Dagens bästa annonsbild

Om man vill sälja en häst kanske det kan vara en bra idé att välja en bild som inte ser ur så här?

annonsbild

Annonser

Återhämtning

Idag är det en trött drake här vid tangentbordet. Vaknade av grannarnas adventsstädning, själv låg jag kvar och undrade hur de orkar? Nåja, någon gång under helgen ska även jag dra ett par varv med dammsugaren och plocka fram ljusstakar och stjärnor. Handlade olika sorters ljus för nästan 300:- på Ikea igår, så det ska nog räcka ett tag.

Det har varit en hård vecka. Rolig, men energikrävande. Igår jobbade jag på ridskolan i Älmhult, vilket som vanligt var roligt. Det enda som är lite segt är att jag har sju mil att köra hem och igår var det snöblandat regn på längden och tvären. Inte riktigt vad man längtar efter när klockan är halv tio på kvällen. Idag är min plan att ta det lugnt. Jag vaknade med ordentlig huvudvärk, vilket är ett tecken på att återhämtning behövs. Jag lyssnar på de signalerna. Kanske blir det inte så välstädat hemma, kanske köper jag fryspizza i affären istället för att laga mat. Det gör mig ingenting. Jag har lärt mig att mitt mående är viktigare. Ut kommer jag i alla fall, tack vare hästen och hunden. Världens bästa sätt att se till att hjärnan ändå får syre och att musklerna får röra på sig.

På tal om mående så skrev Lady Dahmer det här inlägget igår. Jag tycker att det är bra att ämnet tas upp. Jag känner en stor ödmjukhet inför andra människor och deras eventuella demoner. Det syns inte alltid på utsidan hur det känns på insidan. Det är inte alltid som man handlar rationellt. Jag tycker att den förståelsen är en av de viktigaste insikter som jag har fått på senare år.

Det som hon skriver om att ta sig samman och ta sig i kragen hur man än mår, det känner jag så väl igen. Jag kallar det för stresskultur. Jag tror inte att jag kommer att klara av en arbetsplats med en sådan kultur, någonsin mer. Jag triggas för mycket av det, vill vara så duktig att jag åsidosätter de viktiga signalerna från kroppen. Jag har varit med om att det har suckats över människor som är sjuka och som inte kan jobba. Jag tycker att det är empatilöst. Det är inte möjligt för utomstående att veta hur andra mår, vad som påverkar deras situation. Det här med kapital som LD tar upp, det tycker jag är så otroligt intressant. Ju fler universitetskurser jag går och ju fler initierade bloggare och skribenter som jag läser, desto mer övertygad blir jag om att samhälleliga strukturer påverkar oss mer än vad jag tidigare har trott.

Så, du som likt mig inte känner att energin räcker till att baka lussebullar. Köp färdiga (Statoil har grymt goda!), värm på glöggen och skit i att ”alla andra” har perfekt julpynt. Återhämta dig och andas. En ångestfri advent tillönskas er alla!

En dag som ideellt engagerad

04.25 Klockan ringer. Jag trycker på snooze

04.40 Jag hasar motvilligt upp. Hunden ger mig onda ögat och ligger kvar. Slår på kaffebryggaren som jag lägligt nog förberett.

05.30 Lämnar en nyrastad, aningen trött hund till snela vännen E.

05.40 Tittar på klockan och undrar var min förbeställda taxi blivit av?

05.43 Taxichaffisen ringer och undrar var jag är. Det visar sig att jag har angett fel adress, trots att jag dubbelkollat den med E.

06.30 Planet lyfter.

07.20 Undertecknad kräks upp morgonkaffet i en papperspåse, på grund av flygsjuka orsakad av turbulent inflygning mot Arlanda.

9.30 Infinner mig på Globen hotell och förmiddagsfikar ihop med Svenska Ridsportförbundets tävlingssektion, ridskole- och anläggningssektion samt utbildningssektion.

