Huvud-saken

Jag är inte på något vis perfekt. Ibland gör jag saker som jag inte borde, slarvar eller tar genvägar. Det gäller i hästeriet och det gäller i livet i stort. Men det finns en sak som jag aldrig slarvar med och det är ridhjälmen.

För en dryg vecka sedan ramlade jag av min supersnälla foderhäst när jag var ute och red i skogen. Det var mitt huvud och nacke som tog smällen. Tack vare min ridhjälm blev en måttlig hjärnskakning den enda konsekvensen av den händelsen. Jag är nu fullt återställd, den gamla hjälmen är kasserad och jag har redan hunnit med att inviga min nya.

Det är farligt att rida. Till och med mycket farligt. Och det är inte bara ridningen som är farlig, all hästhantering innebär risker. Det bästa sättet att undvika olyckor är att skaffa sig kunskap om hur hästar fungerar och att lära sig att läsa av deras beteende. Ibland är det tyvärr så att den kunskapen inte är tillräcklig. Ibland reagerar hästen så snabbt att vi människor inte hinner med och det är ju då som säkerhetsutrustningen, så som hjälm, handskar, skyddsväst och stålhätteskor ska finnas som en extra säkerhet. Om jag inte hade haft min hjälm på mig när jag ramlade av förra veckan så hade jag kanske inte levt idag. Då ska man komma ihåg att jag red på en erkänt snäll och välutbildad häst, som jag känner väl och i en känd miljö. Jag hade alltså inte utsatt mig för någon onödig risk.

Alla som har kontakt med barn och ungdomar vet att de gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Därför tycker jag att det är så ledsamt och upprörande att se hur några av Sveriges största hästbloggare, som i många fall är myndiga rider sina hästar utan hjälm. Det är inte bara ridning, utan också andra riskfyllda moment som tömkörning och löshoppning utförs utan hjälm. Jag kan inte se någonting som skulle kunna ursäkta detta, när tjejer som är idoler för hundratusentals barn och ungdomar beter sig så ansvarslöst.

Alltså: Jag gör inte anspråk på att vara perfekt, för det är jag inte. Jag förväntar mig bara att andra vuxna, liksom jag själv, reflekterar över sådant som de gör inför barn och unga. Vilka beteenden vill ni att andra ska ta efter?

PS. Gillar ni mitt försök till ordvits i rubriken? 😉

Annonser

Ledstjärna #5

Jag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen.

Här vill jag ta fasta på att det är var och en som själv bär ansvaret för att ta reda på information och lära sig nya saker. Det gäller också att vara källkritisk, vilket inte alltid är det enklaste. Inom ridsporten finns en mängd olika inriktningar och åsikter. Till slut är det ändå upp till var och en att söka och värdera kunskap. Det finns information, näst intill i överflöd, men vem är det som är avsändare och vad har personen eller organisationen för bakomliggande motiv?

Det sägs att många skaffar egen häst allt tidigare, utan att kanske ha gått så länge på ridskola. För dessa personer är det ännu viktigare att det finns kloka människor i omgivningen. Ingen kan veta allt och istället för att ge tvärsäkra (och ibland felaktiga svar) kan man hänvisa vidare till yrkesmänniskor som har stor kunskap. Det är förstås inte bara förstagångshästägare som behöver stöd. Man blir aldrig fullärd, det dyker upp nya rön, ny forskning och man ställs som hästmänniska inför nya problem och situationer.

Jag läste eller hörde någon gång att den som har en hund som ändrar beteende går en hundkurs, medan hästägaren byter foder… Det ligger kanske något i det, eller vad säger ni? Det finns så mycket kunskap att ta del av och det är fascinerande att lyssna på människor med stor erfarenhet och eller kompetens tycker jag. Det gäller oavsett om det är en ridlärare, tränare, veterinär, hovslagare, uppfödare, ryttare, kusk eller en ”vanlig” hästägare.

Jag tänker också att något av det viktigaste som man kan ta med sig gällande den här ledstjärnan är att hästen i sig är en otroligt bra läromästare. Tänk vad man kan lära sig av att umgås med, iakttaga och hantera hästar! Den kunskapen är svår att läsa sig till och det krävs en egen insats i form av tid. Varje timme tillbringad bland hästar är en vinst för den som vill lära sig mer! För oss som jobbar som ridlärare är det en gammal sanning att de elever som är i stallet flera dagar i veckan, utöver sin riddag, lär sig snabbare än de som inte är det. Det är med ridning och hästhantering som det mesta annat, den tid som du investerar får du tillbaka i form av ökad kunskap och fler erfarenheter.

CIMG0418

Ledstjärna #1

Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden.

