Som en diabetiker behöver sitt insulin.

(Triggervarning: Självmord)

Idag blev jag irriterad över en rubrik i Smålandsposten:

Smp

Som bekant äter jag antidepressiv medicin. Om en månad firar jag två år som symptomfri, yey! Ibland leker jag med tanken på att sluta med min medicin, för att se om jag kan klara mig utan den. Men när jag tänker på det så landar jag alltid i att det inte är värt att riskera att förstöra det goda mående som jag har byggt upp. Min läkare sa en gång att jag kan likna det vid hur en diabetiker behöver medicin, det är livsnödvändigt.

Psykiska sjukdomar kan ha dödlig utgång. För tio dagar sedan tog den kände svenske regissören Malik Bendjelloul sitt liv efter att ha varit deprimerad en tid. Det är ohyggligt, fruktansvärt sorgligt. Men vi måste våga prata om det! Prata om hur vanligt det är med psykisk ohälsa, vilken hjälp som finns att få och inte döma eller bagatellisera de som mår dåligt. Att använda ett felaktigt ord som ”lyckopiller” i en svensk dagstidning, det bidrar till det stigma som omger psykisk ohälsa och de människor som drabbats av sjukdomen.

På Facebook finns just nu ett ridsportinitiativ som syftar till att arrangera tävlingar och skänka vinsten till Cancerfonden. Jag tycker att det är en mycket bra satsning. Dock finns det något som skaver. Det är sällan som man ser insamlingar till förmån för suicidprevention. När någon dör för egen hand är det andra hjälporganisationer som omnämns i dödsannonsen. Det är så tabubelagt att tala om den förtvivlan som leder till självmord, att vi inte ens gör det när vi ställs inför faktum.

Alla vet att rökning förkortar livet. Sanningen är att psykisk sjukdom kan ha samma effekt, vilket bevisas av denna studie.

 

Resten av det här inlägget kommer jag att ägna åt att berätta en särskild historia:

En dag i vintras såg jag hur kondoleanser började strömma in på min väns Facebook-vägg. Jag kände dig sedan uppväxten, men vi hade inte träffats på några år.

Jag förstod att du var död.

Det gjorde ont. Vi hade inte setts på länge, men jag såg dig fortfarande som en vän. En vän som var ovanligt smart (”skolans mest intelligenta elev” sa en lärare om dig en gång i högstadiet), men framför allt ovanligt empatisk. Som såg andra människor. Du älskade att dansa och du var en strålande lärare och pedagog. Du valde att bli lärare eftersom du brann för det, trots att alla ”förnuftiga” typer sa åt dig att utbilda dig till något annat, du som hade så bra betyg. Du var autentisk ut i fingerspetsarna. Du var dig själv.

Inför begravningen skänkte jag en slant till Vi-skogen och skrev några rader till dina föräldrar. Jag undrade vad som hade hänt dig.

Efter några veckor delade din syster det här på Facebook:

”Jag tänker dela med mig av något som ni får dela vidare om ni vill. Min syster, då 29 år tog sitt liv 31/1-2014.

Hon bad sjukvården om hjälp, och bara dagen innan 30/1-2014 bad hon om hjälp på psykakuten. Hennes test hon utförde där sa att hon var djupt deprimerad. Hon hade också erkänt på plats att hon hade flyktiga självmordstankar, ingen livslust och mycket därtill som vi läst i hennes journal. Det stod mycket saker där som säger att de borde lagt in henne för vård. Ändå hjälpte inte vården henne. Istället skickade psykAkuten hem henne med samma antidepressiva läkemedel som fick henne att tänka självmordstankar.

Jag delar detta för jag anser att det är något väldigt galet med vår sjukvård i Sverige. Det finns ingen hjälp för de utsatta. Det finns ingen empati. Bara för att min syster pratade klart och tydligt bedömde läkaren att hon inte var så deprimerad som hon sa, och som hon fick i poäng på deras tester som de gör på avdelningen som sa bara där att det är kritiskt. Ingen människa med depression bör få antidepressiva medel utan att man gör en koll att personen klarar av det själv. Dessa läkemedel får personen att må sämre och utan vård eller att ta in personen under uppsyn kan sluta så som det gjort för min fina syster. Och hon ville leva! Hon var rädd för det hon kände. Hon ringde psykakuten själv torsdag kväll 30/1 och sa snälla ta er tid att träffa mig. Kan ni förstå vilken hopplöshet personen känner när de blir hemskickade med läkemedel som de mår dåligt av och ännu sämre av? Det finns alltför många fall av dessa.

