Separatism

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir insikten att alla grupper där jag verkligen har trivts och kommit till min rätt har varit kvinnoseparatistiska. Jag tycker inte att det är något fel med det. Vita heterosexuella män får nog med uppmärksamhet ändå, de behöver inte mig. Jag behöver inte dem!

I helgen pratade vi om ridsport och mångfald. Om hur vi ska göra för att inkludera marginaliserade grupper. Bland utövarna finns det få killar och män, men i toppen, i ledningen finns det hur många som helst. Jag tycker att det är ett problem och jag önskar att vi hade haft mer tid att prata om det. Att de, som styr över så många kvinnor och tjejer, hade fått mer tid att reflektera över sina egna privilegier. Att ändra en världsbild eller en världsordning går inte på en kvart.

Jag välkomnar fler killar till sporten. Men jag tror inte på att göra det genom att anpassa sporten efter den existerande, snäva mansrollen. Jag tycker alltså inte att vi ska satsa på ”macho-initiativ” för att få fler killar att börja rida. Istället ska vi visa att ridsportens värden inte är könsbundna. Att det är okej att bryta normen och vara pysslig och omvårdande. Oavsett kön. Det är mitt drömscenario, men jag ser också problemen med att förverkliga det. Det kräver nämligen en ordentlig genomlysning av hur vi gör idag och varför och jag undrar om ridsporten är redo för det? Jag upplever syrebrist på grund av alla elefanter i rummet. Elefanter som heter Status, Makt och Pengar. Till exempel.

Tillbaka till separatismen. Med några få undantag är det kvinnor som är mina förebilder, inom ridsporten och utanför. Vi är olika, men vi delar många erfarenheter. Det är inte självklart att alla kan analysera sina egna privilegier och sin egen status bara för att de råkar vara kvinnor, men det är lättare för oss, tror jag. Lättare, men jobbigare, för när man har den där analysen så blir det jobbigt. Jag tror att det är värt det.

Annonser

Huvud-saken

Jag är inte på något vis perfekt. Ibland gör jag saker som jag inte borde, slarvar eller tar genvägar. Det gäller i hästeriet och det gäller i livet i stort. Men det finns en sak som jag aldrig slarvar med och det är ridhjälmen.

För en dryg vecka sedan ramlade jag av min supersnälla foderhäst när jag var ute och red i skogen. Det var mitt huvud och nacke som tog smällen. Tack vare min ridhjälm blev en måttlig hjärnskakning den enda konsekvensen av den händelsen. Jag är nu fullt återställd, den gamla hjälmen är kasserad och jag har redan hunnit med att inviga min nya.

Det är farligt att rida. Till och med mycket farligt. Och det är inte bara ridningen som är farlig, all hästhantering innebär risker. Det bästa sättet att undvika olyckor är att skaffa sig kunskap om hur hästar fungerar och att lära sig att läsa av deras beteende. Ibland är det tyvärr så att den kunskapen inte är tillräcklig. Ibland reagerar hästen så snabbt att vi människor inte hinner med och det är ju då som säkerhetsutrustningen, så som hjälm, handskar, skyddsväst och stålhätteskor ska finnas som en extra säkerhet. Om jag inte hade haft min hjälm på mig när jag ramlade av förra veckan så hade jag kanske inte levt idag. Då ska man komma ihåg att jag red på en erkänt snäll och välutbildad häst, som jag känner väl och i en känd miljö. Jag hade alltså inte utsatt mig för någon onödig risk.

Alla som har kontakt med barn och ungdomar vet att de gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Därför tycker jag att det är så ledsamt och upprörande att se hur några av Sveriges största hästbloggare, som i många fall är myndiga rider sina hästar utan hjälm. Det är inte bara ridning, utan också andra riskfyllda moment som tömkörning och löshoppning utförs utan hjälm. Jag kan inte se någonting som skulle kunna ursäkta detta, när tjejer som är idoler för hundratusentals barn och ungdomar beter sig så ansvarslöst.

Alltså: Jag gör inte anspråk på att vara perfekt, för det är jag inte. Jag förväntar mig bara att andra vuxna, liksom jag själv, reflekterar över sådant som de gör inför barn och unga. Vilka beteenden vill ni att andra ska ta efter?

PS. Gillar ni mitt försök till ordvits i rubriken? 😉

Ledstjärna #9

Jag är en god förebild för ridsporten.

