Göteborg Horse Show

Sent igår kväll kom jag hem till min Prins efter tre härliga och intensiva dagar i Götet. Scandinaviumhelgen började för min del i fredags med möte med utbildningssektionen. Det var ett riktigt bra möte och jag fick mig tilldelat ett uppdrag som jag tror kommer att passa mig perfekt och bli riktigt roligt. Hoppas att jag kan skriva mer om det framöver!

När mötet var klart på fredag eftermiddag kom mamma till Göteborg. Vi möttes i Scandinavium och fredagens kvällsföreställning. Jag var lite trött efter att ha stigit upp före kl fem på morgonen, så jag orkade inte riktigt se klart sista klassen… Vi hade sedan biljetter till både lördag och söndag, så vi såg hoppning, dressyr och show. Jag är barnsligt förtjust i agilityn. Jag är också väldigt glad över att Elin Jansson tog en välförtjänt seger i 7-årsfinalen, jag läser hennes blogg och tycker att hon verkar vara en otroligt skicklig och ödmjuk ryttare. För övrigt är mina nerver nog för svaga för all spänning som uppstår när de svenska ryttarna rider. Så nervöst!!

Alla som besöker GHS är nog mer eller mindre överens om att Euro Horse-mässan är en stor del av det hela. Jag läste i GP på hotellet att den genomsnittliga mässbesökaren gör av med 1900:- på hästprylar. Jag är inget undantag, det blev prylar både till mig, hästen och hunden. Alla mer eller mindre nödvändiga. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte tycker att det är roligt att gå på mässan, men samtidigt kan jag tycka att det finns något provocerande med den konsumtionskultur som jag blir delaktig av där. Att prylarna nästan blir viktigare än kärleken till hästar.

På lördagen tog mamma och jag en promenad på stan och där såg vi flera människor som tiggde pengar. Kontrasten mellan mässans överflöd och de som satt på trottoaren med en pappersmugg i handen blev hård. Det får mig att känna mig så maktlös. Hur orättvist det är, livet. Ändå var det en bra påminnelse för mig, om livet utanför bubblan. När jag väntade på spårvagnen på söndagen kom det fram en kvinna som bad om pengar till mat åt sina barn. Jag gav henne de kontanter som jag hade. Jag tycker att vi måste ta bättre hand om varandra. Det finns de som påstår att människor som tigger skor sig på det, eller att de tillhör organiserade ligor. Jag kände i helgen att jag kände att jag struntar i om det är sant eller inte. Jag såg desperationen i kvinnans ögon när hon kom fram till mig och jag kände hur förnedrande det måste vara att tigga pengar. Ingen skulle behöva gör det! När vi nu är medlemmar av en europeisk union så borde det ingå att hjälpa människor, oavsett vilket land de kommer från. Mina småslantar kan kanske göra en tillfällig liten skillnad för någon, men på längre sikt är det ett strukturellt problem som måste bekämpas med politik.

Så, lite GHS och lite samhällsengagemang blev det alltså här… Sammanfattningsvis var det en riktigt bra helg och jag längtar redan till nästa år!

Annonser

Lägesuppdatering

Tjolahopp! (Så pass käck…)

Jag har inte glömt bort bloggen, bara inte orkat med den. Nu är det dags för en lite update. Imorgon ska jag ta 6.07-tåget till Göteborg och jag är lagom stressad över risken att försova mig. Hoppas att jag vaknar och kommer upp. Väskan är ännu inte packad, men kvällen är ung. Typ. I Göteborg blir det först möte med utbildningssektionen imorgon på dagen, sedan kommer mamma upp på eftermiddagen och så ska hon och jag titta på tävlingarna i Scandinavium fredag kväll, hela lördag och hela söndag. Några varv på mässan ska också hinnas med 🙂 Det ska bli jätteroligt, fast just nu sitter jag här med resfeber och har ångest över att åka ifrån mina djur. Prins är redan lämnad till hundvakt och jag vet att han har det jättebra, men jag känner mig ensam.

