It’s alive!

Av oklar anledning är det drygt två månader sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Jag har flera gånger tänkt börja blogga igen, men något, jag vet inte vad, har tagit emot. Så sitter jag nu här i min soffa med datorn i knät och pizza i magen. På min teve samtalar Jessica Gedin och Lars Lerin. Jag inbillar mig i min förmätenhet att jag har något att säga, så jag testar att ta upp bloggandet igen.

Vad har då hänt under de här två månadernas bloggtorka?

  • Jag har varit i Berlin över en ”långweekend” (LOL) med två fina kamrater. Vi åt massor med god mat, såg resterna av Berlinmuren, jag köpte dyrt ansiktsserum, vi var på judiska museet och på loppis. En bra resa!
  • Carla och jag har gjort våra två första starter för året, 90 cm i Kalmar och dito i Älmhult. Fina, goa lilla grå, med mer rutin, mindre nervositet och mer styrka kommer det att bli kalas det här.
  • Älsklings-Prinsen har varit inlagd två dygn på djursjukhuset med trippeldiagnosen ormbett, bukspottkörtelinflammation och anaplasma… Återbesök om ett par veckor, hjälp mig att hålla tummarna för att proverna ser bättre ut då!
  • Jag har gått med i Feministiskt initiativ och är i det närmaste övertygad om att de är de som kommer att få min röst i EU-valet om två veckor.
  • Jag har mest troligt drabbats av pollenallergi och det är förfärligt synd om mig… 😦
  • Jag vill tipsa om den här bloggen. Inget för dig som vill ha lättsam och munter läsning, dock.

Det var väl det viktigaste, tänker jag?

CIMG1154 CIMG1146

(Tyvärr kom bara halva vår runda med på film, men jag hade fin känsla! Bästhästen!)

Annonser

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Ledstjärna #3

Jag ser till att hästen finns i en trygg och säker miljö och jag reagerar om den far illa.

Det finns en sak som jag ångrar jättemycket. Det var när jag var och tittade på en hoppträning och tränaren satte en fast martingal på en av hästarna och lät hästen hoppa med den. Det syntes att hästen tyckte att det var obehagligt och den hoppade också sämre, med sänkt rygg och med olyckliga ögon. Det som jag ångrar är att jag inte frågade tränaren hur hen tänkte, varför hästen skulle hoppa med fast martingal? Som ridlärare och tränare kan det hända att man fattar beslut som i efterhand inte känns rätt och det är ju mycket möjligt att tränaren själv sedan kände att det här inte var den rätta vägen att gå. Jag ångrar mig i vilket fall, för jag följde inte ovanstående ledstjärna i det här fallet. Jag hoppas att jag slipper hamna i en liknande situation igen, men om jag gör det så hoppas jag att agerar annorlunda.

För övrigt så finns det ju olika åsikter om vad som är att fara illa. Antagligen lika många olika åsikter som det finns hästmänniskor. Uppenbara saker, som väl de flesta kan hålla med om, är att hästen får stryk, ingen mat eller vatten, har vanskötta hovar, tvingas vara ensam utan andra hästar och så vidare.

En trygg och säker hästmiljö befolkas av kunniga hästmänniskor. Varje häst får den tid som den behöver, ses som en individ. Jag är övertygad om att hästar mår bäst av att vara utomhus så mycket som möjligt. Att (en välskött) lösdrift är att föredra för yngre hästar och för hobbyhästar som rids max en gång om dagen. Hästen själv blir mycket mer trygg och säker att rida om den får göra av med lite energi tillsammans med sina artfränder, det tror åtminstone jag.

Tillbaka till det där med att reagera. Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas på tävling när en ryttare behandlar sin häst orättvist. Men jag tycker att vi måste vara mer självkritiska även på hemmaplan och våga diskutera oftare, även med de som anses vara kunniga tränare och ledare. Det gäller inte bara i ridningen, att fråga veterinären och hovslagaren varför de gör på vissa sätt tycker jag hör till en god hästhantering. Ju mer kunnig jag som hästmänniska bli, desto tryggare och säkrare blir min häst.