Kanske känner Du någon som behöver hjälp men som inte skriker ut det? Skrik i så fall åt dem, för vi måste tyvärr skrika inom vården för att vi ska bli hörda. Jag ber för Sveriges framtid och de med psykisk ohälsa att de ska tas in, tas hand om….inte att vården ska pröva dem fram om de överlever eller inte. Inget kan få tillbaka min älskade syster. Inget kan ta bort den smärta som orsakar för våra föräldrar att de mist sitt barn. Men vi tillsammans kan skrika och bli hörda. Vi kan börja se oss omkring om någon mår dåligt och kontakta vården bestämt och utan några undantag. Vi måste säga till våra politiker att detta inte längre accepteras.

Min syster är bara en av många. Men bara hon är speciell. En god vän, syster, dotter, en älskad gymnasielärare som inspirerat så många. Det är en hemsk tragedi, en stor förlust för många. Även för Sverige och för framtida elever hon hade lärt med sitt härliga sätt. Jag tänker kämpa för att de utsatta ska få hjälp. Jag vill tro på ett humant samhälle. Jag hoppas att människor innerst inne bryr sig. Det kan vara din granne, klasskompis, partner, kollega. Vi är alla omgivna. Hjälp varandra. Och åter igen: skrik när ni behöver hjälp inom vården. För att tala att man mår dåligt och inte har livslust på ett lugnt sätt det hjälper tyvärr inte….till minne av min fina syster tänker jag skrika.”

Jag vill använda bloggen till att skrika tillsammans med din syster! När någon uttrycker sig nedsättande eller obetänksamt, då tänker jag påpeka det. Och jag tänker fortsätta ta min medicin, för jag vill ha min livslust kvar.

 Slutligen:

Mår du eller någon du känner dåligt? Föreningen Mind kan guida dig till rätt hjälp och stöd. Tveka inte att kontakta dem.

Annonser

När jag drevs av ångest och bekräftelse, då var det minsann ordning på torpet.

Innan jag fick behandling för mina depressioner, då var det aldrig så stökigt hemma hos mig som det är nu. Jag struntade aldrig i att tvätta håret och jag dammsög varje vecka. Min lägenhet var välstädad, trots att jag nästan aldrig hade någon på besök.

Jag har inte längre behov av att ha den fasaden.

Jag var så osäker på mig själv. Jag hade så mycket ångest. Jag minns hur jag gick långa rundor i närområdet (jag var mer vältränad på den tiden också…), hur rörelse var det enda sättet för mig att bli av med demoner på. Jag var övertygad om att det enda som jag var bra på, det var att jobba, så jag jobbade hårt och mycket och gärna varje dag. Bekräftelsen från chefen och kollegorna, att jag var snabb och duktig, fick mig att känna mig lite bättre för en stund.

Jag jagar inte längre efter att bli sedd på det sättet.

Idag ser livet så annorlunda ut. Det kan gå tre veckor utan att jag dammsuger. Mina vänner kommer hit ändå. Jag vet att de vill träffa mig för min skull, inte för att bedöma min städning. Jag är trygg i det. Jag tackar inte längre ja till att jobba extratimmar, jag jobbar inte gratis mer. Jag tycker om min fritid nu för tiden. Det är skönt att vila på soffan, att jag gör det och att jag gillar det betyder inte att jag är lat och oduglig. Det betyder bara att jag sätter mitt mående främst.

När mina drivkrafter hette ångest och bekräftelse, då var det rent och fint här hemma. Jag mådde skit, men jag glömde aldrig att betala mina räkningar i tid. Idag händer det att jag kommer några minuter för sent till jobbet. Jag struntar i att det flyger omkring dammtussar och att mina fönster är oputsade. Jag väljer att i första hand göra sånt som får mig att må bra.

Det krävdes terapi och medicin för att få mig att förstå att världen inte går under för att jag slutar att vara högpresterande. Det var så f-ing värt det.

Skicka vidare

Den senaste tiden har jag haft anledning att vara riktigt stolt över blåggen. Jag har nämligen blivit kontaktad av ett par personer som bett om råd angående psykisk ohälsa. Att mina erfarenheter kan vara till nytta för någon annan, det är stort. Det var ju en av anledningarna till att jag startade bloggen.

För mig var det en fruktansvärt ensam tid när jag var som sjukast. Jag skämdes så mycket att jag knappt lät någon veta, vilket förstås förvärrade det hela. Jag vill bidra till att minska det stigmat.

När jag för första gången kontaktade vården med anledning av min depression blev jag väldigt väl mottagen. Det är jag evigt tacksam för. Det var min allra bästa vän som fick mig att ta det steget och det är, som jag tidigare har skrivit, det kanske finaste som någon någonsin har gjort för mig.