Tittade ni på Jills veranda igår? Jag tycker att programmet är jättebra, men gårdagens avsnitt med Kristian Gidlund fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Såg det med två vänner, vi grät alla tre. Idag har jag känt mig låg hela dagen. Det har varit för mycket död på sistone; en vän som förlorat en förälder, en vän från uppväxten som oväntat gått bort och så Kristian igår. Jag har medvetet undvikit hans blogg och hans bok, för jag har så svårt att hantera tanken på att de som jag älskar ska dö. Kristian verkar ha varit en människa med ett stort djup. En dag när jag känner mig stark ska jag läsa hans bok, för att lära mig av hans klokskap.

Min fina häst och jag tycks ha tagit oss genom vår smekmånad. Tränade i måndags och det var jättesvårt att få henne att sätta bakbenen under kroppen och komma i balans. Till slut gick det, men det var väl ungefär fem procent av passet som hon var mellan hjälperna så som jag önskar. Det gör mig lite brydd, jag hoppas verkligen att vi snart tar oss upp för den här backen som vi är i. Nästa vecka ska min tränare hjälpa mig att tömköra henne och så har jag bokat en tid med en equiterapeut. För övrigt är det hård koncentration och att rida så bra som jag bara kan som gäller, att koordinera hjälperna för att få alla delar på plats. Det är nog bra med några dagar i Göteborg, så får både Carla och jag tid att bearbeta hur vi ska ta oss an varandra. Älskade hjärtehäst, tänk att ridning ska vara så svårt!

En positiv sak som har hänt är att jag fick en så otroligt fin komplimang av en ny bekantskap. Jag fick höra att jag uppfattas som fördomsfri och med starka åsikter. Jag blev väldigt glad, särskilt över det med fördomsfriheten. Hoppas att jag kan fortsätta att utvecklas åt det hållet 🙂

Stackars blåggen!

Jag har verkligen försummat min drakblogg den senaste tiden. Dåligt av mig! Vad har jag då gjort istället för att sitta här och skriva mer eller mindre läsvärda inlägg? Varsågoda för summering:

  • Jag har ridit på min fina Carla gulle-häst. För två veckor sedan tränade vi för första gången sedan jag köpte henne och min ridfröken Sandra tyckte att C ser fräsch och fin ut! Jag fick öva på att rida på bakbenen mer för att få henne att jobba genom kroppen och få kontakt med bettet. Jag fick också flytta bogarna för att gymnastisera framdelen. Kommer att bli bra det här tror jag! Förra veckan travade vi lite bommar i ridhuset, C blev pigg och glad. Vi längtar båda efter att få hoppa!
  • Jag har pluggat på så mycket jag bara har orkat… Imorgon är det inlämning av en uppgift i arbetsrätt, jag borde alltså sitta och jobba med den nu. Arbetsrätt är den svåraste av kurserna som jag läser just nu. Nåväl, ska väl lyckas lösa detta på något vis 😉
  • I lördags hade jag hedersuppdraget som ordförande på Smålands DUS årsmöte. Det var finklädd årsgala på Teleborgs slott, så roligt att få vara delaktig! Jag saknar att vara ung i ridsporten, nu är jag mer halvgammal och frustrerad… Jag känner mig i alla fall stolt över att få vara ordförande och förklara svåra ord för ungdomarna, de blir väl förberedda om de vill ägna sig åt föreningsliv i framtiden.

Det var väl det viktigaste? Utöver dessa punkter har jag slösat tid framför dator och teve, hängt med goda vänner och jobbat lite. Som vanligt alltså! Inatt vaknade jag med hemskt ont i halsen, så nu har jag antagligen några lugna dagar framför mig. Får passa på att ta upp bloggandet alltså.

Besök på Friends Arena

I helgen var jag på möte med Ridsportförbundet i Solna. Vi fick bland annat en rundtur på Friends Arena, eftersom det är där som Stockholm International Horse Show kommer att hållas från och med i år. Det är verkligen en häftig arena och jag tror inte att någon kommer att bli besviken. Bland annat blir mässdelen fem gånger större än vad den var när arrangemanget hölls på Globen. Det kommer fortsatt att bli mycket show med spännande nyheter som jag inte tänker spoila riktigt än… Det var smidigare att ta sig till arenan än jag trodde, så där kommer det inte heller att bli några problem. Sedan kan det ju diskuteras om en arena verkligen ”behövs”, men det är en annan historia.

