Skräckslagen

Idag var jag i stallet, som vanligt, och precis som vanligt var Prins med mig. Medan jag bytte vattnet i Carlas hinkar passade Prins på att smita iväg. Han kom inte tillbaka när jag ropade, som han brukar göra, efter en stund åtminstone. Jag gick runt och ropade efter honom och jag tittade överallt på de vanliga ställena där han brukar vara. Ingen Prins. Mitt hjärta slog hårt. Jag började föreställa mig det ena skräckscenariot efter det andra: att han hade blivit överkörd, brutit benet eller fastnat med halsbandet och blivit strypt. Jag tog bilen och körde en runda i närområdet. Ingen Prins.

Körde tillbaka till stallet, gick ut och ropade. Kände tårarna trycka på. Bestämde mig för att ringa till polisen och anmäla honom försvunnen. När polisen frågade vilken ras han var sprack min röst. Älskade Prinsen! Gick en runda till, körde en runda till. Ingen Prins. Mitt i allt ringer vännen E för att fråga en sak och jag börjar storgråta. Hon säger att hon ska försöka ordna skjuts så att hon kan hjälpa mig att leta.

Kör tillbaka mot stallet, för jag vill ju vara där om han kommer tillbaka. Ser en man som står och pratar med en kvinna på hennes veranda, han måttar med händerna något som skulle kunna visa på Prins storlek. Stannar och går ur bilen och visst är det så – han har hittat Prins! Lille skrutten har sprungit säkert en dryg kilometer och hittat en hundkompis att leka med. Så tacksam att jag gråter när jag får tillbaka honom, upphittaren är lugn och stabil, jag är fullständigt uppriven.

Prins somnade så snart han kom in i bilen. Jag ringde till polisen och berättade att hunden är återfunnen. Han var nog inte på rymmen i mer än kanske 30 minuter, men jag kan lova att de minuterna var långa och plågsamma.

Det blev ingen ridning för mig idag, jag var allt för ångestfylld och darrig för att fixa det. Istället körde jag till djuraffären och köpte en halsbandsbricka som jag lät gravera in mitt telefonnummer på. I fortsättningen blir det koppel för mitt lille hjärtegull, men om han skulle rymma någon mer gång så är det ju bra att numret finns där. Nu har vi landat in i soffan och P har lovat mig att aldrig mer springa bort… Älskade hjärtat, vad skulle jag göra utan dig?

IMG_2671Förresten, vad är det med att ångestsvett luktar kattpiss? Konstigt.

Annonser

”Du har ingen pondus!”

Idag var jag och hjärte-hunden på kurs. Vi fick öva på kommandot ”bakom”, där hunden ska hålla sig bakom sin människa när man går. Vi är bara tre deltagare på kursen och just idag var det bara ett ekipage till som var med. De har tävlat i lydnad. Man kan säga att jag och Prins inte riktigt är på deras nivå. Om man vill vara snäll… I alla fall så fick vi öva med varandras hundar och den andra deltagaren var först ut. Det gick jättebra, Prins gjorde väl någon liten avstickare, men inte så farligt ändå. Sedan var det min tur och att ens få den andra (normalt sett superlydiga) hunden att lämna sin matte var ju lögn. P fick jag ha i koppel för att ens få med mig. Efter lite tragglande så gick det till slut att få ordning även på mig som hundförare. Som slutövning hade vi även kursledarens terrier med i den lilla ”flocken” och jag lyckades faktiskt riktigt bra.

Kursledaren Linn är fantastiskt bra, jag och Prins har tränat för henne sedan han var valp. Hon är brutalt ärlig, vilket jag uppskattar. Idag sa hon: ”Elin, du saknar pondus! Du är född utan pondus och det är svårt att lära sig.” Lite senare, när det gick bättre, fick jag beröm. Det ska jag gotta mig i en hel vecka, till nästa träning 🙂

Jag tänkte psykologisera lite över den här pondusbristen. Jag tror nämligen att det är en kombination av konflikträdsla och rädsla för att göra fel/prestationsångest. När Linn sa att jag saknade pondus den första gången flög en blixtsnabb impuls att börja gråta förbi. Jag började inte gråta, men jag har gjort det många gånger tidigare, när jag har ridit och det inte har fungerat. Jag har haft exakt samma upplevelse där; att jag jämför mig med andra och känner mig värdelös och att jag är så rädd för att göra fel att jag inte ens försöker.

Jag tror att jag hade behövt mer hjälp med den prestationsångesten när jag var yngre, för den visade sig även i skolan. Nu har jag som vuxen själv jobbat med den och kunde idag bryta beteendet (för att använda hundspråk…). Jag har blivit tryggare i mig själv och det är skönt. Idag, i skarpt läge, kunde jag sträcka på mig och minnas vad jag har lärt mig om hundträning. Jag blev inte blockerad så som jag har blivit i ridningen många gånger, känt mig värdelös och frustrerad. Jag tog en viktig seger idag.

Jag är konflikträdd och jag är rädd för att göra fel med Prins. Jag läser av hästar bättre än jag läser av hundar, vilket inte är så konstigt eftersom Prins är min första hund. Konflikträdslan gör att jag i relation till andra människor upplevs som försiktig eller utan pondus, för att citera vad andra har sagt om mig. Men det gör mig inte så mycket. Alla kan inte gå fram som bulldozers. Jag är säker på att det finns utrymme även för en sådan som mig. Lille P är ju mitt hjärtegryn, men han är ju inte dummare än att han utnyttjar situationen… Hans envishet återfinns i rasbeskrivningen, men det är klart att vissa saker nog hade varit enklare om jag hade varit mer bestämd. Jag skulle inte byta ut honom mot världens mest föriga och lättränade hund, ändå.