Hästvärlden är ju orättvis på så vis att det finns de som har möjlighet att ha egen häst och så finns det de som inte har det. De som har förutsättningar att rida på ridskola, vara medryttare, fodervärd eller skötare och de som inte har de förutsättningarna. Jag har i flera omgångar varit hästägare och är nu fodervärd åt en häst. Jag har ridit på ridskola och jag har jobbat som ridlärare. Jag är säker på att den som har en häst att ta hand om av många andra ses som en förebild. Som bekant gör inte människor som vi säger, utan som vi gör. För mig betyder det att jag i alla lägen måste tänka på att andra kan ta efter mig, när jag hanterar eller rider min häst. Jag vill göra det på ett säkert sätt och på ett sätt som får både häst och människa att må så bra som möjligt.

För mig betyder god hästhantering att kunna läsa av hästens reaktioner och ta hänsyn till hästens naturliga instinkter och behov. Till exempel att inte bestraffa den häst som visar rädsla, låta hästen gå i hage tillsammans med andra hästar eftersom den är ett flockdjur, att vara en lugn men bestämd ledare för hästen.

När jag var yngre hände det oftare att jag tappade tålamodet med hästar och behandlade dem orättvist. Jag hoppas att jag har vuxit ifrån det beteendet idag… När jag tänker på detta med att vara stolt inför omvärlden så tänker jag också att jag skulle behöva öva på att oftare fråga människor varför de hanterar sina hästar på ett visst sätt. Det är nog inte alla som tänker på att de är förebilder och som skulle må bra av att göra det.

Det fina med ledstjärnorna är ju att de är öppna för tolkningar. Vad innebär denna första för just dig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Att vara hästen värdig

Det finns så mycket som är bra med ridsporten.  Jag tycker att det är fint att ridsporten har gett mig många vänner i olika åldrar, att det inte spelar någon roll hur gammal någon är, det går ändå bra att umgås på lika villkor. Män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra, på samma villkor, i samma klasser. Det går att utöva ridsport som elitidrott eller som motion långt upp i åldrarna. Det går att börja som nybörjare när man är barn, tonåring eller vuxen. Vi har i Sverige ett unikt system där vi kvoterar in ungdomar på alla nivåer i organisationen, vilket har lett till ett starkt ungdomsinflytande. Inte minst så har vi den unika varelsen hästen att få umgås med i vår sport. Jag älskar hästar, älskar att få vara med hästar.

Det finns de som tycker att ridsport är djurplågeri. Att vi inte borde få använda hästar till ridning. Att ridskolor borde stängas, tävlingar med hästar förbjudas och att allt det som kan ses som positivt med ridsporten inte väger upp att djuret hästen används för människans nöje, välmående, motion och tävling.

Vi som håller på med ridsport avfärdar ofta de personerna. De tillhör kanske en djurrättsorganisation och vi tycker att de har fått allt om bakfoten. Jag tror att det är det sämsta som vi kan göra, att bemöta dem som okunniga. Istället har vi en pedagogisk uppgift i att förklara hur vår sport, vår hästhållning och vår egentillsyn fungerar. Jag ska återkomma till detta längre fram i inlägget.

För att vi som ridsportare ska bli trovärdiga när vi ”tar debatten” som det heter, måste vi först se till att sopa rent framför egen dörr. Vi måste behandla våra hästar med kärlek och respekt. Alltid. Vad som är kärlek och respekt kan ju förstås diskuteras, det lär antagligen finnas lika många åsikter som det finns hästmänniskor. Jag tänker inte skriva om täcke på eller av, skodd eller oskodd häst, lösdrift eller uppstallning. De frågorna kan vi diskutera en annan gång. Det jag tänker på är större och mer övergripande saker. Som att alltid se till att vi följer djurskyddslagen. Att hästar inte lider. Bara om vi ser till att skydda våra hästar från lidande och hanterar dem på ett positivt och respektfullt sätt är vi värdiga att använda dem till vår sport. Egentligen skulle ju de kraftfulla hästarna kunna kasta av oss och fly från oss vilken sekund som helst. Det enorma förtroende som de ger oss när de släpper upp oss på deras ryggar, det måste också förvaltas.

Jag tror också att många av oss ryttare (mig själv inräknad!) behöver bli ännu skickligare. Som en klok tränare brukar säga: ”Alla hästar ska kunna ridas på tränsbett”. Genom mjuk och fin ridning som ger glada och positiva hästar som inte protesterar, utan lyder ryttarens hjälper med en positiv attityd kan vi visa och professionella gentemot dem som kritiserar oss. Här gäller det att kunna ta sig an uppgiften med en stor portion ödmjukhet.