”sex blåggare”

Haha, älskar att någon har kommit in på min blogg genom att söka på ”sex blåggare”. Antar att den personen inte var ute efter sex stycken bloggare, utan bloggare som skriver om sex. Det känns inte riktigt som om jag matchar den sökningen (än… ;)). Jag försöker ju skoja till det lite ibland genom att kalla blåggen för just blåggen med å, det var väl det som var grejen. Annars har jag tyvärr inte så många roliga sökträffar att bjuda på.

Idag är det fredag, jag har varit ledig hela veckan och har ytterligare en ledig vecka framför mig. Inte fel alls! Helgens tips är såklart att titta på EM-finalerna i hoppning och dressyr. Jag gör det, samtidigt som jag håller andra ögat på Equipe och resultaten från Champion of the Youngsters på Grevagården. Där är två bekanta med och tävlar, så jag håller mina tummar!

Peace!

IMG_1740

Att vara hästen värdig

Det finns så mycket som är bra med ridsporten.  Jag tycker att det är fint att ridsporten har gett mig många vänner i olika åldrar, att det inte spelar någon roll hur gammal någon är, det går ändå bra att umgås på lika villkor. Män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra, på samma villkor, i samma klasser. Det går att utöva ridsport som elitidrott eller som motion långt upp i åldrarna. Det går att börja som nybörjare när man är barn, tonåring eller vuxen. Vi har i Sverige ett unikt system där vi kvoterar in ungdomar på alla nivåer i organisationen, vilket har lett till ett starkt ungdomsinflytande. Inte minst så har vi den unika varelsen hästen att få umgås med i vår sport. Jag älskar hästar, älskar att få vara med hästar.

Det finns de som tycker att ridsport är djurplågeri. Att vi inte borde få använda hästar till ridning. Att ridskolor borde stängas, tävlingar med hästar förbjudas och att allt det som kan ses som positivt med ridsporten inte väger upp att djuret hästen används för människans nöje, välmående, motion och tävling.

Vi som håller på med ridsport avfärdar ofta de personerna. De tillhör kanske en djurrättsorganisation och vi tycker att de har fått allt om bakfoten. Jag tror att det är det sämsta som vi kan göra, att bemöta dem som okunniga. Istället har vi en pedagogisk uppgift i att förklara hur vår sport, vår hästhållning och vår egentillsyn fungerar. Jag ska återkomma till detta längre fram i inlägget.

För att vi som ridsportare ska bli trovärdiga när vi ”tar debatten” som det heter, måste vi först se till att sopa rent framför egen dörr. Vi måste behandla våra hästar med kärlek och respekt. Alltid. Vad som är kärlek och respekt kan ju förstås diskuteras, det lär antagligen finnas lika många åsikter som det finns hästmänniskor. Jag tänker inte skriva om täcke på eller av, skodd eller oskodd häst, lösdrift eller uppstallning. De frågorna kan vi diskutera en annan gång. Det jag tänker på är större och mer övergripande saker. Som att alltid se till att vi följer djurskyddslagen. Att hästar inte lider. Bara om vi ser till att skydda våra hästar från lidande och hanterar dem på ett positivt och respektfullt sätt är vi värdiga att använda dem till vår sport. Egentligen skulle ju de kraftfulla hästarna kunna kasta av oss och fly från oss vilken sekund som helst. Det enorma förtroende som de ger oss när de släpper upp oss på deras ryggar, det måste också förvaltas.

Jag tror också att många av oss ryttare (mig själv inräknad!) behöver bli ännu skickligare. Som en klok tränare brukar säga: ”Alla hästar ska kunna ridas på tränsbett”. Genom mjuk och fin ridning som ger glada och positiva hästar som inte protesterar, utan lyder ryttarens hjälper med en positiv attityd kan vi visa och professionella gentemot dem som kritiserar oss. Här gäller det att kunna ta sig an uppgiften med en stor portion ödmjukhet.

Detta med pedagogiken då? Jo, vi måste ju förklara vad vi gör och varför vi gör det. Hästar är stora djur, de väger ett halvt ton, eller mer. Dessutom är de bytesdjur och beter sig på ett annat sätt än de vanligaste husdjuren, hundar och katter som är rovdjur som vi. För att kunna hantera hästar utan risk krävs kunnande om hästens språk och signaler och hur man läser av dessa. Det kan också krävas en del utrustning och hjälpmedel och det får vi ibland kritik för. Där måste vi kunna förklara, varför just det bettet, varför ridspö, varför sporrar? Vi blir inte trovärdiga om vi inte själva vet varför vi gör saker och hur det påverkar hästen. Om det är ett stort tevesänt mästerskap som högst troligt lockar en hel del oinsatta tittare, då behöver expertkommentatorn reagera om någon agerar på ett sätt som är olämpligt, till exempel använder ridspöet för mycket och för hårt.

