Det finns så mycket som är bra med ridsporten. Jag tycker att det är fint att ridsporten har gett mig många vänner i olika åldrar, att det inte spelar någon roll hur gammal någon är, det går ändå bra att umgås på lika villkor. Män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra, på samma villkor, i samma klasser. Det går att utöva ridsport som elitidrott eller som motion långt upp i åldrarna. Det går att börja som nybörjare när man är barn, tonåring eller vuxen. Vi har i Sverige ett unikt system där vi kvoterar in ungdomar på alla nivåer i organisationen, vilket har lett till ett starkt ungdomsinflytande. Inte minst så har vi den unika varelsen hästen att få umgås med i vår sport. Jag älskar hästar, älskar att få vara med hästar.
Det finns de som tycker att ridsport är djurplågeri. Att vi inte borde få använda hästar till ridning. Att ridskolor borde stängas, tävlingar med hästar förbjudas och att allt det som kan ses som positivt med ridsporten inte väger upp att djuret hästen används för människans nöje, välmående, motion och tävling.
Vi som håller på med ridsport avfärdar ofta de personerna. De tillhör kanske en djurrättsorganisation och vi tycker att de har fått allt om bakfoten. Jag tror att det är det sämsta som vi kan göra, att bemöta dem som okunniga. Istället har vi en pedagogisk uppgift i att förklara hur vår sport, vår hästhållning och vår egentillsyn fungerar. Jag ska återkomma till detta längre fram i inlägget.
För att vi som ridsportare ska bli trovärdiga när vi ”tar debatten” som det heter, måste vi först se till att sopa rent framför egen dörr. Vi måste behandla våra hästar med kärlek och respekt. Alltid. Vad som är kärlek och respekt kan ju förstås diskuteras, det lär antagligen finnas lika många åsikter som det finns hästmänniskor. Jag tänker inte skriva om täcke på eller av, skodd eller oskodd häst, lösdrift eller uppstallning. De frågorna kan vi diskutera en annan gång. Det jag tänker på är större och mer övergripande saker. Som att alltid se till att vi följer djurskyddslagen. Att hästar inte lider. Bara om vi ser till att skydda våra hästar från lidande och hanterar dem på ett positivt och respektfullt sätt är vi värdiga att använda dem till vår sport. Egentligen skulle ju de kraftfulla hästarna kunna kasta av oss och fly från oss vilken sekund som helst. Det enorma förtroende som de ger oss när de släpper upp oss på deras ryggar, det måste också förvaltas.
Jag tror också att många av oss ryttare (mig själv inräknad!) behöver bli ännu skickligare. Som en klok tränare brukar säga: ”Alla hästar ska kunna ridas på tränsbett”. Genom mjuk och fin ridning som ger glada och positiva hästar som inte protesterar, utan lyder ryttarens hjälper med en positiv attityd kan vi visa och professionella gentemot dem som kritiserar oss. Här gäller det att kunna ta sig an uppgiften med en stor portion ödmjukhet.
Detta med pedagogiken då? Jo, vi måste ju förklara vad vi gör och varför vi gör det. Hästar är stora djur, de väger ett halvt ton, eller mer. Dessutom är de bytesdjur och beter sig på ett annat sätt än de vanligaste husdjuren, hundar och katter som är rovdjur som vi. För att kunna hantera hästar utan risk krävs kunnande om hästens språk och signaler och hur man läser av dessa. Det kan också krävas en del utrustning och hjälpmedel och det får vi ibland kritik för. Där måste vi kunna förklara, varför just det bettet, varför ridspö, varför sporrar? Vi blir inte trovärdiga om vi inte själva vet varför vi gör saker och hur det påverkar hästen. Om det är ett stort tevesänt mästerskap som högst troligt lockar en hel del oinsatta tittare, då behöver expertkommentatorn reagera om någon agerar på ett sätt som är olämpligt, till exempel använder ridspöet för mycket och för hårt.
Vi måste tänka på vilket språk som vi använder. Ridsporten bygger på en militär tradition, vilket gör att det språk som används under ridlektion kan låta hårt. Då får vi igen se till att förklara varför, vad orden betyder och varför vi har behållit dessa gamla termer genom åren.
Jag säger inte att det som jag har beskrivit ovan är enkelt. För några är detta självklart, men jag tror nog att många av oss ridsportare kan se en och annan framför oss som inte behandlar hästar med respekt.
Har ni tänkt på hur ni ska svara om någon anklagar er för att behandla hästar illa, bara genom att rida på dem, genom att utöva den sport som vi alla älskar? Om någon kallar er djurplågare, vad säger ni då? Jag tror, tyvärr, att det är värt att ta sig en funderare på.
Tankar från draknästet 