Jag är på ett alldeles strålande humör idag, kanske för att solen skiner, kanske för att det är 8 mars, Internationella kvinnodagen och för att den ska firas? Se videon för att bli på lika bra humör som jag 🙂
Nu ska jag peppa vidare till världens bästa feminist-playlist, för att sedan träffa min kompisar och dra vidare till Deluxe, där det blir mat och firande. Bra lördag!
Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!
I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.
Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.
Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.
jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag (se vidare jämställdhetslagen).
Jämställdhet förutsätter en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet …
Det där med att jämställdheten skulle ha ”gått för långt” är något som med jämna mellanrum hörs i samhällsdebatten. De senaste dagarna har det återigen varit på tapeten. Jag tycker att det ligger i sakens natur att det inte kan bli ”för mycket” jämställdhet eller jämlikhet. Det är som att säga att det har blivit för mycket balans. Det går helt enkelt inte!
Om vi nu ska bortse från det språkliga så är det väl så att de som hävdar detta menar att kvinnor skulle ha fått något slags övertag över män i Sverige. De säger ofta saker som att ”killar får inte vara riktiga män längre!” och liknande. Jag hävdar att det är kvalificerad bullshit! Vi tar små, små steg mot ett samhälle med ”en jämn fördelning av makt och inflytande”, som det står i citatet ovan. Men det finns absolut ingenting som tyder på att det inte längre finns utrymme för normföljande män i Sverige. Ingenting som tyder på att makten och inflytandet i högre grad tillfaller de som bryter mot normer, än de som följer dem. Detta gäller på så många områden: kön, religion, etnisk bakgrund, sexualitet, fysisk funktion och så vidare. Alltså, att svenska normbrytare skulle ha makten över svenska normföljare, det är ju som ett skämt.
Att vara feminist betyder för mig att sträva efter jämlikhet. En jämnare maktfördelning, i både det stora och det lilla. Att vara feminist handlar inte om att vilja skapa ett matriarkat, där balansen slår över åt andra hållet. Det handlar inte om att vilja förtrycka män. Det innebar att skapa ett samhälle som är mer i jämvikt, på så många plan.
Det gäller på alla nivåer. Jag skulle vilja se mer jämställda kärleksrelationer där alla inblandade tar ansvar och, återigen, har lika makt och inflytande över sin situation. Jag skulle vilja se mer jämställdhet på arbetsplatser, färre yrken som nästan uteslutande befolkas av människor av det ena könet. Färre arbetsplatser som väljer bort sökande på grund av funktionsnedsättningar eller icke svenskklingande namn. En jämnare könsfördelning i politiken, att landets högsta ledning inte längre skulle bestå av en övervikt av män, utan att det skulle vara 50/50.
De som på riktigt hävdar att ”flickor ska vara flickor och pojkar pojkar”, tycker de att könsrollerna är upplösta? Det har jag svårt att se. Jag vet att det hör den mänskliga hjärnan till att sortera och kategorisera, men det borde finnas utrymme för fler alternativ. Begränsningen i att bara göra det som könsnormen tillåter gör livet så litet och utrymmet så snävt. Ibland blir jag alldeles matt, för det är så lång väg kvar att gå. Både när det gäller jämställdhet specifikt och jämlikhet generellt. Jag tror att alla människor skulle vinna på bättre balans. Att det skulle ge samtliga fler och bättre möjligheter. Kan vi inte bara testa att gå ”för långt” och se vad som händer?
Dagens ledare följer upp den som jag skrev om i det här inlägget.
Det är ju inte direkt så att något blir bättre av dagens text… Jag ger ledarskribenten rätt i att det finns kvinnofientlig hiphop. Det är något som diskuteras och som problematiseras i media, på bloggar och bland feminister. Saken är väl den att det finns en mängd inriktningar både bland populär- och finkultur som är sexistiska och kränkande mot kvinnor.
När kommer Smp med en indignerad ledare mot kvinnofientligheten inom rocken, popen eller countryn? Ett svenskt band som varit mycket omdiskuterad är ju Stiftelsen, jag tycker att Smålandsposten ska lyssna på deras texter och analysera dem. För det är väl inte så att ledarskribenten bara har utgått från en forskningsrapport, utan att själv lyssna på några hiphoplåtar…? Upplysningsvis så finns det även feministisk hiphop, precis som det finns uttalat feministiska artister inom andra genrer. Dessvärre lär väl inte det heller falla Smp i smaken, då jag misstänker att det kommer att ses som ”extremt” åt andra hållet.
Att lasta en musikstil för hur skolelever beter sig tycker jag är att göra det väl lätt för sig. Det fanns en tid när Elvis Presleys juckande orsakade moralpanik. En tid när jazzmusik ansågs skada ungdomen. Idag skrattar vi lite åt det och det ligger nära till hands att flina även åt Smålandsposten. Fast egentligen är det ju bara sorgligt. För vad är egentligen syftet med texten? Att förbjuda hiphop känns inte riktigt realistiskt, eller hur?
Minns ni det här? 33 anledningar varför feminism behövs
Här är mina 33 punkter, 33 anledningar till att jag är feminist:
Dessa 33 anledningar gör mig till feminist.
Jag är ändå så glad över att leva i Internet-åldern. Det finns ju en massa nackdelar med Internet, förstås, men idag tänker jag på allt det positiva. Som att jag har blivit en så otroligt mycket mer medveten feminist tack vare smarta bloggare och twittrare. Att jag har kunnat följa länkar som delats på olika sociala medier och fått lära mig mer om hur världen ser ut och hur strukturer hindrar och motarbetar oss.
