När jag drevs av ångest och bekräftelse, då var det minsann ordning på torpet.

Innan jag fick behandling för mina depressioner, då var det aldrig så stökigt hemma hos mig som det är nu. Jag struntade aldrig i att tvätta håret och jag dammsög varje vecka. Min lägenhet var välstädad, trots att jag nästan aldrig hade någon på besök.

Jag har inte längre behov av att ha den fasaden.

Jag var så osäker på mig själv. Jag hade så mycket ångest. Jag minns hur jag gick långa rundor i närområdet (jag var mer vältränad på den tiden också…), hur rörelse var det enda sättet för mig att bli av med demoner på. Jag var övertygad om att det enda som jag var bra på, det var att jobba, så jag jobbade hårt och mycket och gärna varje dag. Bekräftelsen från chefen och kollegorna, att jag var snabb och duktig, fick mig att känna mig lite bättre för en stund.

Jag jagar inte längre efter att bli sedd på det sättet.

Idag ser livet så annorlunda ut. Det kan gå tre veckor utan att jag dammsuger. Mina vänner kommer hit ändå. Jag vet att de vill träffa mig för min skull, inte för att bedöma min städning. Jag är trygg i det. Jag tackar inte längre ja till att jobba extratimmar, jag jobbar inte gratis mer. Jag tycker om min fritid nu för tiden. Det är skönt att vila på soffan, att jag gör det och att jag gillar det betyder inte att jag är lat och oduglig. Det betyder bara att jag sätter mitt mående främst.

När mina drivkrafter hette ångest och bekräftelse, då var det rent och fint här hemma. Jag mådde skit, men jag glömde aldrig att betala mina räkningar i tid. Idag händer det att jag kommer några minuter för sent till jobbet. Jag struntar i att det flyger omkring dammtussar och att mina fönster är oputsade. Jag väljer att i första hand göra sånt som får mig att må bra.

Det krävdes terapi och medicin för att få mig att förstå att världen inte går under för att jag slutar att vara högpresterande. Det var så f-ing värt det.

Annonser

Skräckslagen

Idag var jag i stallet, som vanligt, och precis som vanligt var Prins med mig. Medan jag bytte vattnet i Carlas hinkar passade Prins på att smita iväg. Han kom inte tillbaka när jag ropade, som han brukar göra, efter en stund åtminstone. Jag gick runt och ropade efter honom och jag tittade överallt på de vanliga ställena där han brukar vara. Ingen Prins. Mitt hjärta slog hårt. Jag började föreställa mig det ena skräckscenariot efter det andra: att han hade blivit överkörd, brutit benet eller fastnat med halsbandet och blivit strypt. Jag tog bilen och körde en runda i närområdet. Ingen Prins.

Körde tillbaka till stallet, gick ut och ropade. Kände tårarna trycka på. Bestämde mig för att ringa till polisen och anmäla honom försvunnen. När polisen frågade vilken ras han var sprack min röst. Älskade Prinsen! Gick en runda till, körde en runda till. Ingen Prins. Mitt i allt ringer vännen E för att fråga en sak och jag börjar storgråta. Hon säger att hon ska försöka ordna skjuts så att hon kan hjälpa mig att leta.

Kör tillbaka mot stallet, för jag vill ju vara där om han kommer tillbaka. Ser en man som står och pratar med en kvinna på hennes veranda, han måttar med händerna något som skulle kunna visa på Prins storlek. Stannar och går ur bilen och visst är det så – han har hittat Prins! Lille skrutten har sprungit säkert en dryg kilometer och hittat en hundkompis att leka med. Så tacksam att jag gråter när jag får tillbaka honom, upphittaren är lugn och stabil, jag är fullständigt uppriven.

Prins somnade så snart han kom in i bilen. Jag ringde till polisen och berättade att hunden är återfunnen. Han var nog inte på rymmen i mer än kanske 30 minuter, men jag kan lova att de minuterna var långa och plågsamma.

Det blev ingen ridning för mig idag, jag var allt för ångestfylld och darrig för att fixa det. Istället körde jag till djuraffären och köpte en halsbandsbricka som jag lät gravera in mitt telefonnummer på. I fortsättningen blir det koppel för mitt lille hjärtegull, men om han skulle rymma någon mer gång så är det ju bra att numret finns där. Nu har vi landat in i soffan och P har lovat mig att aldrig mer springa bort… Älskade hjärtat, vad skulle jag göra utan dig?

IMG_2671Förresten, vad är det med att ångestsvett luktar kattpiss? Konstigt.

