade någon på besök.

Jag har inte längre behov av att ha den fasaden.

Jag var så osäker på mig själv. Jag hade så mycket ångest. Jag minns hur jag gick långa rundor i närområdet (jag var mer vältränad på den tiden också…), hur rörelse var det enda sättet för mig att bli av med demoner på. Jag var övertygad om att det enda som jag var bra på, det var att jobba, så jag jobbade hårt och mycket och gärna varje dag. Bekräftelsen från chefen och kollegorna, att jag var snabb och duktig, fick mig att känna mig lite bättre för en stund.

Jag jagar inte längre efter att bli sedd på det sättet.

Idag ser livet så annorlunda ut. Det kan gå tre veckor utan att jag dammsuger. Mina vänner kommer hit ändå. Jag vet att de vill träffa mig för min skull, inte för att bedöma min städning. Jag är trygg i det. Jag tackar inte längre ja till att jobba extratimmar, jag jobbar inte gratis mer. Jag tycker om min fritid nu för tiden. Det är skönt att vila på soffan, att jag gör det och att jag gillar det betyder inte att jag är lat och oduglig. Det betyder bara att jag sätter mitt mående främst.

När mina drivkrafter hette ångest och bekräftelse, då var det rent och fint här hemma. Jag mådde skit, men jag glömde aldrig att betala mina räkningar i tid. Idag händer det att jag kommer några minuter för sent till jobbet. Jag struntar i att det flyger omkring dammtussar och att mina fönster är oputsade. Jag väljer att i första hand göra sånt som får mig att må bra.

Det krävdes terapi och medicin för att få mig att förstå att världen inte går under för att jag slutar att vara högpresterande. Det var så f-ing värt det.

It’s alive!

Av oklar anledning är det drygt två månader sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Jag har flera gånger tänkt börja blogga igen, men något, jag vet inte vad, har tagit emot. Så sitter jag nu här i min soffa med datorn i knät och pizza i magen. På min teve samtalar Jessica Gedin och Lars Lerin. Jag inbillar mig i min förmätenhet att jag har något att säga, så jag testar att ta upp bloggandet igen.

Vad har då hänt under de här två månadernas bloggtorka?

  • Jag har varit i Berlin över en ”långweekend” (LOL) med två fina kamrater. Vi åt massor med god mat, såg resterna av Berlinmuren, jag köpte dyrt ansiktsserum, vi var på judiska museet och på loppis. En bra resa!
  • Carla och jag har gjort våra två första starter för året, 90 cm i Kalmar och dito i Älmhult. Fina, goa lilla grå, med mer rutin, mindre nervositet och mer styrka kommer det att bli kalas det här.
  • Älsklings-Prinsen har varit inlagd två dygn på djursjukhuset med trippeldiagnosen ormbett, bukspottkörtelinflammation och anaplasma… Återbesök om ett par veckor, hjälp mig att hålla tummarna för att proverna ser bättre ut då!
  • Jag har gått med i Feministiskt initiativ och är i det närmaste övertygad om att de är de som kommer att få min röst i EU-valet om två veckor.
  • Jag har mest troligt drabbats av pollenallergi och det är förfärligt synd om mig… 😦
  • Jag vill tipsa om den här bloggen. Inget för dig som vill ha lättsam och munter läsning, dock.

Det var väl det viktigaste, tänker jag?

CIMG1154 CIMG1146

(Tyvärr kom bara halva vår runda med på film, men jag hade fin känsla! Bästhästen!)

Who run the world? GIRLS!

Jag är på ett alldeles strålande humör idag, kanske för att solen skiner, kanske för att det är 8 mars, Internationella kvinnodagen och för att den ska firas? Se videon för att bli på lika bra humör som jag 🙂

 

Nu ska jag peppa vidare till världens bästa feminist-playlist, för att sedan träffa min kompisar och dra vidare till Deluxe, där det blir mat och firande. Bra lördag!

När någon lyssnar

Alla människor behöver känna att någon lyssnar. Extra viktigt är det när man mår som sämst. Jag kan komma på mig själv med att tänka att jag har haft tur som fick ett så bra bemötande av vården när jag sökte hjälp för mina depressioner. Men tur? Det är helt förskräckligt sorgligt om det är så, att man ska vara en människa med tur för att få rätt hjälp när man mår dåligt.

Jag läste en artikel av en läkare tidigare idag och jag skulle önska att ni också gör det:

Några år på vårdcentral och randning på en psykiatrisk mottagning har fått upp mina ögon för den här patientgruppen och har fått mig att tänka om. På min mottagning på vårdcentralen träffar jag tyvärr på patienter av ett helt annat slag än de som presenterades på utbildningen. I stället för väldefinierade diagnoser, såsom depression, generaliserat ångestsyndrom och cykloid psykos, ser vi snåriga blandtillstånd av nedstämdhet, ångest och självskadande beteende. Gärna med betydande inslag av kroppsliga symtom. Alkoholmissbruk, polyfarmaci och missbruk av beroendeframkallande läkemedel grumlar bilden. Ekonomiska och sociala problem är betydande. Patienterna har inte väldefinierade psykiska sjukdomar utan en komplex psykosocial problematik där doktorn ofta känner sig maktlös

Han har verkligen tänkt till och jag önskar att många av hans kollegor också läser och tänker. Extra pluspoäng för att han aktivt väljer att inte förutsätta att alla han träffar är hetero. Artikeln i sin helhet ger mig hopp.