10.00 Gemensamt möte ridskola/anläggning och utbildning.

13.00 Skånsk kalops till lunch, mums!

14.00 Möte utbildningssektionen

16.00 Möte slut

18.30 Sitter på en överfull Bromma flygplats där en massa plan är försenade. Orkar inte göra något mer än att stirra rakt ut i luften. Tänker att om mitt plan är försenat så lägger jag mig på golvet och skrikgråter.

20.35 Hämtar älsklings-hunden.

20.50 Hemma!

 

Det är jätteroligt att vara engagerad på central nivå, jag är superglad över att ha fått förtroendet att få vara ledamot i utbildningssektionen. Det är långa dagar och mycket restid, med jag tycker att vi gör ett viktigt och nödvändigt jobb. I år hann jag inte med att se något av föreställningarna i Globen, men det var rätt skönt att komma hem.

I helgen håller CUS ungdomsforum, jag är lagom avundsjuk på alla som ska vara med där. Är säker på att ni har en toppenhelg framför er!

För mig blir det nu en smörgås, summering av dagen och därefter dejt med kudden!

Hjärtesorg

Jag lyssnar på Musikguidens broken heart-lista, vilket ju inte bidrar till att höja stämningen direkt. Men åh, så många bra låtar det finns. Skulle i och för säg kunna lägga till några, har ett gäng i mina egna listor att välja på.

Jag är som oglad, fortfarande. Det som jag trodde var förkylning på gång var nog bara kroppens sätt att säga åt mig att lugna ner mig. Det har hänt förut att jag har fått halsont och feberkänning som försvunnit efter att jag tagit igen förlorad sömn.

Nåväl. Snart vänder det, snart blir det ljusare. Idag köpte jag mig en julkrans och hängde på ytterdörren. Försöker lura i grannarna att jag är som dem, att de inte har en galning som ogillar julpynt ibland sig… 😉

Och hjärtat, det läker väl så småningom. En dag ska jag skriva ett inlägg om kärlek och sånt. Det ska bara få en mer fast form i mitt huvud först, inlägget.

”Jämställdheten har gått för långt!”

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Källa

Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!

Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.

Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.

Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.

De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?

”Du har ingen pondus!”

Idag var jag och hjärte-hunden på kurs. Vi fick öva på kommandot ”bakom”, där hunden ska hålla sig bakom sin människa när man går. Vi är bara tre deltagare på kursen och just idag var det bara ett ekipage till som var med. De har tävlat i lydnad. Man kan säga att jag och Prins inte riktigt är på deras nivå. Om man vill vara snäll… I alla fall så fick vi öva med varandras hundar och den andra deltagaren var först ut. Det gick jättebra, Prins gjorde väl någon liten avstickare, men inte så farligt ändå. Sedan var det min tur och att ens få den andra (normalt sett superlydiga) hunden att lämna sin matte var ju lögn. P fick jag ha i koppel för att ens få med mig. Efter lite tragglande så gick det till slut att få ordning även på mig som hundförare. Som slutövning hade vi även kursledarens terrier med i den lilla ”flocken” och jag lyckades faktiskt riktigt bra.

Kursledaren Linn är fantastiskt bra, jag och Prins har tränat för henne sedan han var valp. Hon är brutalt ärlig, vilket jag uppskattar. Idag sa hon: ”Elin, du saknar pondus! Du är född utan pondus och det är svårt att lära sig.” Lite senare, när det gick bättre, fick jag beröm. Det ska jag gotta mig i en hel vecka, till nästa träning 🙂

Jag tänkte psykologisera lite över den här pondusbristen. Jag tror nämligen att det är en kombination av konflikträdsla och rädsla för att göra fel/prestationsångest. När Linn sa att jag saknade pondus den första gången flög en blixtsnabb impuls att börja gråta förbi. Jag började inte gråta, men jag har gjort det många gånger tidigare, när jag har ridit och det inte har fungerat. Jag har haft exakt samma upplevelse där; att jag jämför mig med andra och känner mig värdelös och att jag är så rädd för att göra fel att jag inte ens försöker.