Vi måste tänka på vilket språk som vi använder. Ridsporten bygger på en militär tradition, vilket gör att det språk som används under ridlektion kan låta hårt. Då får vi igen se till att förklara varför, vad orden betyder och varför vi har behållit dessa gamla termer genom åren.

Jag säger inte att det som jag har beskrivit ovan är enkelt. För några är detta självklart, men jag tror nog att många av oss ridsportare kan se en och annan framför oss som inte behandlar hästar med respekt.

Har ni tänkt på hur ni ska svara om någon anklagar er för att behandla hästar illa, bara genom att rida på dem, genom att utöva den sport som vi alla älskar? Om någon kallar er djurplågare, vad säger ni då? Jag tror, tyvärr, att det är värt att ta sig en funderare på.

CIMG0239 IMG_0110

När det sparkas fotboll i glashus

Likt andra svenska städer med självaktning har Växjö de senaste åren satsat hårt på att bygga idrottsarenor. I Växjö har man valt att lägga flera av arenorna tillsammans och döpt området till Arenastaden. Den som har kännedom om Växjö vet att vårt lokala fotbollslag i högsta serien heter Öster och att deras tidigare arena heter Värendsvallen. Nu för tiden är Värendsvallen inte längre spelplats för matcher, utan träningsanläggning för fotbollsspelarna. Till helgen kommer Värendsvallen att användas som hoppbana när Växjös ridsportföreningar tillsammans arrangerar ett meeting där. Ett roligt initiativ, bra med samarbete mellan klubbar och över idrottsgränser, tycker jag.

I morse lyssnade jag på Sveriges Radio P3 (som alltid!) när jag åkte till jobbet och döm om min förvåning när jag fick höra om det här. Östers sportchef Peter ”Kuno” Johansson vet alltså inte om han ska ”skratta eller gråta” över ett lokalt samarbete mellan olika idrotter.

Jag drar mig till minnes hur fotbollsföreningen i fråga för några år sedan bemötte frågorna från oss som tillhör föreningar vars idrotter inte platsar på Arenastaden. De sa att Arenastaden skulle komma alla idrotter till nytta, att vi som Växjöbor borde vara stolta och glada och inte missunnsamma. Det gamla ordspråket om stenar och glashus ligger nära till hands när jag nu läser sportchefens uttalande. Min tolkning utifrån tidigare redovisade åsikter är att konkurrenskraftig ridsport, liksom dito fotboll, borde dra en och annan besökare till Växjö stad, vilket gynnar även fotbollsintresserade.

Ridsporten är en stor idrott, i Sverige och i Växjö. Trots att ridsport är en av de största ungdomsidrotterna i Sverige, särskilt för flickor, kan vi ridsportare bara drömma om att få kommunal finansiering av arenor liknande hockeyns eller fotbollens.Det är häftigt att kunna visa upp ridsport på en deltagar- och åskådarvänlig plats. Det är inte så att helgens ridsporttävling kommer att äga rum på Östers tävlingsarena, utan endast på träningsplanerna. Inte heller kommer fotbollen och hästhoppningen att ske samtidigt, på samma plats. Fotbollsspelarna behöver alltså inte kryssa bland hästar när de ska öva passningar.

Jag är säker på att samtliga Österspelare, -ledare och -fans är välkomna till Värendsvallen i helgen. Ta chansen att titta på ponnyhoppning i Växjö! Vem vet, det blir kanske kul?