Bjussar på några mobilbilder, bland annat från herrfotbollslandslagets omklädningsrum 🙂

IMG_3236 IMG_3238 IMG_3240 IMG_3242

”Lite får de ju tåla”

Det är väl på sin plats att jag börjar med en spoilervarning, för avsnitt två av Idrottens himmel och helvete tevesänds inte förrän ikväll. Det går dock att titta på här redan nu och det har jag gjort.

När jag bloggade om första avsnittet så uttryckte jag min oro för att programmet kändes väldigt vitt och mans-/pojkfokuserat. Avsnitt två är mycket bättre på den punkten, både kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionsnedsatta får komma till tals i del två. Bra där, för det är ju så idrotten ser ut.

Det som jag främst tar med mig från programmet är reflektioner över mitt eget ledarskap. Så viktigt det är att se alla! Jag brukar tänka på det, men jag vill bli ännu bättre. Jag vill också bli mer normkritisk i mitt ledarskap, inte förutsätta att alla är hetero, har två föräldrar och så vidare. Jag tycker att ridsporten är relativt bra på att inkludera personer med olika funktionsnedsättningar, men att vi kan bli mycket bättre. Vad gäller personer med annan etnisk bakgrund än nordeuropeisk så är vi fullständigt värdelösa. Där skulle jag vilja göra något. Vad det blir får framtiden utvisa.

Jag tycker också att det är bra att programmet tar upp att olika människor reagerar olika. Det som uppfattas som ett skämt av en ses som en kränkning av en annan. Det är så viktigt att vara empatisk! Att försöka sätta sig in i hur de aktiva känner sig, att ta deras känslor på allvar. Jag gillar också att den manlige fotbollsspelaren berättar om sin känslighet, för det är okej att vara känslig! Jag avskyr att höra att barn (oavsett kön!) ska ”kunna tåla lite” kritik/utanförskap/mobbning/utslagning och så vidare. För killen i programmet slutade utanförskapet med ett självmordsförsök. Det är värt att tas på allvar, av alla ledare inom idrottsrörelsen.

Jag önskar att Pia Sundhages ord om en tillåtande idrott blir verklighet för alla barn och ungdomar som är aktiva. Det vill säga att det är tillåtet att testa olika saker, att alla får vara med och att alla bemöts med empati och förståelse. Jag tycker att varje person som upplever sig kränkt av sin tränare, ledare eller klubbkamrat är ett misslyckande för idrottsrörelsen som sådan. Vi måste ta det här på allvar! Och som alla förändringar börjar den hos mig själv.  Jag ska rannsaka mig själv och bli en ännu bättre ledare, en ännu bättre företrädare för idrotten. Jag hoppas att fler tänker likadant som jag och antar utmaningen.

Terminsstart

Idag börjar vårterminen och jag bli distansstudent. Jag ska läsa fyra olika kurser som ges av fyra olika lärosäten, vilket innebär fyra olika kursplattformar, fyra mejladresser och så vidare… Får nog skapa något slags översiktsdokument för att hålla koll på allt. Det ska i alla fall bli väldigt kul, som det känns just nu.

I helgen jobbade jag, klockan ringde 05.00 båda dagarna, så idag är det zombie-mode här. Ska försöka återfå energi genom en lugn måndag med hundpromenad, ridning och lite hemmapyssel. Veckan innehåller förutom studiestart en jobbkväll i Älmhult och på fredag åker jag till Stockholm och blir där över helgen. Det är gemensamt möte för alla ridsportens centrala sektioner + förbundsstyrelsen. Vi ska också få en visning av Friends Arena, där hästshowen som tidigare var i Globen kommer att hållas i höst. Jag ser fram emot helgen, ska bli kul att få träffa alla!