Jag tror att jag hade behövt mer hjälp med den prestationsångesten när jag var yngre, för den visade sig även i skolan. Nu har jag som vuxen själv jobbat med den och kunde idag bryta beteendet (för att använda hundspråk…). Jag har blivit tryggare i mig själv och det är skönt. Idag, i skarpt läge, kunde jag sträcka på mig och minnas vad jag har lärt mig om hundträning. Jag blev inte blockerad så som jag har blivit i ridningen många gånger, känt mig värdelös och frustrerad. Jag tog en viktig seger idag.

Jag är konflikträdd och jag är rädd för att göra fel med Prins. Jag läser av hästar bättre än jag läser av hundar, vilket inte är så konstigt eftersom Prins är min första hund. Konflikträdslan gör att jag i relation till andra människor upplevs som försiktig eller utan pondus, för att citera vad andra har sagt om mig. Men det gör mig inte så mycket. Alla kan inte gå fram som bulldozers. Jag är säker på att det finns utrymme även för en sådan som mig. Lille P är ju mitt hjärtegryn, men han är ju inte dummare än att han utnyttjar situationen… Hans envishet återfinns i rasbeskrivningen, men det är klart att vissa saker nog hade varit enklare om jag hade varit mer bestämd. Jag skulle inte byta ut honom mot världens mest föriga och lättränade hund, ändå.

IMG_2313

Hänt i veckan

Hej blåggen, förlåt att jag har försummat dig några dagar!

Detta har jag gjort istället för att blogga:

  • Varit ridskolevikarie en kväll i Älmhult och två i Kalmar
  • Haft ångest över c-uppsatsen, men ändå inte producerat någon text
  • Sovit jättelänge på förmiddagarna
  • Fått ont i halsen
  • Pussat hunden och hästen

Känner ändå viss förtröstan i att den enorma trötthet som drabbat mig möjligen kan ha sitt ursprung i den förkylning som verkar vara på gång. Förkylning är ju liksom giltigt förfall.

Ikväll ska jag och mina jämngamla vänner pensionärsfrossa i säsongspremiären av På spåret. Imorgon är det kurs med Prins och på söndag kommer mina föräldrar och hälsar på. Där emellan blir det några stallpass och så MÅSTE jag skriva på uppsatsen, deadline för inskickning inför handledning nästa vecka är nämligen söndag kväll.

Annars då? Igår när jag skulle sova kom jag att tänka på det här med karma. Tror ni att de som beter sig illa, mot till exempel barn och djur, får vad de förtjänar? Antagligen inte, tror jag. Förresten, vem är jag att döma? Det är bara att jag ibland blir så ledsen när jag ser människor göra sådant som hade kunnat göras på ett mer empatiskt och rättvist sätt.

Tisdag

Jag vill: ligga i fosterställning och krama hunden

Jag borde: skriva på c-uppsatsen

Jag ska: snart åka till stallet och därifrån vidare till Älmhult där jag ska jobba ikväll

Det verkar inte som att det kommer att bli ljust ute idag (heller), det är tydligen internationella mansdagen (till skillnad från alla andra dagar om året då eller?) och jag tackade nej till lunch med vänner för att slippa stressa. Ja, ni hör ju. Det är misär på hög nivå här.

Nåväl. Jag spottar i nävarna och tröstar mig med köttbullelunch på Ikea innan jobbet.

 

PS. Ni vet väl att ni kan följa min fabulösa blogg med Bloglovin? På så vis riskerar ni inte att missa något inlägg, klicka bara på knappen längst upp till vänster i menyn.

Jag har så smarta vänner <3

Fick den här kommentaren på mitt inlägg från tidigare idag:

kommentar2Jag hade på riktigt inte fattat att ensamhetskänslorna är/kan vara en del av depressionen. Jag trodde att det var personlighetsdrag hos mig *tusen juleljus tänds ovanför mitt huvud*. Nu är ju jag rätt så symptomfri, men dåliga dagar kommer ledsna känslor tillbaka. Och känslan av att vara ensam. Tur att jag har så smarta vänner som kan uppmärksamma mig på det som jag har framför ögonen, men ändå missar.

Jag som är en analytisk typ tycker att det underlätta mycket att förstå varför jag känner vissa saker och hur de hänger ihop. På det temat har jag ett boktips, den här boken har gett mig ökad förståelse för mitt mående.