PS. Tack Öster för gratisreklamen i riksmedia… 😉

Full fart mot helgen…

Okej, jag vet att det bara är tisdag. Men just nu är det varmt och jobbigt att arbeta och jag ser fram emot helgen. Den bjuder nämligen på traditionsenlig stadsfest här i Växjö: Karl Oskar-dagarna. Efter sex år som Växjöbo har jag nästan vant mig vid det fåniga namnet. Nästan… Årets upplaga har en del hästar med i bilden, vilket ju alltid är trevligt. Tingsrydstravet ska visa upp sig i stan (köra gatlopp som det stod på kommunens web idag) och det blir nog en och annan ridhäst i centrum också. På Värendsvallen blir det premiär för riktig idrott, utan boll alltså. (Varning för att föregående mening innehöll svårtolkad ironi.) Karl Oskar-cup i ponnyhoppning arrangeras gemensamt av ridklubbarna och jag tänker gå dit och titta lite. Kanske lyckas släpa med mig mannen i mitt liv också? (Tror inte på det själv, men jag kan ju alltid hoppas.)

Förutom detta spektakel bjuder helgen också på inmundigande av små röda djur, det vill säga kräftskiva. Ge mig helg!

EG Utbildning

Vid sidan av mina studier driver jag ett företag som heter EG Utbildning. EG är förstås mina initialer, mycket fantasifullt, jag vet. Företaget startade jag i början av det här året och det har ridsportinriktning. Efter att ha avslutat min anställning på ridskolan där jag hade jobbat i fem år så kände jag att jag antagligen skulle komma att sakna undervisningen mycket. Därför startade jag företaget, för att ha en fot kvar i den pedagogiska praktiken, med hästar och elever.

EG Utbildning har tre inriktningar. Träning av elever med egen häst i hoppning och dressyr, vikarie på ridskola och föreningsutveckling. Under våren har framför allt föreningsutvecklingen varit populär, vilket så klart är jätteroligt!

Basen för företaget finns i Växjö, där jag bor. Jag tar uppdrag även på andra orter och har till exempel varit i Kalmar flera gånger. Eftersom jag inte har någon egen anläggning kommer jag ut till mina elever som vill träna för mig.

Ledorden för min verksamhet är positiv förstärkning. Det innebär att jag tror att lärandet blir bäst om man fokuserar på det som är positivt hos varje människa, häst eller organisation. Oavsett vilken typ av uppdrag som jag jobbar med så är det den positiva förstärkningen som jag ser som min viktigaste ingång.

De föreläsningar och utvecklingsdagar som jag har haft under våren har bland annat handlat om arbetsgivaransvar, ungdomsinflytande, arbetssätt i en ideell förening, alkohol och droger samt anti-mobbning. Nu i sommar jobbar jag vidare med marknadsföring och planerar inför hösten och hoppas på att få nya uppdrag 🙂

EG Utbildning

EG Utbildning2

Ung och stolt

(Det här inlägget skrev jag ursprungligen för Ung i ridsporten, i maj förra året.)

Ibland träffar jag människor som säger att det inte finns några riktiga stalltjejer längre.

Riktig stalltjej = en tonårstjej som lägger all sin lediga tid i stallet, sliter ut ryktborste efter ryktborste genom oräkneliga timmars skötsel av favorithästen och som osjälviskt alltid sätter hästens bästa framför sig själv.

Till er som klagar har jag två saker att säga:
1. God morgon och välkomna till 2010-talet!
2. Leta rätt på en tonåring i din närhet. Prata med henom och fråga hur hen har det.

Jag har avlagt ett löfte till mig själv. Jag ska aldrig! glömma hur det är att vara ung.

Att var tonåring kan vara en kamp. Kroppen och själen utvecklas. Föräldrarna och lärarna ställer krav. Kompisarna har en massa åsikter och de jämnåriga som inte är ens kompisar har ännu fler. Kanske blir man kär och kanske känner man sig olycklig. Kanske gör man som jag gjorde och struntar ibland att berätta om sitt hästintresse, döljer en viktig del av sig själv. Kvoten av ”lek inte med maten”-skämt är helt enkelt fylld.

Man ska vara bra i skolan, men inte för bra, för då blir man kallad för plugghäst. Man ska ha rätt kläder och rätt smink och vara cool på rätt sätt. Det är hårt och svårt att försöka anpassa sig till normen, utan att göra avkall på sin egen personlighet.

Jag är född 1985 och när jag växte upp fanns inte Facebook. Ingen av mina kompisar hade egen blogg. Alla mina tonårsbilder och -dagböcker samlar nu damm hemma hos mina föräldrar. Jag behöll dem för mig själv och lät ingen annan se dem. Tonåringarna av idag har fler arenor att visa upp sig på och att passa in på än jag och mina jämnåriga hade.