Det är en process att ta sig ur det värsta. En process som samtidigt ger möjlighet till utveckling och lärande. Om någon hade sagt till mig då, när min värld var svart och meningslös, att jag några år senare skulle tycka att det bidrog till min ”personliga utveckling” så hade jag antagligen kategoriserat den som sagt så som lite dum i huvudet. Om man har någon i sin närhet som man anar, eller vet, mår dåligt, så tänker jag att sådana förnumstigheter inte ska uttalas. Det bästa som man som närstående kan göra är att bara finnas där. Kanske försöka underlätta på de sätt som man kan. Det kan uppstå olika svårigheter. För mig var det nästan omöjligt att prata i telefon, det gick bara inte. Då är det skönt att sms finns.

Vad är det då som jag vill skicka vidare? Kärlek, förstås. Till er som bryr er om, er själva och andra. Jag vill skicka vidare respekt och förståelse för människans komplexitet och hopp om att det blir bättre!

”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Tacksamhet

Idag vaknade jag en hel timme före klockan, av att jag bet mig i tungan. Kan man ens göra det i sömnen? Måste väl ha varit så att jag vaknade först och sedan bet mig, hur som helst var det väldigt obehagligt.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att må dåligt och om hur trött min depression gjorde mig. Nu känner jag äntligen att jag börjar bli lite piggare! Jag är fortfarande känslig för sömnbrist, men det är inte alls lika farligt längre. Det är inte lika jobbigt att ta tag i saker heller. Jag hatar fortfarande att städa, men det känns inte längre som att jag ska ta mig upp för ett berg när jag ska plocka fram dammsugaren… Nu orkar jag jobba på dagen och sedan åka till stallet och rida, utan att behöva sova en timme på soffan först. Så sent som i somras var det helt omöjligt.

Jag har börjat äta d-vitamintabletter. Är lite osäker på om de egentligen har någon bevisad effekt, men placebo ska inte heller underskattas. Och jag tänker att det knappast kan vara skadligt? Annars är det ju rätt fint att vara student och ha möjlighet att vara utomhus på dagen och få lite dagsljus på sig. Inte så dumt för att hålla serotoninnivåerna i schack.

För att återknyta till inläggets rubrik så är jag sjukt tacksam över att äntligen få slippa känna mig så trött och orkeslös. Det är förstås förskräckligt klyschigt, men också sant, att först när man har fått känna på motsatsen kan känna glädje över att vara frisk. Det är mycket möjligt att dippar kommer, men tills dess tänker jag vara glad! Och pigg.

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Jag önskar att ingen behövde skämmas över smärtan i själen

Nu är jag hemma från sjukhuset och mår efter omständigheterna helt okej. Lite yrsel, illamående och ont i huvud och mjukdelar får jag räkna med, tyckte doktorn. Nu ligger jag i soffan och äter godis och lyssnar på radio. Lär överleva det här också 😉

Men det var faktiskt inte det som jag skulle skriva om. Igår kväll delade jag rum med en person på sjukhuset. Hen hade kommit in på grund av tryck över bröstet och upplevd snabb hjärtrytm. Undersökningarna hade inte påvisat något fel på hjärtat, men trots det fick hen ytterligare en attack av smärta när vi låg i rummet. När sköterskan hade gett smärtlindring tillfrågades patienten om hen ville ha något lugnande, eftersom de inte hade hittat något fysiskt fel. Då blev hen jättearg och skällde ut sköterskan, eftersom sköterskan skulle ha antytt att hen som patient hade psykiska besvär.

Är det så skämmigt, skuldbetonat och jobbigt att få höra att man möjligen kan tänkas lida av psykisk ohälsa/obalans? Inte hade väl patienten blivit arg om någon hade föreslagit att hen kunde tänkas lida av en fysisk åkomma? Jag vill verkligen prata om det här, vill att det ska vara lika självklart att kunna berätta om depression som om hjärnskakning.

För övrigt är jag ganska stolt över hur lugnt jag har hanterat hela den här sjukhusvistelsen. Kanske var bra att jag var lite omtöcknad när jag kom in, så att jag inte hann tänka på min sjukhus-/läkarskräck? Och så hade jag förstås moraliskt stöd av bästa sort från Emelie ❤

Plåster för själen

Jag har ju tidigare skrivit om Hjärnkoll som jobbar med att uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet. I dagarna lanserade de en nyhet, en förbandslåda både för kropp och själ. Under hösten ska några olika företag få testa förbandslådan. Jag tycker att idén är superbra och hoppas på att alla arbetsplatser får möjlighet att ha en liknande i framtiden!

Tänk så mycket mänskligt lidande som skulle kunna förhindras genom att arbetsgivare snabbare kom till handling när någon på mår dåligt på jobbet. För att inte tala om alla pengar som skulle kunna sparas tack vare färre sjukskrivningar…

 

Jag stödjer kampanjen för att alla ska ha samma rättigheter
och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Stöd du också! www.hjarnkoll.se

Över generationsgränserna

Eftersom jag är lite (mycket!) nördig och just nu har snöat in på arbetsmiljö och psykisk ohälsa har jag börjat följa den här bloggen.

