”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

Annonser

Ibland hatar jag Disney

Jag har tänkt lite på det här med barnkultur. Som den vänstervridna feministhäxa jag är har jag svårt för Disneys heteronormativa, könsrollsbevarande värld. Ingen nyhet det. Alla dessa prinsessor som väntar på prinsen, som är ljushyade och finlemmade. Som med några få undantag är passiva, milda och goda. Det får mig att må illa. Varför utsätter vi barn för det här?

En klok person brukar säga att det är Disneys fel att vi förmänskligar hästar. Hen menar att Disney har fått oss att tro att djur kan prata likadant som människor och att det är därför som vi människor tror att djuren har mänskliga känslor. Som när vi packar in dem i täcken, ger dem müsli som ser ut som människomat (och kostar därefter) och köper piffig utrustning som matchas till förbannelse.

Jag har ju inga barn och jag vet förstås att det finns alternativ till Disney. Jag tänker bara att de vore härligt om de som är stora, som gör stora filmer för en stor publik kunde göra något som är mindre snävt? Som är mer tillåtande? Men jag vet ju att cash is king och att det är de möjliga intäkterna som styr. Ibland hatar jag Disney, ibland känner jag mig bara uppgiven.

Mer om ”tjejsporten” ridning

Det blev en del reaktioner på gårdagens inlägg om hästbokklubben som bara riktar sig till flickor. Har faktiskt mejlat till dem och frågat hur de tänker, det eventuella svaret kommer självklart att publiceras här!

På förmiddagen var jag på universitetet och lyssnade till en föreläsning om mångfald. Det är ju ett vitt begrepp och när vi jobbade med det i våras gick vi in mer ingående på det, så idag blev det bara ytligt. Det är ändå otroligt intressant tycker jag, på många sätt.

Jag funderar vidare på detta med ridsport och genus. Vi brukar ju säga att ungefär 85% av ridsportförbundets medlemmar är flickor eller kvinnor. Det är ju en förkrossande majoritet. Det konstiga är att när styrelser ska tillsättas så anses det ofta jämställt om könsfördelningen är 50/50. Det betyder ju att organisationen inte representeras i ledningen.

På lite högre nivå är det många män som tävlar. Ridsporten har inte könsindelade tävlingsklasser, utan män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra och på lika villkor. På lägre nivå, på lokal tävling och på ridskolan, är killarna färre. Vad beror det på? Jag tror att det handlar mycket om normer och invanda mönster. Killar förväntas vara tävlingsinriktade, inte vilja pyssla och gosa med hästar. Det förutsätts att pojkar är en homogen grupp, där alla individer vill ut och galoppera i full fart, inte lära sig vända snett igenom på ridskolan. Ni som inte redan har läst den här utmärkta rapporten om just killar och ridsport borde göra det!

Jag tror inte på att öka mångfalden genom riktade satsningar för just killar. Speciella ”killgrupper” som har högre tempo och leker riddare tilltalar inte mig. Jag tror snarare på att göra idrotten mer könsneutral, att lyfta fram de olika vägar och grenar som finns inom till exempel ridsporten. Att se till individens vilja, oberoende av kön. Att ge alla barn samma möjligheter att välja om de vill tävla, rida lektion, vara med på rykttävling eller vad det nu är. Jag tror inte att det är könet som styr om man gillar fart och fläkt, att pyssla med hästar, eller kanske båda delarna.

För mig har stallet till största delen varit en stödjande miljö där jag har kunnat växa som människa. Jag är inte beredd att ändra den världen allt för mycket (okej, förbättringspotential finn ju alltid, men ni fattar). Däremot tycker jag att det är synd att vi, medvetet eller omedvetet, utesluter en så stor grupp, bara för att de enligt normen tillhör fel kön. Det måste vara okej att som kille gilla hästar, utan att bli kallad för bög. Att som tjej få tycka om att tävla, vinna och rida snabbast. Att som kille få pussa hästmular och rykta tills armarna värker. Mer mångfald, mindre snävhet, färre normer. Kan vi fixa det, tror ni?

När jag mejlade till Penny Girl så var det just ett mer könsneutralt material som jag efterlyste. Detsamma gäller ridkläder, flera pojkföräldrar på min Facebook vittnar om att det är svårt att hitta ridkläder till sönerna, ridkläder som inte är könade. Självklart ska vi jobba med sporten som sådan, men så länge reklamen bara innehåller ridande flickor befästs ju ”sanningen” om att ridning är en tjejsport. För inte blir vi opåverkade av reklam, hur gärna vi än vill.

PS. Om ni har tips på bra könsneutrala ridkläder, böcker, tidningar och så vidare för ridande barn – tipsa gärna!

Att passa in

Det finns nog få människor som i alla sammanhang känner att de passar in. Vissa har lättare och andra har svårare att vara bekväma i sociala sammanhang. I tonåren kände jag ofta att ingen förstod mig, att jag var ensam fast jag inte var själv. Det är så skönt att vara vuxen! Nåja, även som vuxen har jag känt mig som ett ufo ibland.

Efter att jag hade publicerat mitt utseende-inlägg häromdagen så kände jag att det kanske är lite förmätet av mig att skriva om att jag är trygg med mitt utseende? Jag som inte är speciellt utstickande på något vis, det är ju inte så värst revolutionerande att strunta i mascaran liksom… Det jag menar är att jag inte tänker döma någon som känner sig obekväm och som väljer att anpassa sig till gällande normer, för att passa in. Det är inte roligt att vara ensam, jag känner ödmjukhet inför de som väljer att göra som ”alla andra”, trots att det egentligen är emot deras principer. Det finns saker som jag gör, fast jag egentligen känner att jag inte vill. Till exempel rakar jag benen, för jag har så mycket svart päls att jag skulle skämmas om jag lät den växa och visade upp den offentligt. Jag tycker inte att kvinnor borde behöva raka benen för att passa in. Ändå gör jag det, jag följer normen, för jag orkar inte stå emot. Jag är inte stolt över det, jag är bara inte tillräckligt modig.

