Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Annonser

”Jämställdheten har gått för långt!”

jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.

Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).

Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …

Källa

Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!

Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.

Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.

Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.

De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?

Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?