I kommentarerna till ett av inläggen (som jag förstås inte hittar nu när jag letar efter den…) läste jag att den som kommenterat tycker att även de barn och ungdomar som inte är drabbade av psykisk ohälsa behöver stöd och bekräftelse. Att även dessa ungdomar behöver vuxna omkring sig som lyssnar och som respekterar dem. Jag kan inte nog betona hur rätt jag tycker att detta är!

Med tanke på gårdagens inlägg om föreningsidrott och ideell verksamhet så tänker jag att vi där har ytterligare en viktig funktion att fylla. Skolpersonal och familj har sina roller. Skillnaden är att inom idrotten träffar ungdomar vuxna som de inte är ”tvungna” att träffa. Kanske ger detta idrottsledare ett extra stort ansvar när det kommer till att ta ungdomar på allvar och bevara deras förtroenden?

Om vi går några månader tillbaka i tiden och tänker på händelserna i Husby utanför Stockholm så tycker jag att de visar på att det finns en frustration som vuxna behöver följa upp, tidigare. Jag har aldrig varit i just Husby och vet inte hur det ser ut med idrottsföreningar och fritidsgårdar just där, men det är ju där de unga finns som de vuxna måste möta dem. Möta dem och visa att deras tankar och åsikter är värdefulla. Kan man göra det i tid, finns mycket att vinna.

Det finns många ungdomar som aldrig bråkar. Som är snälla och duktiga, som är duktiga i skolan, som har många kompisar. Att de är duktiga, att det går bra för dem, betyder inte att de inte kan drabbas av psykisk ohälsa, eller andra problem. Återigen, det är samtal, stöd och mina älsklingsbegrepp kärlek och respekt som behövs! Det är otroligt viktigt med jämnåriga kompisar, men vuxnas roll ska inte underskattas.

Om vi vänder på perspektiven så finns det ju en poäng i att som vuxen få möta ungdomar. Det tror jag är utvecklande för den som är vuxen, att få prata med någon som är ung idag och ta del av de tankar och funderingar som med all sannolikhet inte är samma som när den vuxne var i samma ålder. Vikten av ömsesidighet, alltså. Dagens gratistips från draken: Ta ett snack med någon utanför din egen generation!

Något av det svåraste som finns

Idag ska jag outa en av mina sämsta sidor. När jag säger (skriver?) att det är en dålig sida menar jag både ur mitt eget perspektiv, och ur andras.

Jag är, för att citera en vän, ”helt jävla värdelös” på att prata om känslor, hur jag mår och hur jag vill ha det. Jag tror att det alltid har varit så. Kanske tränade jag för lite på det som barn? Det är mycket lättare för mig att skriva. Jag kan ha färdigformulerade meningar i mitt huvud, men de kommer bara inte ut när jag ska säga dem. Det är som att tungan blir förlamad. Detta gäller nästan bara när jag ska prata om mina egna känslor, annars har jag (oftast) inte så svårt att prata.

Jag vet att detta ställer till problem för mina nära. De är inte tankeläsare (tror jag? Fick lite tvångstankar när jag skrev det där… ;)). Nej, men hur ska de som tycker om mig veta vad jag vill när jag har så svårt att uttrycka det?

Varför blir jag så förlamad då? Jag tror att det finns två huvudorsaker. Den ena är att jag är livrädd för att bli sårad/missförstådd/bagatelliserad/betraktad som gnällig. Det har hänt. Jag är en känslig typ, jag skyddar mig själv genom att inte avslöja för mycket. Det är mitt starkaste försvar. Den andra huvudorsaken får mig att känna mig mer självmedveten. Jag vill inte framstå som osmart. Därför måste jag tänka genom sånt som jag ska säga för att det ska komma ut rätt, vilket leder till att tillfällena går mig förbi. Den hang-up:en borde vara lättare att komma över än den första, kan jag tycka.

Jag har gått i terapi. Jag slutade dels för att jag mådde bättre, men också dels för att det inte var så meningsfullt när psykologen fick dra varenda ord ur mig. Hon försökte ibland vara tyst för att få mig att prata. Haha, som om jag inte kan vara tyst hur länge som helst? Jag är the queen of tysta leken. Vi kom alltså inte runt detta.

Att jag över huvud taget kom i kontakt med vården och fick möjlighet att gå i terapi är tack vare en vän. Hon bangade inte för att fortsätta fråga mig hur jag mådde när jag ljög om att allt var bra. De flesta frågar bara en gång och det är ju helt normalt! Det ska ju inte behövas hundra försök.

Så. Min intention är ju att komma runt detta problem. Men det är så inihelvete svårt!! Något av det svåraste som finns. Ändå tänker jag att livet skulle bli enklare om tungan slutade vara förlamad och jag kunde prata om hur det känns.