1950-talet ringde…

Det bär mig emot att länka till en artikel på Aftonbladet, men jag gör det ändå. Alltså, hur tänkte Shirley Clamp här?

Är hon ironisk, eller är det något annat som jag inte har fattat? Hur kan hon dissa unga kvinnor, gubbar med skägg är ju redan inkvoterade i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Inte behöver de mer uppbackning?

”Det får inte bli för ungt och moderniserat” säger hon också i artikeln. Ååååkej. Ge oss gärna en tidsresa bakåt i tiden och skicka in kvinnorna i köket! Fler gubbar på scen, så att vi känner oss trygga.

Egentligen så är väl hela grejen en icke-nyhet, men jag hoppas faktiskt att Shirley Clamp har blivit felciterad/missuppfattad. För om det stämmer vore det bara för sorgligt. Om det gör det så hoppas jag att Shirley kan få hjälp med sin självkänsla, för att vara så nedlåtande mot sig själv kan inte tyda på något bra.

Det skadar ju inte heller att fundera lite över vilka strukturer det är som får en framgångsrik artist att uttala sig så här. Hon är så van vid att det alltid är män som står i centrum att hon redan tycker att slaget är förlorat. Hon ser inte att hon själv skulle kunna axla uppdraget minst lika bra som en ”gubbe med kavaj”. Det gör mig beklämd att tänka på att det är så och jag blir än mer ledsen över att Shirley Clamp befäster och sprider budskapet. (Förresten så undrar jag om Måns Z uppskattar att bli kallad för gubbe?)