Stallet kan vara en trygg plats, men det kan också vara där som konkurrensen är som starkast. Ofta är det ridskicklighet som ger status, men det kan även vara viktigt att ha rätt kläder och utrustning, egen häst eller att försöka bli ridlärarens favorit.

Mitt i kaoset av växande, skola, kompisar, Internet och stall så finns det de som säger att riktiga stalltjejer måste tillbringa varje vaken timme hos hästarna. Jag är för min del säker på att man kan vara en alldeles äkta hästtjej ändå, eller hästkille. Samhället har förändrats och utvecklats, det är bara för oss att försöka hänga med. Vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, till alla tonåringar: Jag kan inte lova att det blir bättre. Jag kan bara hoppas att det blir det och skicka med er all pepp som jag bara kan! Det är ni som är framtiden, ni är så otroligt värdefulla. Låt aldrig någon intala er något annat.

Med hästen i fokus

Nu är jag tillbaka i Växjö efter en helt underbar helg! Vi var fyra stycken glada återträffare som samlades i en sommarstuga utanför Eksjö här i Småland. Det blev god mat, en massa roligt prat, bad (årets första för mig!), båtåkande och så åkte vi ring efter båten i full fart. Vi såg nästan Hästmannen också.

Eftersom sex personer ur klassen inte var där var vi noga med att ta många bilder som vi sedan lade ut på Facebook för att skapa avundsjuka… 😉 Detta med Facebook leder mig in på dagens bloggämne: Mobilanvändande och hästhantering. Många hästmänniskor minns säkert Pether Marknes upprop från februari i år. Det var många som höll med, några som inte gjorde det och sedan lade sig debatten. Jag tycker att det är dags att ta upp den igen.

På ridskolan där jag tidigare arbetade hade vi ett förbud mot mobilanvändande och hörlurar vid all hästhantering. Det gällde så väl uppsuttet som avsuttet. Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt och det finns flera anledningar till att jag tycker så:

  • Hästen är ett bytesdjur och ett flyktdjur. Det är respektlöst mot hästens natur att tro att vi ska kunna bemästra dem, samtidigt som vi fokuserar på något annat. Jag litar inte på att människan hinner reagera om något händer som skrämmer hästen. Alla som umgås med hästar vet att det mesta kan hända med dessa fantastiska, men också stora och starka djur.
  • Att lyssna på musik när du är i stallet eller rider gör att du inte hör om någon annan ropar på hjälp.
  • Självklart uppmuntrade vi till att de som skulle rida ut tog mobilen med sig, för att kunna tillkalla hjälp om så behövdes. Men prat i telefonen på hästryggen, eller vid övrig hästhantering, det leder till minskad uppmärksamhet på den häst som vi säger oss älska.
  • Du som har en egen häst är i många fall en person som andra ser upp till. Det spelar ingen roll att du säger att du inte vill vara en förebild, andra gör som du gör. Lägger du ut ”öronbilder” från ditt ridpass på din blogg eller annat socialt medium så säger du samtidigt att det är okej att släppa uppmärksamheten på hästen när du rider. Det är disrespect, som kidsen (kanske?) skulle ha uttryckt det.
  • De flesta av oss är nog mer eller mindre stressade. Testa att lämna mobilen hemma när du åker till stallet (eller i bilen, eller i skåpet…). Känn lugnet som uppstår när du slipper ta emot samtal och sms, när du bara kan vara med hästarna. Mindfulness, eller vad det heter 😉 På hög nivå!

De flesta håller nog med om att rökning i stall, i hästars närhet eller till och med till häst (!) är av ondo. Detsamma gäller sms:ande bakom ratten. Det handlar om egen och andras säkerhet och det handlar om att visa respekt och hänsyn för andra, hästar som människor. Varför är det då okej att släppa på den respekten och hänsynen i den här frågan?

Uppenbarligen är vi ju inte överens om detta med mobilanvändning och hästhantering, eftersom så många använder telefonen i hästnära sammanhang. Det hade varit otroligt spännande att få höra era motargument!  Bifall till mina funderingar vill jag också läsa, förstås. Finns det fler anläggningar som min förra arbetsplats, där man har begränsat mobilanvändandet? Let me know!

Peace!

/Elin