Oj, här finns det hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva! För mig är en god ridsportförebild en person som är respektfull, vänlig och omtänksam, både mot människor och djur. Det handlar om att värdera sina handlingar och åsikter, att kunna stå för dem och att våga erkänna sina misstag. En förebild är ju också en person som man ser upp till, någon som man vill ta efter. Själv har jag nästan alltid hittat mina förebilder i närområdet, jag har inte haft så många ridsportidoler bland de kända ryttarna. Det har istället varit äldre personer på ridskolan, ridlärare och hästägare som jag har velat efterlikna och som jag har lyssnat på. Det tror jag är ganska vanligt. Mindre vanligt är det kanske att fundera över att andra ser en som en förebild och vilket ansvar som det för med sig. Kan du som ridsportare stå för dina handlingar och är du bekväm med att andra tar efter dig?

I våras höll jag en utbildning för en ridklubbs styrelse och personal. Jag bad var och en berätta om sin bästa ledaregenskap för mig, men de hade lite svårt att se på sig själva som just ledare. Detta trots att de ju har en ledarroll i sitt förtroendeuppdrag eller i sin yrkesroll. Alla dessa personer är förebilder, vare sig de själv vill det eller inte, och jag tycker att det är jätteviktigt att fundera på hur man själv vill framstå. Det vittnar kanske om att självkänslan behöver stärkas, när man inte kan se sig själv som en person som någon skulle se upp till? Det är ett problem som jag inte vet hur vi ska komma runt, kanske ska vi börja i den änden, att försöka stärka ridsportares självkänsla? På så vis kan vi få fler medvetna goda förebilder i vår sport.

På senare år har jag varit ideellt aktiv på central nivå i Svenska Ridsportförbundet. Där har jag haft förmånen att få lära känna en mängd olika personer som har gett mig nya perspektiv på hur det kan vara att vara ridsportare, i olika delar av landet, i olika åldrar och i olika uppdrag. Många av de personerna har blivit mina förebilder och idag känner jag att det är där som jag hämtar kraften när jag börjar fundera över hur jag vill vara och framstå som ledare och förebild.

Trots att jag själv funderar mycket över de här frågorna märker jag hur lätt det är att göra ”som andra gör” istället för det som jag vet är rätt. Till exempel slarva med säkerheten, ta den ”snabba” vägen i hästhanteringen, trots att jag vet att det är fel och kan leda till onödiga och otäcka olyckor. Hur är det inte då med alla de som inte funderar? Det är ju därför som ledstjärnorna är så bra och bör spridas ännu mer! Jag gör min lilla insats här på bloggen och jag hoppas verkligen att ännu fler föreningar och ridskolor vill lyfta dem i sin verksamhet.

 

Ledstjärna #1

Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden.

Hästvärlden är ju orättvis på så vis att det finns de som har möjlighet att ha egen häst och så finns det de som inte har det. De som har förutsättningar att rida på ridskola, vara medryttare, fodervärd eller skötare och de som inte har de förutsättningarna. Jag har i flera omgångar varit hästägare och är nu fodervärd åt en häst. Jag har ridit på ridskola och jag har jobbat som ridlärare. Jag är säker på att den som har en häst att ta hand om av många andra ses som en förebild. Som bekant gör inte människor som vi säger, utan som vi gör. För mig betyder det att jag i alla lägen måste tänka på att andra kan ta efter mig, när jag hanterar eller rider min häst. Jag vill göra det på ett säkert sätt och på ett sätt som får både häst och människa att må så bra som möjligt.

För mig betyder god hästhantering att kunna läsa av hästens reaktioner och ta hänsyn till hästens naturliga instinkter och behov. Till exempel att inte bestraffa den häst som visar rädsla, låta hästen gå i hage tillsammans med andra hästar eftersom den är ett flockdjur, att vara en lugn men bestämd ledare för hästen.

När jag var yngre hände det oftare att jag tappade tålamodet med hästar och behandlade dem orättvist. Jag hoppas att jag har vuxit ifrån det beteendet idag… När jag tänker på detta med att vara stolt inför omvärlden så tänker jag också att jag skulle behöva öva på att oftare fråga människor varför de hanterar sina hästar på ett visst sätt. Det är nog inte alla som tänker på att de är förebilder och som skulle må bra av att göra det.

Det fina med ledstjärnorna är ju att de är öppna för tolkningar. Vad innebär denna första för just dig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!