Detta med pedagogiken då? Jo, vi måste ju förklara vad vi gör och varför vi gör det. Hästar är stora djur, de väger ett halvt ton, eller mer. Dessutom är de bytesdjur och beter sig på ett annat sätt än de vanligaste husdjuren, hundar och katter som är rovdjur som vi. För att kunna hantera hästar utan risk krävs kunnande om hästens språk och signaler och hur man läser av dessa. Det kan också krävas en del utrustning och hjälpmedel och det får vi ibland kritik för. Där måste vi kunna förklara, varför just det bettet, varför ridspö, varför sporrar? Vi blir inte trovärdiga om vi inte själva vet varför vi gör saker och hur det påverkar hästen. Om det är ett stort tevesänt mästerskap som högst troligt lockar en hel del oinsatta tittare, då behöver expertkommentatorn reagera om någon agerar på ett sätt som är olämpligt, till exempel använder ridspöet för mycket och för hårt.

Vi måste tänka på vilket språk som vi använder. Ridsporten bygger på en militär tradition, vilket gör att det språk som används under ridlektion kan låta hårt. Då får vi igen se till att förklara varför, vad orden betyder och varför vi har behållit dessa gamla termer genom åren.

Jag säger inte att det som jag har beskrivit ovan är enkelt. För några är detta självklart, men jag tror nog att många av oss ridsportare kan se en och annan framför oss som inte behandlar hästar med respekt.

Har ni tänkt på hur ni ska svara om någon anklagar er för att behandla hästar illa, bara genom att rida på dem, genom att utöva den sport som vi alla älskar? Om någon kallar er djurplågare, vad säger ni då? Jag tror, tyvärr, att det är värt att ta sig en funderare på.

CIMG0239 IMG_0110

Med hästen i fokus

Nu är jag tillbaka i Växjö efter en helt underbar helg! Vi var fyra stycken glada återträffare som samlades i en sommarstuga utanför Eksjö här i Småland. Det blev god mat, en massa roligt prat, bad (årets första för mig!), båtåkande och så åkte vi ring efter båten i full fart. Vi såg nästan Hästmannen också.

Eftersom sex personer ur klassen inte var där var vi noga med att ta många bilder som vi sedan lade ut på Facebook för att skapa avundsjuka… 😉 Detta med Facebook leder mig in på dagens bloggämne: Mobilanvändande och hästhantering. Många hästmänniskor minns säkert Pether Marknes upprop från februari i år. Det var många som höll med, några som inte gjorde det och sedan lade sig debatten. Jag tycker att det är dags att ta upp den igen.

På ridskolan där jag tidigare arbetade hade vi ett förbud mot mobilanvändande och hörlurar vid all hästhantering. Det gällde så väl uppsuttet som avsuttet. Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt och det finns flera anledningar till att jag tycker så:

  • Hästen är ett bytesdjur och ett flyktdjur. Det är respektlöst mot hästens natur att tro att vi ska kunna bemästra dem, samtidigt som vi fokuserar på något annat. Jag litar inte på att människan hinner reagera om något händer som skrämmer hästen. Alla som umgås med hästar vet att det mesta kan hända med dessa fantastiska, men också stora och starka djur.
  • Att lyssna på musik när du är i stallet eller rider gör att du inte hör om någon annan ropar på hjälp.
  • Självklart uppmuntrade vi till att de som skulle rida ut tog mobilen med sig, för att kunna tillkalla hjälp om så behövdes. Men prat i telefonen på hästryggen, eller vid övrig hästhantering, det leder till minskad uppmärksamhet på den häst som vi säger oss älska.
  • Du som har en egen häst är i många fall en person som andra ser upp till. Det spelar ingen roll att du säger att du inte vill vara en förebild, andra gör som du gör. Lägger du ut ”öronbilder” från ditt ridpass på din blogg eller annat socialt medium så säger du samtidigt att det är okej att släppa uppmärksamheten på hästen när du rider. Det är disrespect, som kidsen (kanske?) skulle ha uttryckt det.
  • De flesta av oss är nog mer eller mindre stressade. Testa att lämna mobilen hemma när du åker till stallet (eller i bilen, eller i skåpet…). Känn lugnet som uppstår när du slipper ta emot samtal och sms, när du bara kan vara med hästarna. Mindfulness, eller vad det heter 😉 På hög nivå!

De flesta håller nog med om att rökning i stall, i hästars närhet eller till och med till häst (!) är av ondo. Detsamma gäller sms:ande bakom ratten. Det handlar om egen och andras säkerhet och det handlar om att visa respekt och hänsyn för andra, hästar som människor. Varför är det då okej att släppa på den respekten och hänsynen i den här frågan?

Uppenbarligen är vi ju inte överens om detta med mobilanvändning och hästhantering, eftersom så många använder telefonen i hästnära sammanhang. Det hade varit otroligt spännande att få höra era motargument!  Bifall till mina funderingar vill jag också läsa, förstås. Finns det fler anläggningar som min förra arbetsplats, där man har begränsat mobilanvändandet? Let me know!

Peace!

/Elin