”80 procent av ridningen sitter i huvudet!”

Titti skriver om mental träning på sin blogg och hon ställer också några frågor till läsarna. Gå gärna in och svara henne, jag tänker svara i det här inlägget!

När jag tänker på mental träning så är det (tyvärr) ganska fördomsfullt. Jag ser käcka typer som Mia Törnblom och Blondinbella framför mig, som säger att det är förbjudet att tänka negativt och som tror att deras sätt att se på världen går att applicera på alla andra människor. Det är alltså det första som dyker upp i mitt huvud. När jag börjar analysera det lite mer ingående så tror jag att jag skulle ha stor nytta av mental träning på det sätt som jag tror att Titti menar.

De enda erfarenheter av mental träning inom idrotten som jag har är föreläsningar. Alltså har man varit en hel grupp som har lyssnat till en föreläsare och alla har fått samma information. Vissa saker från de träffarna kommer jag ihåg väldigt väl, som när Johan Fyrberg berättade att det finns något som heter ”introvert”, eller när Johan Plate sa att det inte är farligt att vara nervös. Det hjälpte mig mycket. Ändå tror jag att den individuella coachning som Titti nu får hade varit det allra bästa för mig.

En grupp som jag tror skulle ha stor nytta av mental träning är tonåringar. Jag minns mina egna tonår, hur mycket prestationsångest jag hade, hur jag fördömde mig själv. Hur fint det hade varit om någon hade lyssnat då, hjälpt mig att sätta ord på vad jag kände. Jag hade behövt höra att det är okej att vara som jag är. Jag var så missnöjd med mig själv, på alla plan, och det gjorde min ridning sämre.

Som vuxen har jag gått i terapi och där lärt mig att tänka på mig själv på ett annat sätt. Att jag har rätt till mina känslor, att det är okej att visa dem. Att inte pressa mig själv så hårt, vara snällare mot mig själv. När de bitarna föll på plats blev min självkänsla starkare och jag blev bättre på att rida. Min tränare märkte skillnad. Trots att jag inte rider lika mycket som jag tidigare har gjort, trots att min grundkondition är sämre, så har min ridning blivit bättre av att jag har jobbat med mitt psyke. Det gör att jag ändå tror på mental träning, fördomar eller inte…

Nu ska jag försöka besvara Tittis frågor:

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga mer fokus på mental träning för er ridnings skull, eller gör ni redan det?

Det skulle jag absolut kunna tänka mig att göra, frågan är bara på vilken tid? 😉 I dagsläget skulle det nog vara svårt att få in det i schemat, även om jag antagligen skulle behöva det.

  • Skulle ni kunna tänka er att lägga pengar på detta eller räcker det att göra det på egen hand på hemmaplan?

För mig personligen skulle det inte räcka att läsa en bok, jag skulle behöva en person att bolla tankar och idéer med. Min tränare är väldigt bra och har hjälpt mig mycket med de mentala bitarna, men kanske skulle det vara nyttigt att ha någon utomstående att prata med? Självklart skulle jag i så fall kunna tänka mig att betala för det.

  • Skulle ni kunna tänka er att använda det bara för att bli bättre ryttare på hemmaplan eller bara för tävling, eller både och?

Mina huvudmål med ridningen är att har roligt och må bra tillsammans med min häst. Jag tycker att det är roligt att träna och jag vill kunna tävla lite, när andan faller på. Det som jag tror att jag skulle kunna få hjälp med av en mental tränare eller coach är att bekämpa nervositet i tävlingsmomentet, att kanske kunna förebygga de motivationssvackor som jag ibland upplever och att kunna möta motgångar på ett bättre sätt.

Hoppas att du blev nöjd med svaren 🙂

 

PS. Angående inläggets rubrik så var det en av lärarna på Strömsholm som brukade säga så till oss, att 80 procent av ridningen handlar om det mentala. Fast ibland så sa hon 90 procent, så jag vet inte om det stämmer 😉

 

 

Annonser

Vad är hälsosamt?