På tal om studier, hur gick det då med den berömda c-uppsatsen som jag har skrivit så mycket om? Jo, eftersom universitetet är lite av ett skämt så var vår examinator inte på examinationen… Ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det. Istället var vår handledare där och så fick vi i efterhand mejla till examinatorn vad vi tänker göra med opponenternas synpunkter. Senast den 4 februari får vi svar på om vi har blivit godkända eller inte. Det är en lång väntan och dessutom kommer vi inte att få något CSN förrän poängen är inrapporterade. När jag började på universitetet hade jag en föreställning om att allt skulle vara så uppstyrt och professionellt hela tiden, men den illusionen har jag blivit av med nu…

Idag tycker jag att ni ska läsa den här artikeln om kränkningar inom idrotten och hur vi kan komma till rätta med dem.

Idrottens himmel och helvete

UR satsar just nu på en programserie som går både i radio och teve, kallad Idrottens himmel och helvete. Det första teveavsnittet sändes i onsdags och jag har just sett det på UR play.

Har ni sett det? Jag vill uppmana alla som idrottar, som är tränare, aktivitets- eller organisationsledare, idrottsföräldrar eller som på något annat sätt kommer i kontakt med idrotten att se programmet! Vi som är aktiva i idrottsrörelsen har ansvar för att de här frågorna lyfts. Det är inte okej med elitsatsande barn! Det är verkligen inte okej med en elvaåring som har en mobilapp för att räkna kalorier och som tänker på sin vikt. Verkligen inte. Programmet handlar också om hur klubbarna fortsätter med ”toppning” av lag, trots att all forskning pekar på att det missgynnar både barnen och idrotten i stort på längre sikt.

Jag har ju tidigare skrivit om min egen idrott, ridsport, och varför jag inte tycker att barn ska rida mästerskap. Jag är spänd på fortsättningen av programserien och hoppas att även ridsporten kommer att granskas. Vi behöver det. Jag är övertygad om att idrottsrörelsen mår bra av självkritik.

I det stora hela tycker jag alltså att programmet var mycket bra och viktigt. Det enda som skaver litegrann är att det nästan uteslutande var vita män och pojkar som fick komma till tals. Jag hoppas att det ändras under programseriens gång, för svensk idrott är så mycket mer än ”etniska svenskar mitt i livet”.

En dag som ideellt engagerad

04.25 Klockan ringer. Jag trycker på snooze

04.40 Jag hasar motvilligt upp. Hunden ger mig onda ögat och ligger kvar. Slår på kaffebryggaren som jag lägligt nog förberett.

05.30 Lämnar en nyrastad, aningen trött hund till snela vännen E.

05.40 Tittar på klockan och undrar var min förbeställda taxi blivit av?

05.43 Taxichaffisen ringer och undrar var jag är. Det visar sig att jag har angett fel adress, trots att jag dubbelkollat den med E.

06.30 Planet lyfter.

07.20 Undertecknad kräks upp morgonkaffet i en papperspåse, på grund av flygsjuka orsakad av turbulent inflygning mot Arlanda.

9.30 Infinner mig på Globen hotell och förmiddagsfikar ihop med Svenska Ridsportförbundets tävlingssektion, ridskole- och anläggningssektion samt utbildningssektion.

10.00 Gemensamt möte ridskola/anläggning och utbildning.

13.00 Skånsk kalops till lunch, mums!

14.00 Möte utbildningssektionen

16.00 Möte slut

18.30 Sitter på en överfull Bromma flygplats där en massa plan är försenade. Orkar inte göra något mer än att stirra rakt ut i luften. Tänker att om mitt plan är försenat så lägger jag mig på golvet och skrikgråter.

20.35 Hämtar älsklings-hunden.

20.50 Hemma!

 

Det är jätteroligt att vara engagerad på central nivå, jag är superglad över att ha fått förtroendet att få vara ledamot i utbildningssektionen. Det är långa dagar och mycket restid, med jag tycker att vi gör ett viktigt och nödvändigt jobb. I år hann jag inte med att se något av föreställningarna i Globen, men det var rätt skönt att komma hem.

I helgen håller CUS ungdomsforum, jag är lagom avundsjuk på alla som ska vara med där. Är säker på att ni har en toppenhelg framför er!

För mig blir det nu en smörgås, summering av dagen och därefter dejt med kudden!