För ett tag sedan var jag på fest tillsammans med min kille. Det var vi och ett helt gäng andra heteropar. Vi hade supertrevligt, men när jag var på väg hem kände jag att det var något som skavde. Hur gick det egentligen till när jag blev en del av den världen? Jag vill gärna se mig själv som en medveten feminist, som öppen för att det finns olika sätt att leva tillsammans. Jag vill inte idealisera tvåsamhetsnormen, för jag tycker att den är begränsande. Jag tycker att heteronormen är begränsande. Jag får lite panik när jag känner att jag är med om att upprätthålla de här normerna. Kvasipsykologen på min axel säger mig att jag har valt den här livsstilen för att den är så bekväm för mig, för att jag passar in och slipper känna mig ensam. Är det så?

Det är lättare att vara två än att vara en, både som en del av ett par och i bemötandet från andra. Jag är ganska bra på att vara ensam, på att klara mig själv, men jag är inte så bra på att stå emot frågor om när jag ska hitta kärleken och annat bull som man som singel tvingas utstå. Nu slipper jag sådant. Kanske är det därför som jag nu börjar ifrågasätta mig själv och mina val, för att jag behöver lite motstånd?

”När man är rik är det lätt att leka Che Guevara”

Jag har ofta ångest över att jag har det så bra. Jag är medveten om mina privilegier. Som att jag är vit, medelklass, har förmåga att använda språket, har sparpengar, akademiska poäng, egen lägenhet med mera materiella saker. Jag skulle gissa att de flesta av er som läser min blogg har liknande erfarenheter och bakgrund, självklart med en del variationer. Ändå är det ju så att lika söker lika. Igenkänningsfaktorn när jag (och ni?) läser bloggar, tar del av populärkultur, hittar nya vänner och så vidare är viktigt.

Jag försöker vara snäll mot mig själv. Ingen får det bättre av att jag sparkar på mig själv. Det är okej att må dåligt trots att man materiellt sett har det grymt bra. Faktiskt. Det är inte på något vis synd om mig. Men tacksam och glad hela dagarna, det är jag inte.

Jag tycker att det kan vara schysst att tänka utanför det invanda. Att aktivt leta efter människor och berättelser som vittnar om en annan verklighet. Det finns konkreta saker att göra för att hjälpa människor som har det svårt. Det går att engagera sig i olika frivilligorganisationer, eller att bjuda en bostadslös på lunch och ett samtal. Mer långsiktigt så tänker jag att det handlar om förhållningssätt. Genom att jag väljer att öppna mig för andras erfarenheter så får jag också större förståelse för att det kan finnas olika problem och olika glädjeämnen.

På universitetet är det viktigt med källkritik. Vad har en skribent för syfte med sin text, på vems uppdrag har hen författat sitt alster? Den tanken försöker jag också ha med mig. Men jag är inte perfekt (no shit). Jag är gnällig, trångsynt, cynisk och självcentrerad jag också. Det är ju förstås enklare att följa gällande normer än att bryta mot dem. Jag är också lat ibland. Orkar inte analysera eller bryta mönster. Det är okej. För ni vet att när det finns regler, går det också ibland att göra undantag.

Slutligen: Några tips på skribenter/texter som varit ögonöppnare för mig på senaste tiden:

Den här bloggen

Det här blogginlägget

Att ta fajten eller inte, det är frågan

Det är så lätt att glida med. Att sitta vid datorn och skriva ner en massa halvsmarta saker och sedan ta emot hyllningarna från de redan frälsta. Att i verkligheten vara ganska tyst, tillbakadragen och undvikande när det kommer till att ta diskussioner. Som när någon som jag tycker om säger något sexistiskt eller rasistiskt. Jag borde ju röra upp himmel och jord, skrika och gapa och tala om att jag tycker att det är FEL. Istället protesterar jag lite så där lamt och så går jag hem och skriver något här, läser någon blogg som hävdar något klokt apropå ämnet och så skäms jag. Tänker att nästa gång, då jäklar…

Det är lättare att följa och upprätthålla normer än att bryta dem. Sedan jag blev ena halvan av ett (hetero)par har livet blivit så mycket enklare. När jag var den ständiga singeln så var det tjat om att ”hitta kärleken” och beklaganden från välmenande typer. Nu har jag rättat in mig i ledet och då slipper jag det där, fast fortfarande är det något litet som skaver.

Ibland låter jag andra anta saker om mig, bara för att jag inte orkar säga emot dem. Typ som det här med att jag (precis som tydligen alla andra kvinnor, men inte män) har en biologisk klocka. Det är alltså en klocka i kanske livmodern (?) som talar om för mig att jag vill föröka mig. Det känns ju så klart helt ologiskt att jag skulle ha ett urverk bland inälvorna… Istället för att skrika att jag inte tror på den där klockjäveln så mumlar jag något och föraktar mig själv lite i hemlighet. Sedan kommer jag på vad jag borde ha sagt, när det redan är för sent.

Jag både skräms av och beundrar människor som vågar härja. De som biter ifrån, är kompromisslösa och som i alla lägen står upp för sina värderingar. Åtminstone är det ju så som det ser ut utifrån. Det kan ju vara så att de, liksom jag, tvivlar ibland och tycker att de själva borde vara mer högröstade…

Jag sover på saken. Natti! /Hobbyfilosofen