Ett begrepp som dyker upp här och var är att man ska leva/äta ”hälsosamt”. Enligt Nationalencyklopedin betyder hälsa (fornsvenska hælsa, bildning till helhæl ‘lycka’, ett ord besläktat med hel), svårdefinierbart begrepp vars betydelse är vidare än frihet från sjukdom. En allmänt omfattad definition saknas alltså.

Det som ofta stör mig när jag läser bloggar eller andra texter om hälsa och hälsosamhet är att det endast är den fysiska hälsan som åsyftas. Detta svårdefinierade begrepp förenklas och görs till något som handlar om att äta och träna lagom mycket. Det betonas ofta att det inte är bra att bara äta lite sallad till lunch och att vara besatt av träning. Det är inte hälsosamt, precis som att det inte är det att äta pizza varje dag. Jag tycker att det är en förenkling. Vem som helst förstår väl att lagom är bäst? Problemet är ju att det är svårt att leva lagom. Leva lagom och samtidigt må bra.

Jag tänker mer och mer på vilka strukturer som ligger bakom. Vem tjänar på att tjejer (för det är mest tjejer som skriver och läser om hälsosamheten) pressar in sig själva i lagom-normen? Jag tänker också på dubbelbestraffning. När man ser Instagrambilder med budskapet att ”strong is the new skinny” och så vidare så får ju de som har anpassat sig till smalhetsnormen återigen höra att de inte duger, utan att de måste ändra på sig.

Alla vet ju att det är bra att röra på sig och att äta frukt och grönt. Men vår tid är så besatt av det, det kan lätt bli en mani, ett tvång. När jag läser om hälsosamhet, om träning och om mat, tycker jag ofta att det glöms bort att vi har olika förutsättningar. Det skrivs i syfte att inspirera (sägs det), men vem tänker på att mottagaren inte har samma möjligheter som avsändaren? Det kan vara fysisk funktion, ekonomiska möjligheter, tidsbrist eller psykiskt mående som ser helt annorlunda ut. Dessutom är kroppar olika, både till utseende och till konstruktion. Hur kroppar svarar på mat och på träning är olika. Det blir inte automatiskt så att vi blir smala och vältränade, bara för att vi följer en metod som vi läser om. Risken är att alla dessa dieter och träningsupplägg, som syftar till att få oss ”hälsosamma” gör oss ätstörda, skuldtyngda och drabbade av förslitningsskador.

Jag har från osäker källa (Twitter…) hört att en känd före detta boxare, numera kock, programledare och ”mediepersonlighet” har sagt i en stor kvällstidning att den som ”äter, sover och tränar inte kan bli deprimerad”. Jag tycker att det är respektlöst. Respektlöst mot de som lider av psykisk ohälsa, för det är ett lidande!, men också mot hjärnan och dess funktioner. Det är mer än bara vanor och rutiner som styr vårt mående. Ärftliga faktorer och brister eller överskott av vissa ämnen i hjärnan kan påverka.  Därtill kommer upplevelser av olika slag, bra och dåliga, som formar oss. Det är inte lätt att prioritera ”hälsosamhet” om man ständigt måste tänka på sin ansträngda ekonomi. Eller på hur man ska undvika att bli slagen av sin partner. Ni fattar. Det är inte lika för alla, det är mycket mer komplext än så.

I den bästa av världar skulle vi ju alla ha sunda själar i sunda kroppar. Jag tycker att tanken är fin med bloggar om mat och träning som syftar till inspiration. Problemet blir när ingen djupare analys finns bakom, när ”hälsosamheten” leder till att förstärka normer och ideal som är smala och trånga och omöjliga för alla att passa in i. I min utopi är hälsa ett bra mående, för alla, oavsett kroppsform, vikt, muskelmassa och vad man har ätit till lunch. Ett vidare och mer komplext begrepp, utan så många krav.

Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

EG Utbildning

Vid sidan av mina studier driver jag ett företag som heter EG Utbildning. EG är förstås mina initialer, mycket fantasifullt, jag vet. Företaget startade jag i början av det här året och det har ridsportinriktning. Efter att ha avslutat min anställning på ridskolan där jag hade jobbat i fem år så kände jag att jag antagligen skulle komma att sakna undervisningen mycket. Därför startade jag företaget, för att ha en fot kvar i den pedagogiska praktiken, med hästar och elever.

EG Utbildning har tre inriktningar. Träning av elever med egen häst i hoppning och dressyr, vikarie på ridskola och föreningsutveckling. Under våren har framför allt föreningsutvecklingen varit populär, vilket så klart är jätteroligt!

Basen för företaget finns i Växjö, där jag bor. Jag tar uppdrag även på andra orter och har till exempel varit i Kalmar flera gånger. Eftersom jag inte har någon egen anläggning kommer jag ut till mina elever som vill träna för mig.

Ledorden för min verksamhet är positiv förstärkning. Det innebär att jag tror att lärandet blir bäst om man fokuserar på det som är positivt hos varje människa, häst eller organisation. Oavsett vilken typ av uppdrag som jag jobbar med så är det den positiva förstärkningen som jag ser som min viktigaste ingång.

De föreläsningar och utvecklingsdagar som jag har haft under våren har bland annat handlat om arbetsgivaransvar, ungdomsinflytande, arbetssätt i en ideell förening, alkohol och droger samt anti-mobbning. Nu i sommar jobbar jag vidare med marknadsföring och planerar inför hösten och hoppas på att få nya uppdrag 🙂

EG Utbildning

EG Utbildning2

Dagens outfit

Nu ska jag beskriva hur jag är klädd idag, som en äkta blåggare:

Oreanga foppatofflor, Stadium Outlet

Mjukisbyxor med hål i grenen, Team Sportia

En röd topp

Glasögon, anno -04 (har inte orkat sätta i linserna idag)

Hår: otvättat

Smink: HAHAHAHAHA

Orkar inte ta någon bild, ni får använda fantasin!

Jag har funderat mycket över utseende och kropp. Lyckligtvis har jag aldrig varit ätstörd, men jag har som så många andra haft en massa kroppskomplex. Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkar inte gå runt och tänka på hur jag ser ut längre. Det är inte viktigt.

De senaste fyra åren har jag ökat i vikt, är kanske 8-10 kilo tyngre nu än jag var då. Jag har gått upp en storlek i kläder. Samtidigt mår jag så otroligt mycket bättre nu, bättre än någonsin förut. Varför ska jag sluta äta god mat och annat som jag älskar bara för att gå ner de där kilona igen? Jag ser ingen anledning till det.

En annan sak, jag har aldrig tränat på gym. Aldrig någonsin, i hela livet. Jag blir illa berörd över att smalhetsen verkar ha gått över i träningshets. Det blir en dubbelbestraffning som främst drabbar kvinnor: Först vara smal, sedan vältränad. Bygga muskler, men lagom för att inte se kraftig ut. Sluta äta för att bli smal, sedan orka träna varje dag i veckan, det går ju inte ihop!

Människor som hela tiden unnar sig mat och godis. Ni behöver inte unna er, bara ät! Trettonåringar som bloggar och skriver att de måste ut och springa efter att ha ätit pizza. Bränna kalorier. Jag har också hållit på så där förut. Men nu är det slut med det. Hur det känns på insidan är så mycket viktigare än hur det ser ut på utsidan.

Jag säger inte att det är dåligt att träna. Att träna/idrotta/vara fysiskt aktiv kan ju vara det roligaste som finns, när drivkraften är glädje! Jag älskar att rida, jag älskar att gå i skogen med hunden, jag älskar att sparka boll med grannungarna. Nästan lika mycket som jag älskar god mat och efterrätter…  Att träna med ångest är däremot destruktivt. Jag har slutat med det. Jag har också slutat med att säga nedsättande saker om min egen kropp, sånt som att jag ”borde gå ner några kilo”. Jag har gjort det av lojalitet med mig själv och med respekt för de som  jag har runt omkring mig. Det är ibland svårt och det kräver eftertanke. Det är SÅ värt det.