Internet har gjort mig mindre missnöjd med mig själv och med min kropp. De där coola, smarta feministerna har fått mig att inse att det är patriarkatet som talar om för mig att jag är tjock och ful. Att det inte är mitt fel att det känns så ibland. Att det är okej att se ut precis hur fan man vill. Faktiskt så tror jag aldrig att någon har sagt det till mig i verkligheten, men Internet har talat om det för mig så många gånger att jag har gjort det till en sanning.
När jag skulle köpa hund lärde Internet mig en massa viktiga saker. Internet hjälpte mig att välja ras och är fortfarande till god hjälp när jag undrar över något.
Internet har gett mig en massa bra populärkultur, som film och musik. Internet har lärt mig att tycka om nya genrer och har vidgat mina vyer. Internet har också hjälpt mig att leta upp bra låtar som jag bara minns en liten strof av.
Internet, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig? Som tur är finns du i min telefon, så att jag kan ha dig med mig hela tiden… 🙂
Här har jag några länkar som jag tycker att ni borde ta en titt på:
Moa Svans text om kvinnor i humorbranschen, ur senaste numret av Bang. Ganska lång, men väl värd att läsas och begrundas!
Lady Dahmers inlägg om dubbelbestraffning. Det är ett fenomen som jag tycker är intressant. Och sorgligt, förstås.
Kakan som har bloggat om utseende och normer.
Själv har jag planer på att skriva lite om en viktig insikt som drabbade mig tidigare idag. Stay tuned! (Och låt mig gärna veta vad ni tycker om länkarna ovan.)
Hej fanz!
Här i Växjö är det strålande solsken och jag har en ledig helg framför mig. Hur bra är inte det? Dessutom tror jag att jag fick en komplimang idag. Jag blev kallad ”PK-maffia” av en som kommenterade här på blåggen. (Iofs har jag en liten misstanke om att personen i fråga har en lång luden svans, men ändå…)
Jag förstår nämligen inte hur det kan vara en förolämpning att säga att någon är politiskt korrekt? Det verkar i de flesta fall betyda att man är demokrat, feminist och anti-rasist. Alla dessa begrepp ser jag som positivt laddade. Det handlar inte om att jag gör ”som alla andra” eller är rädd för att säga emot. Det finns ju en massa människor, inte minst på nätet, som inte är ett dugg pk. Jag hade kunnat vara en av dem, om jag hade sympatiserat med dem. Det gör jag inte.
Det är okej att inte tycka likadant. Än så länge har jag inte raderat några kommentarer på bloggen och kommer antagligen inte heller att göra det, så länge som de inte bryter mot svensk lag. Personangrepp är förstås heller aldrig okej. Jag välkomnar era åsikter och i den mån som jag känner att det behövs ytterligare svar, utöver det som jag redan har skrivit i blogginlägget, så svarar jag. Jag kommer inte låta antidemokratiska, rasistiska eller antifeministiska åsikter stå oemotsagda, om sådana skulle råka dyka upp bland kommentarerna.
Alltså, kommentera gärna, argumentera och stå upp för din sak! Men gör det med respekt och bemöt andra så som du själv vill bli bemött.
God helg!
Det bär mig emot att länka till en artikel på Aftonbladet, men jag gör det ändå. Alltså, hur tänkte Shirley Clamp här?
Är hon ironisk, eller är det något annat som jag inte har fattat? Hur kan hon dissa unga kvinnor, gubbar med skägg är ju redan inkvoterade i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Inte behöver de mer uppbackning?
”Det får inte bli för ungt och moderniserat” säger hon också i artikeln. Ååååkej. Ge oss gärna en tidsresa bakåt i tiden och skicka in kvinnorna i köket! Fler gubbar på scen, så att vi känner oss trygga.
Egentligen så är väl hela grejen en icke-nyhet, men jag hoppas faktiskt att Shirley Clamp har blivit felciterad/missuppfattad. För om det stämmer vore det bara för sorgligt. Om det gör det så hoppas jag att Shirley kan få hjälp med sin självkänsla, för att vara så nedlåtande mot sig själv kan inte tyda på något bra.
Det skadar ju inte heller att fundera lite över vilka strukturer det är som får en framgångsrik artist att uttala sig så här. Hon är så van vid att det alltid är män som står i centrum att hon redan tycker att slaget är förlorat. Hon ser inte att hon själv skulle kunna axla uppdraget minst lika bra som en ”gubbe med kavaj”. Det gör mig beklämd att tänka på att det är så och jag blir än mer ledsen över att Shirley Clamp befäster och sprider budskapet. (Förresten så undrar jag om Måns Z uppskattar att bli kallad för gubbe?)
Igår såg jag dokumentären om Pussy Riot som visades på SVT i veckan. (Den finns att se på svtplay.se/dox) Jag kan varmt rekommendera den, den är otroligt välgjord!
Sett utifrån känns Ryssland som ett märkligt och lite otäckt land, kan jag tycka. Jag försöker att inte exotisera, men trots att (vissa delar av) Ryssland ligger så nära känns det väldigt främmande. Det måste vara väldigt annorlunda att växa upp där och att leva där, jämfört med Sverige. När jag skriver märkligt och otäckt så är det makten som finns hos de styrande, hos polisen och hos kyrkan som jag menar. Det är olikt vad vi är vana vid.
Jag beundrar människor som står upp för sin åsikt, som vågar agera för förändring och som brinner för rättvisa. Det är den bild som jag tycker förmedlas av Pussy Riot när jag ser dokumentären. Klart sevärd, om ni inte redan har sett den!
Tankar från draknästet 