IMG_2313

Bästa sällskapet

Idag har jag umgåtts med de som jag gillar mest hela dagen – mina djur! På förmiddagen var det hundkunskaps-kurs på Tex & Terry för mig och Prins. Vi fick vara med på en valpkurs/steg 1 och hjälpa till där det behövdes, plus analysera de hundar som var med utifrån rastyp och egenskaper. Superintressant! När valparna hade gått hem blev det egen träning av inkallning med mera. För utom ett litet missöde när P tog sig en avstickare till skogen (hm…) så gick det jättebra idag!

På eftermiddagen blev det en härlig ridtur på fine Rickard the Horse tillsammans med två stallkompisar. R är ganska rund om magen tack vare fri tillgång på hösilage i hagen just nu, men han känns otroligt fin i ridningen, pigg och fräsch. Mycket frisk luft idag alltså, skönt. Det gäller att tanka solljus och hålla serotoninnivåerna uppe så länge det går.

Tidigare så har ju jag skrivit en del om mina tankar på eventuella framtida barn. Många som har fått barn säger att de inte var beredda på oron som följer med, men jag tänker att djurägande borde vara en bra förberedelse för det? Min värsta skräck i livet är att Prins ska dö eller bli allvarligt skadad, jag nojar över det varje dag. Självklart förstår jag att man inte kan jämföra djur med människobarn, men det måste väl ändå vara en liknande känsla? Jag älskar Prins så mycket, det är få människor som kommer före honom på priolistan. Han är den som jag verkligen inte kan leva utan. Det låter säkert helt sjukt för den som inte har djur, men det är en alldeles äkta känsla.

IMG_2671 IMG_2679

Hundträning och personlighetsanalys

Ikväll började jag och älskade Prins på en ny kurs, Hundkunskap heter den. Ända sedan P var valp har han och jag regelbundet gått kurser för fantastiska Linn på Tex & Terry. Det som jag gillar så mycket med Linn är att hon inte bara är bra på att läsa av hundar, utan också tycker om människor och är en skicklig pedagog. Prins är min första hund och Linn har verkligen hjälpt till med att underlätta mitt hundägande.

Hundkunskapskursen som vi påbörjade idag handlar om att lära sig att läsa av olika hundar. Man tränar med sin egen hund, men vi kursdeltagare får också byta hundar med varandra och testa att jobba med de andras hundar. Det är otroligt spännande och lärorikt! Vi är bara fyra stycken på den här kursen, så det blir gott om tid till var och en. Idag tränade vi på att få hunden att sätta sig utan att använda rösten. Sedan skulle vi lära hunden något nytt, med godis som hjälp. Prins fick lära sig ”tass”. Vi bytte hundar med varandra under båda övningarna, så jag fick träna andra saker med de andras hundar.

Jag tycker jättemycket om Linn som kursledare, bland annat för att hon är så rak och ärlig. Jag hade lite svårt med den första övningen, jag blev osäker när jag skulle jobba med hundarna utan att använda rösten. Det märktes förstås i mitt kroppsspråk, som avspeglade sig på hundarna. Linn kommenterade det ungefär så här: ”Elin, du måste jobba med att bli tydligare och ta för dig mer. Inte bara här, utan i livet i stort. Du är för snäll, du låter andra köra över dig och det märker hundarna.” Hon sa andra saker också, men det är väl själva essensen av det hela. En så klockren analys av mig som person! Det är det som jag gillar så mycket med hennes kurser, de utbildar människor och inte bara hundar.

Som hemläxa ska ytterligare ett nytt moment tränas in, med hjälp av godis. Det blir kanske rulla runt för Prins? Vi ska också läsa en text om hundars sinnen och beteende som vi fick med oss. Så intressant! Jag har ju framför allt Prins som sällskap och inte för att jag vill tävla eller så, men jag älskar att göra saker tillsammans med honom och jag vill lära mig mer om hundar i stort. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig när jag skaffade hund och jag vill bara ha mer!

Dagens…

… outfit: Pyjamas och gummistövlar

… uppmaning: Gå och rösta i kyrkovalet, ni som är medlemmar!

… diss: Att foten som jag stukade för en vecka sedan fortfarande gör ont 😦

… hiss: Att kattungen hos A:s föräldrar har börjat springa omkring. Så söt!

… sysslor: Tvätta, plugga och baka muffins.

… dryck: Kaffe!

blogginlägg av världens bästa Malin!

… hund:

IMG_1736

Jag är din människa

Få saker kan ge mig så akut ångest som att tänka på att jag med största säkerhet en dag kommer att behöva leva utan min hund. Det är ju naturens gång, att hundar lever kortare liv än människor. Jag börjar gråta bara av att tänka på att Prins en dag ska dö. Igår läste jag en roman där en hund försvann. Det fick mig att känna mig helt tom. P sov bredvid mig i soffan då (i skrivande stund ligger han i mitt knä!) och jag ville bara krama honom och ha honom i famnen resten av livet.

Jag tror att många djurägare kan känna igen sig. För er som inte har djur låter det antagligen helt sjukt… Jag vågar nästan inte skriva det här, men det är ett fåtal människor som betyder mer för mig än vad min Prins gör. Han är så central, så viktig i mitt liv.

Vissa säger att relationen till hunden blir annorlunda om man får barn. Jag funderar på hur det är att ha två hundar? Dubbelt så mycket oro för att förlora dem, eller minskad besatthet när man har två att ta hand om och tänka på?

Prins är min hund, men jag är också hans människa. En människa som har blivit så mycket lyckligare tillsammans med en hund.

IMG_2373 IMG_2390 IMG_2409 IMG_2574 IMG_2615