Jag har så smarta vänner <3

Fick den här kommentaren på mitt inlägg från tidigare idag:

kommentar2Jag hade på riktigt inte fattat att ensamhetskänslorna är/kan vara en del av depressionen. Jag trodde att det var personlighetsdrag hos mig *tusen juleljus tänds ovanför mitt huvud*. Nu är ju jag rätt så symptomfri, men dåliga dagar kommer ledsna känslor tillbaka. Och känslan av att vara ensam. Tur att jag har så smarta vänner som kan uppmärksamma mig på det som jag har framför ögonen, men ändå missar.

Jag som är en analytisk typ tycker att det underlätta mycket att förstå varför jag känner vissa saker och hur de hänger ihop. På det temat har jag ett boktips, den här boken har gett mig ökad förståelse för mitt mående.

Ångest är vår arvedel o.s.v.

I morse vaknade jag med illamåendet från helvetet. Det tog mig en stund att komma på att jag glömde att ta både morgon- och kvällsmedicinen igår, därav yrsel och illamående. Puh. Utsättningssymptomen som jag får när jag glömmer medicinen är verkligen inte att leka med. Turligt nog har jag varit ledig idag, för jag har mest orkat ligga i fosterställning och spela tetris på mobilen… Gråtit några skvättar, duschat sittandes och haft ångest. Nu är klockan 18.37 och jag har äntligen fått i mig lite mat och börjar känna mig som en normal människa igen.

En annan sak som är tur är att min lille hund är så snäll och orkar med en matte som inte fixar några stora aktiviteter. Gick ner till sjön ett par hundra meter härifrån med honom och då lyckades han ramla i… Så förvånad han blev! Var nog inte jättevarmt i vattnet.

Slut på gnäll: Har ni hört den här låten? Jag vet ingenting om bandet, men låten är helt sjukt bra! Måste forska vidare i detta…

Seger

Idag har jag haft tillfälligt besök av en gammal bekant – ångesten. Det var riktigt länge sedan som jag kände den känslan och själva insikten om hur länge sedan det var och att jag tidigare hade den känslan dagligen, det gör mig stolt. Stolt över att jag har tagit ansvar och styrt upp min egen skit.

Jag tror att de flesta människor har sina demoner att slåss mot. Det ser olika ut genom livet, vissa har det värre än andra. En del människor försöker lägga över ansvaret för demonfajten på andra. Det tycker jag är fel och orättvist. Jag menar så klart inte att man inte ska ta hjälp! För hjälp behöver de flesta. Själv hade jag nog aldrig tagit tag i min situation om jag inte hade haft en fantastisk vän som fanns där för mig och stöttade och pushade. Jag menar bara att ansvaret för kampen inte kan läggas på någon annan.

Jag tänker så här: Du har eget ansvar för att det du gör och säger är rätt enligt din moraliska kompass. Det finns lägen där du inte har något annat val än att stå upp för dig själv, trots att någon kanske blir sårad eller besviken på dig. Du gör vad du måste göra, för att inte göra våld på dig själv. Efter att jag tog tag i mitt mående, tog ansvar för det, så har det blivit lättare. Det är inte enkelt, men det är lättare. För nu vet jag att jag har kontroll, att jag till större del kan bestämma vilka känslor som jag agerar på och inte. När jag var sjuk, när demonerna härjade som värst, då var det de som bestämde. De gjorde mig till en person som jag inte ville vara.

Genom att handskas med sina demoner: begränsa, besegra, hantera, tämja dem, så kan man lära sig mycket. Om sig själv och om andra. Jag tror inte att man någonsin blir fullärd och har man otur kommer det nya, okända situationer och demoner som man måste ta hand om. Om det hade funnits ett sätt att lära sig det som jag har lärt mig om själv, utan att må så dåligt som jag har mått, då hade jag velat göra det. Men om det här är det enda sättet, ja, då får det väl vara värt det.

Häromdagen berättade jag för en ny bekantskap, IRL, om min sjukdom. Det kändes helt naturligt, inte alls skamfyllt. Det är för mig en seger, större än… *insert lämplig liknelse* Jag vet, större än att vinna 25′ i månaden i 25 år! Ångesten som jag kände idag kan inte på något sätt ta den segern ifrån mig.

Utsida, insida och attityd

Jag har varit en sån person som både tyst för mig själv och inför andra förringar och fördömer mig själv. Oftast har jag gjort det på ett lite skämtsamt sätt, jag har liksom drivit och skojat med mig själv. Såhär till exempel: ”Det måste vara något fel på min spegel, för den visar bara en ful människa!” Ibland har det varit outtalat, som när jag svettades i tights och långbyxor hela somrarna, för att jag inte stod ut med att visa upp mina ben.