Blandade känslor

Å ena sidan så känner jag en näst intill religiös tacksamhet över att jag lever och att jag inte brutit nacken, blivit förlamad eller något annat otäckt. Jag hade nog så mycket tur i oturen som man bara kan ha när jag ramlade av i onsdags. Änglavakt, heter det visst. Pratade med en stallkompis som jobbar med försäkringar och hon sa att jag antagligen kommer att få ersättning för hjälm, sönderklippta kläder och sjukhusvistelse. Det är ju rätt schysst ändå. Beställde en ny hjälm i torsdags, den ska komma nästa vecka.

Å andra sidan (jag vet att detta är ett i-landsproblem…) så är det så sjukt deppigt att sitta hemma medan (nästan) alla andra före detta och nuvarande CUS:are är på väg till Strömsholm för att fira CUS 20-årsjubileum. Jag hade sett fram emot det så sjukt mycket och de kommer att ha så kul! Vi inte ens gå in på sociala medier och se uppdateringar därifrån, blir bara avundsjuk och tjurig… Igår tog jag (med lite hjälp) det vuxna och mogna beslutet att stanna hemma och vila huvudet under helgen för att bli riktigt frisk. Jag vet att det är det rätta beslutet, men det känns surt!

Å tredje sidan… så skiner solen och A är hemma och ledig. Det är inte så ofta som vi är lediga samtidigt. Hoppas att ni märker att jag övar mig på positivt tänkande? 😉

Ledstjärna #9

Jag är en god förebild för ridsporten.

Oj, här finns det hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva! För mig är en god ridsportförebild en person som är respektfull, vänlig och omtänksam, både mot människor och djur. Det handlar om att värdera sina handlingar och åsikter, att kunna stå för dem och att våga erkänna sina misstag. En förebild är ju också en person som man ser upp till, någon som man vill ta efter. Själv har jag nästan alltid hittat mina förebilder i närområdet, jag har inte haft så många ridsportidoler bland de kända ryttarna. Det har istället varit äldre personer på ridskolan, ridlärare och hästägare som jag har velat efterlikna och som jag har lyssnat på. Det tror jag är ganska vanligt. Mindre vanligt är det kanske att fundera över att andra ser en som en förebild och vilket ansvar som det för med sig. Kan du som ridsportare stå för dina handlingar och är du bekväm med att andra tar efter dig?

I våras höll jag en utbildning för en ridklubbs styrelse och personal. Jag bad var och en berätta om sin bästa ledaregenskap för mig, men de hade lite svårt att se på sig själva som just ledare. Detta trots att de ju har en ledarroll i sitt förtroendeuppdrag eller i sin yrkesroll. Alla dessa personer är förebilder, vare sig de själv vill det eller inte, och jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på hur man själv vill framstå. Det vittnar kanske om att självkänslan behöver stärkas, när man inte kan se sig själv som en person som någon skulle se upp till? Det är ett problem som jag inte vet hur vi ska komma runt, kanske ska vi börja i den änden, att försöka stärka ridsportares självkänsla? På så vis kan vi få fler medvetna goda förebilder i vår sport.

På senare år har jag varit ideellt aktiv på central nivå i Svenska Ridsportförbundet. Där har jag haft förmånen att få lära känna en mängd olika personer som har gett mig nya perspektiv på hur det kan vara att vara ridsportare, i olika delar av landet, i olika åldrar och i olika uppdrag. Många av de personerna har blivit mina förebilder och idag känner jag att det är där som jag hämtar kraften när jag börjar fundera över hur jag vill vara och framstå som ledare och förebild.

Trots att jag själv funderar mycket över de här frågorna märker jag hur lätt det är att göra ”som andra gör” istället för det som jag vet är rätt. Till exempel slarva med säkerheten, ta den ”snabba” vägen i hästhanteringen, trots att jag vet att det är fel och kan leda till onödiga och otäcka olyckor. Hur är det inte då med alla de som inte funderar? Det är ju därför som ledstjärnorna är så bra och bör spridas ännu mer! Jag gör min lilla insats här på bloggen och jag hoppas verkligen att ännu fler föreningar och ridskolor vill lyfta dem i sin verksamhet.