Fredagslista

Hiss:

  • Min nya diskmaskin, ”Super Silence” heter den. Den håller verkligen vad den lovar, helt plötsligt går det att vara i köket och lyssna på radio med diskmaskinen igång! Många pensionärspoäng inkasseras här.
  • Jag har börjat följa ett Twitterkonto som bara delar Karin Boye-dikter.
  • Att livelåtarna från Jills veranda nu finns på Spotify! Plus alla andra låtar i programmet förstås.
  • Att me & my girlfriends ska fira 8 mars på Deluxe imorgon!
  • Att Berlinresa i april i stort sett är bokad :))))))

Diss:

  • Att Carla har tappat en sko = ingen ridning i helgen 😦
  • Väckarklockan ringer 05:00 imorgon…

 

Många bra saker och bara i-landsproblem alltså!

CIMG1086

Det är bra att få bevis för vad ”alla” vet

Man kan tänka att det är en självklarhet att en arbetsmiljö med brister ökar risken för att de som arbetar i den blir sjuka. Ändå är det viktigt att sådana påståenden kan verifieras med hjälp av forskning. I kursen i personalekonomi som jag just nu läser har vi fått räkna på vad det kostar för en arbetsgivare att ha många korttidssjukskrivningar på arbetsplatsen. Det blir en hög summa om man räknar ihop alla kostnader. Då är det ändå bara det ekonomiska som man har räknat på, vad kostar det inte för den enskilde? För att kunna motivera för chefer och ledningsgrupper varför de ska satsa på personalutveckling och arbetsmiljö är det bra att det finns forskning och siffror att använda som bevis. Efter att ha läst in mig på området är det helt galet att tänka sig att det finns arbetsplatser som inte jobbar med friskvård, arbetsmiljö och personalvård. Det är ju ändå inte helt ovanligt.

För mig handlar det om att hitta långsiktighet istället för kortsiktiga lösningar. Jag är övertygad om att ett gott arbetsklimat på längre sikt är bra både för personalen och för organisationens ekonomi.

Arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattningssyndrom

Slutsatser

SBU har gått igenom forskningsläget för samband mellan en lång rad faktorer i arbetsmiljön och depressionssymtom, respektive symtom på utmattningssyndrom. Det visar sig att forskningen främst varit inriktad på betydelsen av organisatoriska och psykosociala faktorer. Det finns vetenskapligt underlag för att följande gäller på gruppnivå:

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, t ex en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom.
  • Kunskapssammanställningen visar att vi idag vet mycket om samband mellan arbetsmiljö och symtom på depression respektive utmattningssyndrom. Framtidens forskning bör framför allt inriktas mot interventionsstudier, dvs studier som följer långtidseffekter på denna typ av ohälsa efter vetenskapligt underbyggda arbetsmiljöinsatser.

Källa/läs mer

Tömkörning

Idag hjälpte Sandra mig med att tömköra Carla. Målet är att få lilla C att arbeta bättre med sin kropp, att aktivera bakbenen och att få henne att vinkla dem mer. Det lyckades bra! Hon är helt klart på rätt väg och nu jobbar vi vidare för att få henne ännu mer balanserad. Idag blev det tömkörning på fyrkanten så att hon fick stöd av väggen. Jag höll lite i tömmarna, men när jag stod bredvid och tittade så flinade jag mest. Tänk att hon är min alldeles egen häst, finaste Carla! ❤

Här är en halvtaskig mobilfilm från dagen:

 

Framgång och fri vilja

Vad betyder det för en människa att vara framgångsrik? Jag är halvvägs genom min utbildning och överallt talas det om karriär, anställningsbarhet och att lyckas. Alla de uttrycken får det att vända sig i magen på mig.

Jag vet att det samhälle som vi har med den politik som förs är ett individualistiskt sådant, att det är sköta sig själv och skita i andra som gäller för den som vill ”göra karriär”. Jag tycker att det låter otillfredsställande.

För mig är framgång att hitta ett jobb som jag trivs med. Ett jobb där jag kan känna att jag kommer till min rätt utan att stressa mig sönder och samman. Ett där jag får betalt så att jag har råd att försörja mig själv, hästen och hunden. Jag är inte en person som behöver vara i centrum, jag har svårt att relatera till de som säger att man ”måste ta plats”. Jag låter hellre andra vara i rampljuset, om det betyder att jag har en bra arbetsmiljö med schyssta villkor.

Jag tror inte på att låta arbetet blir livets mening. Att man bara kan vara ”lyckad” om man sliter hårt på sitt jobb. Lycka är inte ett konstant tillstånd, det är något tillfälligt som man med lite tur får uppleva då och då. Jag tror på att hitta arbetsglädje, att känna glädje i att jobba på en plats där man trivs tillsammans med människor som man trivs med. För mig skulle de där lyckostunderna bli fler om jag på jobbet kunde känna att jag gör något bra för andra samtidigt som jag själv mår bra. Men det har ingenting med den vanliga tolkningen av karriärbegreppet att göra, handlar inte om stora summor pengar eller många minuter av rampljus.

Det är förstås okej att vilja göra karriär, på det sätt som jag inte vill. Vad jag tycker är tråkigt är när de som inte vill satsa på det blir klassade som lata eller visionslösa. För ibland handlar det om val, eller åtminstone tror vi att det är ett val vi har. Men så finns det de som av olika anledningar inte har något val och jag tror att steget från den fria viljan till ofrihet ofta är kortare än vad man kan tro.