Sedan vaknade jag upp en morgon och tänkte: Jag duger precis som jag är! Tihi. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Det har varit och det är en kamp, det har jag skrivit om förut. Jag har också berättat om hur arg det gör mig att det finns samhällsstrukturer som låter olika företag och enskilda personer tjäna massor med pengar på min och andras kroppsångest. Det gör mig fortfarande rasande!

Visst har väl ni också vänner och bekanta som säger och gör saker som liknar det som jag en gång i tiden gjorde? Som kallar sig själv för fula, tjocka och misslyckade, på ett ”skojigt” eller allvarligt sätt? Hur bemöter ni dem? Blir det slentrianmässigt ”du är jättefin”, eller något annat, något bättre? (Förresten undrar jag vem som har bestämt att det är negativt och dåligt att vara tjock?)

Det är inte som att jag har gått från självförakt till att älska mig själv. Verkligen inte. Det är mer en protest mot de ideal och normer som vi hjälps åt med att upprätthålla. Att jag känner att det får vara nog nu! Det gör så ont i mig när jag ser vänner med ätstörningar, som maniskt tränar och som har ångest över mat, kroppen och som ständigt går på diet/bantar. Det skär i hjärtat att läsa bloggar, eller kommentarer till bloggar, där det hetsas kring vad som är ”hälsosamt”. Den där vidriga reklamen på Facebook som handlar om att man ska gå ner 14 kilo på två dagar eller vad det är får mig att vilja slåss. Jag vill bara krama alla som har ont i själen kopplat till mat, ätande, träning, vikt och utseende!

Här är en bra sida om just kroppen. Mitt lilla bidrag, utöver bloggen, är att jag har slutat med att säga att jag unnar mig mat. Vadå unna sig? Som om jag inte förtjänar att få äta? Jag har slutat att säga att jag borde gå ner i vikt, min övervikt får mig inte att må dåligt och varför ska jag då tala illa om den? För att behaga andra? Skulle inte tro det. Jag är mer medveten när jag är runt andra, för jag vill helt enkelt inte sprida dåliga vibbar. Inte trigga någons underliggande ångest eller ätstörningar. Jag vet att jag inte har kompetensen att hjälpa någon att bli frisk, men kanske kan jag åtminstone hjälpa till med att minska hetsen.

Det finns säkert de som tänker att såna här inlägg bara skrivs av tjocka och fula människor. Varsågoda att tycka det! Jag tycker i min tur att ni som är av den åsikten borde jobba med er attityd. Kanske testa att umgås med djur om ni inte redan gör det, för de är inte dömande. Väldigt befriande. Kram!

Fjärde delen

Symptom

Det ser förstås olika ut från person till person. För mig tog det tid att få sjukdomsinsikt och ibland kan jag fortfarande fundera över vad som är symptom och vad som är personlighetsdrag hos mig. När jag har depressiva perioder är jag ledsen. Jag gråter mycket, flera gånger i veckan, ibland flera timmar. Jag drar mig undan. Vill inte umgås med någon, inte prata med någon. Svarar inte i telefon. Jag har också haft en del problem med ångest och sömnsvårigheter, men de har de senaste åren bytts ut mot en stor trötthet och orkeslöshet. Jag kan sova hur många timmar som helst och jag blir handlingsförlamad, orkar inte städa, diska eller laga mat.

Jag är en introvert person, som det heter. Det är motsatsen till extrovert, som betyder utåtriktad. Jag är lite reserverad, inbunden. Behöver få vara ensam för att få energin åter, blir trött av att umgås med andra hela tiden. Till och med jag själv, som ju har levt med mig hela livet, har svårt att avgöra vad som är depressionstecken och vad som bara är vanlig tillbakadragenhet.

En vanlig missuppfattning om psykisk ohälsa är att den som mår dåligt gör det hela tiden. Att sjukdom betyder att det inte går att sköta ett jobb, till exempel. Det behöver inte vara så, det kan vara privatlivet som är kaos, medan jobbet sköts perfekt. Eller tvärtom, eller så är hela livet kaos. Jag skötte mitt jobb ända tills det fullständigt rasade, men sjuk blev jag långt långt tidigare. Jag är en bra skådis och det är inte alltid en positiv egenskap.

Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade en depression. (Jag försöker vara noga med att skriva just ha en depression. Om jag är deprimerad så blir det nästan som att jag är min sjukdom, och det är jag inte! Det är ju ingen som är ett benbrott.) När jag väl började få en viss sjukdomsinsikt så nämnde min terapeut lite försiktigt att jag verkade ha vissa drag av utmattning, också. Jag får väl erkänna att jag har svårt att acceptera det, än idag. Ledsenheten är en sak, den är under kontroll. Men den här tröttheten alltså, den är ett gissel. Nåväl, jag är hellre trött än ledsen, om man nu måste välja… 🙂