Över generationsgränserna

Eftersom jag är lite (mycket!) nördig och just nu har snöat in på arbetsmiljö och psykisk ohälsa har jag börjat följa den här bloggen.

I kommentarerna till ett av inläggen (som jag förstås inte hittar nu när jag letar efter den…) läste jag att den som kommenterat tycker att även de barn och ungdomar som inte är drabbade av psykisk ohälsa behöver stöd och bekräftelse. Att även dessa ungdomar behöver vuxna omkring sig som lyssnar och som respekterar dem. Jag kan inte nog betona hur rätt jag tycker att detta är!

Med tanke på gårdagens inlägg om föreningsidrott och ideell verksamhet så tänker jag att vi där har ytterligare en viktig funktion att fylla. Skolpersonal och familj har sina roller. Skillnaden är att inom idrotten träffar ungdomar vuxna som de inte är ”tvungna” att träffa. Kanske ger detta idrottsledare ett extra stort ansvar när det kommer till att ta ungdomar på allvar och bevara deras förtroenden?

Om vi går några månader tillbaka i tiden och tänker på händelserna i Husby utanför Stockholm så tycker jag att de visar på att det finns en frustration som vuxna behöver följa upp, tidigare. Jag har aldrig varit i just Husby och vet inte hur det ser ut med idrottsföreningar och fritidsgårdar just där, men det är ju där de unga finns som de vuxna måste möta dem. Möta dem och visa att deras tankar och åsikter är värdefulla. Kan man göra det i tid, finns mycket att vinna.

Det finns många ungdomar som aldrig bråkar. Som är snälla och duktiga, som är duktiga i skolan, som har många kompisar. Att de är duktiga, att det går bra för dem, betyder inte att de inte kan drabbas av psykisk ohälsa, eller andra problem. Återigen, det är samtal, stöd och mina älsklingsbegrepp kärlek och respekt som behövs! Det är otroligt viktigt med jämnåriga kompisar, men vuxnas roll ska inte underskattas.

Om vi vänder på perspektiven så finns det ju en poäng i att som vuxen få möta ungdomar. Det tror jag är utvecklande för den som är vuxen, att få prata med någon som är ung idag och ta del av de tankar och funderingar som med all sannolikhet inte är samma som när den vuxne var i samma ålder. Vikten av ömsesidighet, alltså. Dagens gratistips från draken: Ta ett snack med någon utanför din egen generation!

Ung och stolt

(Det här inlägget skrev jag ursprungligen för Ung i ridsporten, i maj förra året.)

Ibland träffar jag människor som säger att det inte finns några riktiga stalltjejer längre.

Riktig stalltjej = en tonårstjej som lägger all sin lediga tid i stallet, sliter ut ryktborste efter ryktborste genom oräkneliga timmars skötsel av favorithästen och som osjälviskt alltid sätter hästens bästa framför sig själv.

Till er som klagar har jag två saker att säga:
1. God morgon och välkomna till 2010-talet!
2. Leta rätt på en tonåring i din närhet. Prata med henom och fråga hur hen har det.

Jag har avlagt ett löfte till mig själv. Jag ska aldrig! glömma hur det är att vara ung.

Att var tonåring kan vara en kamp. Kroppen och själen utvecklas. Föräldrarna och lärarna ställer krav. Kompisarna har en massa åsikter och de jämnåriga som inte är ens kompisar har ännu fler. Kanske blir man kär och kanske känner man sig olycklig. Kanske gör man som jag gjorde och struntar ibland att berätta om sitt hästintresse, döljer en viktig del av sig själv. Kvoten av ”lek inte med maten”-skämt är helt enkelt fylld.

Man ska vara bra i skolan, men inte för bra, för då blir man kallad för plugghäst. Man ska ha rätt kläder och rätt smink och vara cool på rätt sätt. Det är hårt och svårt att försöka anpassa sig till normen, utan att göra avkall på sin egen personlighet.

Jag är född 1985 och när jag växte upp fanns inte Facebook. Ingen av mina kompisar hade egen blogg. Alla mina tonårsbilder och -dagböcker samlar nu damm hemma hos mina föräldrar. Jag behöll dem för mig själv och lät ingen annan se dem. Tonåringarna av idag har fler arenor att visa upp sig på och att passa in på än jag och mina jämnåriga hade.

Stallet kan vara en trygg plats, men det kan också vara där som konkurrensen är som starkast. Ofta är det ridskicklighet som ger status, men det kan även vara viktigt att ha rätt kläder och utrustning, egen häst eller att försöka bli ridlärarens favorit.

Mitt i kaoset av växande, skola, kompisar, Internet och stall så finns det de som säger att riktiga stalltjejer måste tillbringa varje vaken timme hos hästarna. Jag är för min del säker på att man kan vara en alldeles äkta hästtjej ändå, eller hästkille. Samhället har förändrats och utvecklats, det är bara för oss att försöka hänga med. Vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, till alla tonåringar: Jag kan inte lova att det blir bättre. Jag kan bara hoppas att det blir det och skicka med er all pepp som jag bara kan! Det är ni som är framtiden, ni är så otroligt värdefulla. Låt aldrig någon intala er något annat.

Dagens Ungdom

Igår publicerade Smålandsposten den här texten på sin ledarsida. Jag har några kommentarer:

Det är svårt att på en gång vara ung och erfaren. Politiker är knappast några övermänniskor som föds med alla kort på hand. Nya och gamla erfarenheter blandas med tiden, precis som för alla andra. I en framgångsrik organisation, till exempel ett politiskt parti, lär unga och äldre av varandra. För att det ska fungera krävs både prestigelöshet och ödmjukhet.

Jag är ingen större beundrare av den politik som förs av Centerpartiet, men jag ser verkligen upp till Annie Lööf. Så mycket som hon får ta skulden för och så många hårda ord som hon får utstå, det är inte många som hade orkat med det. Oavsett ålder. Att vara så pass ung och ändå stå ut med allt detta, wow!

Unga politiker har kanske inte lika mycket livserfarenhet som sina äldre kollegor, eller har de det? Vad är egentligen livserfarenhet? Den som är ung idag vet ju hur det är att vara ung just idag. Politik handlar om att ta de rätta besluten för framtiden och det kan ju vara svårt att förstå vad ungdomar vill om man själv var ung för 30 år sedan. Jag är övertygad om att vi behöver politiker ur olika samhällsklasser, med olika etnicitet, kön och sexualitet. Med eller utan funktionsnedsättning. I alla åldrar.

I politiken gäller det att skilja på sak och person, men tyvärr tycker jag att ledarskribenten blandar ihop dessa två. Ett politiskt partis ledning bör som varje organisation bestå av ett team, sammansatt av olika människor. En av dessa (eller två, som i Miljöpartiets fall) utses till gruppledare. Ibland är den personen ung, ibland väljs en äldre person till ledare. Därmed borde det rimligen vara personens ledaregenskaper och inte födelseår som belyses när partiet granskas.

Slutligen: Skräm inte bort unga från politiken! Bjud in, så att en så många samhällsgrupper som möjligt finns representerade i riksdag, kommuner och landsting. Vi har alla allt att vinna på det.